AFC Wimbledon - Chelsea 2-3
Wimbledon var nära en liten skräll mot Chelsea men orkade tillslut inte stå emot när motståndarna lade in en extra växel.
Solen sken, läktarna var fullsatta (4634 personer), stämningen var hög, gräsmattan var fin och storklubben Chelsea var på besök. Om inte det räckte för att må bra så kom Wimbledons ledningsmål redan efter 38 sekunder när kapten Alan Bennett nådde högre än danske Andreas Christensen på hörna och 1-0 var ett faktum. Sedan var det Chelsea för nästan hela slanten. De hade ett stort bollinnehav men hade svårt i sista tredjedelen då de antingen spelade alldeles för plottrigt eller med för stort avstånd mellan lagdelarna.
Wimbledon kom upp i korta anfall och både Rigg, Francomb och Akinfenwa hade avslut mot mål den första kvarten.
James Sheas första räddning kom inte förrän i den 24:e minuten, trots bortalagets stora bollinnehav. Då var han piggt ute då anfallaren Bamford frispelades med en lobb. Annars hade gästerna fortsatt svårt att komma fram till avslut och backlinjen med Alan Bennett i spetsen imponerade stort när de hand om många inlägg och instick.
Wimbledon fortsatte att sticka upp i anfall och i den 39:e minuten gav det utdelning då Tubbs kom först på en långboll inne i straffområdet och sedan trycktes omkull av Kurt Zouma. Tubbs tog själv hand om straffen och trots att Mark Schwarzer gick åt rätt håll hann han inte ända fram och vi hade smått sensationella 2-0 till hemmalaget.
Trots stort spelövertag för Chelsea visade Wimbledon att man var väl förberett för uppgiften att försvara och kontra. Adebayo Akinfenwa gjorde stor nytta när han i sin position längst fram ofta mötte långbollar som han med enklast möjliga medel höll i och fördelade. Wimbledon försvarade oftast lågt men tvekade inte att stöta högre upp i banan när tillfälle gavs och erövrade på så sätt bollen flera gånger.
Chelseas sista anfall i den första halvleken visade vad som komma skulle då man helt plötsligt fick ut bollen till vänsterbacken Nathan Aké som kom med fin fart på kanten och fick ett bra avslutsläge. Man får väl gissa att en viss Jose Mourinho inte var helt nöjd i paus, och han gjorde också hela åtta byten. Neal Ardley nöjde sig med att ersätta Bennet med Will Nightingale.
Det nya mittbacksparet gick bort sig direkt när den andra halvleken inleddes men James Shea fick nicken rakt på sig. Efter några virriga minuter blev det bättre ordning på Wimbledonförsvaret, men också på Chelsea-anfallet. Framför allt egyptiern Mohamed Salah imponerade nu och laget spelade med en helt annan fart och bredd än i den första halvleken. Shea sattes på tuffare prov men fortfarande saknades de där riktigt farliga chanserna. Mellan minut 65 och 70 gjorde Neal Ardley sina nio byten och Mouriho gjorde sina två sista. Wimbledon bytte till 4-5-1 medan gästerna gick ner på trebackslinje.
Den offensiva satsningen gav utdelning, men det krävdes ändå en del tur för att Chelsea skulle spräcka nollan. En hörna studsade på Adebayo Azeez fram till John Terrys knä och sedan vidare in bakom Ross Worner, som nu stod i mål.
Medan Chelsea tryckte på framåt gavs det ytor åt kontringar och Chris Arthur och Kevin Sainte-Luce kom fram flera gånger på vänster- respektive högerkanten. Det gav dock som bäst ett par hörnor och ett hyfsat avslutsläge för Tom Beere som sköt utanför.
Med sju minuter kvar hade nog Wimbledons backlinje kroknat rejält då Mohamed Salah ensam med tre försvarare fick både en och två chanser till avslut och då gick det som det så ofta gör. Chelsea hade kvitterat. Trots att Wimbledon försökte svara med att lyfta upp laget en aning orkade man inte stå emot och på en hörna i den 89:e minuten kom tillslut gästernas segermål, innickat av John Terry. Wimbledon hade ett sista anfall i den 93:e minuten men Chace Jacquart kom inte ens till avslut.
Wimbledon gjorde en riktigt fin första halvlek, både defensivt och offensivt, men i takt med att Chelsea ökade farten i andra halvleken blev det virrigare i försvaret och lite för långt mellan lagdelarna när bollen väl erövrades. Trots det krävdes det lite tur och grova misstag för att Chelsea skulle få åtminstone två av sina mål och Wimbledon ska vara mycket nöjda med sin insats. Hade Neal Ardley tagit det lite lugnare med bytena är det mycket möjligt att Wimbledon hade orkat stå emot och hållt åtminstone oavgjort matchen ut. Nu blev det istället lite för rörigt och osäkert i positionerna när Chelsea drog upp tempot.
Med en liten reservation för att varken tv-kommentatorer, radions dito, twitter och allt annat inte hängde med i alla byten kommer här lagen:
Wimbledons startelva (4-4-2): James Shea, Barry Fuller, Andy Frampton, Alan Bennett, Jack Smith, George Francomb, Dannie Bulman, Sammy Moore, Sean Rigg, Matt Tubbs, Adebayo Akinfenwa.
Från 70:e minuten (4-5-1): Ross Worner, Barry Fuller, Andy Frampton, Will Nightingale, Callum Kennedy, Kevin Sainte-Luce, Harry Pell, Tom Beere, Chace Jacquart, Chris Arthur, Adebayo Azeez.
Chelseas startelva (4-2-3-1): Mark Schwarzer, Ola Aina, Kurt Souma, Andreas Christensen, Nathan Aké, Marcu van Ginkel, Nemanja Matic, Mohamed Salah, Jeremy Boga, John Swift, Patrick Banford.
I den andra halvleken: Schwarzer (Mitchell Beeney 70’), Bratislav Ivanovic, Nathaniel Chalobah, John Terry, Jay Dasilva, Oriol Romeu, Van Ginkel (Jordan Houghton 70’), Mohamed Salah, Lewis Baker, Izzy Brown, Dominic Solanke.
Provspelande Callum Kennedy hade det rätt tungt, men det hade å andra sidan hela laget när han var inne så det är svårt att dra några slutsatser av hans insats. Ardley har ju bra koll på honom sedan tidigare och vi får väl se om han är med i truppen på tisdag, då Wimbledon tar emot Sutton United i sommarens tredje match.
