Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst
"Det finns många åsikter om hur man ska vara som supporter. En vanlig andemening är att om man inte står upp när det blåser som hårdast, får man inte vara med och fira när champagnen tas fram."
Hur blev jag såhär defaitistisk? Missmodig? Jag älskar utmaningar. Jag har audere est facere tatuerat på min handled. Bill Nicholsons ord om ambitioner är själva essensen av den här klubben för mig.
"It is better to fail aiming high than to succeed aiming low. And we of Spurs have set our sights very high, so high in fact that even failure will have in it an echo of glory"
Fram till 2010-talet var ju egentligen framgång eller drömmar om det något extremt sällsynt som Spurssupporter. Så visst, audere est facere och allt det där. Men så fort Tottenham nosade på en framgång så åt man en dålig lasagne och/eller klappade ihop mentalt och totalt.
Det finns många åsikter om hur man ska vara som supporter. En vanlig andemening är att om man inte står upp när det blåser som hårdast, får man inte vara med och fira när champagnen tas fram. Supporterskapet är då helt enkelt som ett äktenskap. Man faller för en klubb, följer den i nöd och lust. Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst. En sådan syn kan jag både förakta och beundra på samma gång.
Själv fascineras jag mycket över hur mycket man tillåter att en idrottsklubb påverkar ens välmående. Innan jag fick en familj var jag mer naiv och tålmodig som supporter. Jag satt och tittade till slutet, även om jag visste att Wolverhampton nog snarare skulle göra 1-0 på White Hart Lane, än att vi skulle vinna.
Med två små barn, hund och ett hus att sköta har jag blivit lite mer rationell. Det finns alltid sjukt mycket att göra. Jag behöver inte sitta här fastklistrad framför tv:n. Jag kan gå iväg och göra något annat. Jag får faktiskt rent av stänga av tv:n. Även om det av många säkert ses som en helt irrationell syn på supporterskapet så har idrotten (både utövandet och tittandet på) blivit ett sätt att fylla på energi i vardagen. En seger ger energi och glädje resten av kvällen. En förlust och man känner att bägaren börjar sina och ifrågasätter vad man håller på med.
När lottningen stod klar och vi skulle möta Manchester City kände jag att det här är inte ens lönt. Första mötet skulle vara när vi hade konferens med jobbet. Fan vet om jag ens skulle kunna eller vilja se matchen. Men så har jag en kollega som är motsatsen av den jag är. Han är kolerisk. Han är positiv. Han är Tiger, jag är Ior. Han trodde verkligen på det här. I alla fall att det var 60-40 City. Själv sa jag 95-5.
Så vi satte oss framför en tv och fick se en otroligt imponerande första match av Tottenham. Till och med Trippier och Rose var bra. Till och med!
Inför returen var kollegan ännu mer positiv.
"Nu är det 50-50!"
Och jag beundrar honom så mycket för det. Den dåren. 50-50 utan Winks, Dier, Kane, Lamela? Med en bänk där vi bara hade Llorente att slänga in? Och enda backupen på ett mittfältet, med en matchovan Wanyama och säsongens oväntade kulthjälte Sissoko, var 18-årige Oliver Skipp? 50-50? Mot Citys intergalaktiska offensiv? Get the fuck out!
Som småbarnsförälder missar jag alltid period två av SHL-matcherna och, som igår när barnen har svårt att sova, så missar man ofta också första halvlek av kvällsmatcherna i Premier League eller Champions League. Jag har precis pausat när Danny Rose gått bort sig och sedan styrt in 2-2 i eget mål.
På tio minuter har jag hunnit jubla över vår fantastiske korean två gånger om och svurit över våra ytterbackars positionsspel lika många gånger. Huvudet snurrar när jag försöker lägga treåringen. Han vägrar somna. Jag undrar över hur många mål som Tottenham släpper in medan vi ligger där.
Efter en stund ger jag upp och sätter mig framför tv:n igen. 3-2 efter en magisk passning av De Bruyne, men framförallt återigen tveksamt försvarsspel av båda våra ytterbackar.
Sissoko skadas och nu har vi bara kvar en vilsen Wanyama att hålla ställningarna på vårt ihåliga mittfält. Med halvtimmen kvar görs 4-2 efter att Danny Rose stötbryter och lämnar en ocean av ytor bakom sig för Aguero att vandra in i. Ridå. Jag stänger av och säger förlåt till min dunderförkylda treåring som inte kan sova.
Barn förstår mer än man tror. Men det här känslospektrat som supporter måste te sig sjukt märkligt för en treåring.
- Förlåt för jag är så tråkig, men jag blir så arg på Tottenham, säger jag.
Han tittar på mig och klappar mig på pannan.
- Jag med, jag blir alldeles galen. Jag leker med dinosaurier istället.
Så vi leker en stund och min monumentala ilska och ledsamhet försvinner för en liten stund. Och jag funderar över alla människor som inte bryr sig om idrott? Hur kan man inte vakna på morgonen och kolla livescoreappen för att se hur nattens NHL gick? Hur kan man inte tanka och tömmas på energi av att följa ett lag? Tänk att vi människor kan vara så olika.
Jag skäms där en stund och leker med Legodinosaurier. För när allting kommer till kritan är ju det här livet, mina barn. Vad är väl ett fotbollslag från London med misslyckandet snarare än modet inpräntat i sitt DNA? Det var ju ändå inte realistiskt att vi skulle gå vidare. Förlusten mot Chelsea i ligacupen kändes värre. Den tog hårt. Vi ville ju så gärna ha en cupdjävel.
Jag tänker också: tänk om vi får in ett mål? Och vi går vidare? Och jag har nu slagit av? Blir jag då lika glad? Har jag rätt att vara det?
Det plingar till i Messenger. Llorente har gjort mål. Lek inte med mig hoppet, lek inte med mig! Min optimistiske kollega verkar dock ha smittats av mitt missmod och påverkats djupt av våra ytterbackars uselhet, för han skriver också att det kommer garanterat ett mål till av City.
Efter en stund tar frun över stafettpinnen och försöker lägga treåringen. Jag tittar på klockan och ser att matchen borde närma sig sitt slut. I all ilska och besvikelse har jag skrivit på Twitter att jag inte kommer titta på det här laget en sekund till så länge Rose och Trippier är kvar i klubben.
Jag öppnar viaplay i mobilen precis när Eriksen får ett hjärnsläpp och passar hemåt i 93:e minuten istället för att bara tjonga iväg bollen. Jag rasar ihop i sängen och pausar. Frun kommer in och frågar hur det är.
- Jag hatar mitt liv, säger jag.
Helt jävla ologiskt. För det gör jag ju inte. Men där och då kändes det så brutalt. Precis som Erik Niva säger i studion så hade det här nog tagit årtionden att reparera ifall det där målet innebar avancemang för Manchester City. Vägen till en Champions League-final låg där så rak och välasfalterad framför oss.
Kalla det självplågeri eller vad ni vill, men jag slår på appen igen bara för att älta Eriksens misstag. På reprisen ser jag touchen på Silva. Det är ju offside! I bakgrunden blir det tyst. Den jublande arenan har blivit knäpptyst. Offside! Offside!! Offside!!!
Jag har inte mentala orken för såna här matcher längre. För ytterbackar som Trippier och Rose när så mycket annat är bra. Men Poch är magisk. Då kan det gå ändå.
Idag har jag berömt alla som är så positiva i sitt supporterskap. Idag får de kanske sitt mentala kvitto på att det lönar sig. För någonstans är ju ändå en positiv syn ett val. Man behöver inte vara butter, tråkig och rationell som jag har blivit.
Idag sitter jag här i min matchtröja. Drack kaffe ur min gamla Tottenhammugg. Ingen kollega reagerade ens. Fotbollen är inte en del av deras värld. Kanske är det hälsosamt vissa dagar.
Men då får de inte heller vara med om en sån här glädjestorm heller, som kommer att sträcka sig in i evigheten. När grabben blir större kommer jag att prata med honom om den här kvällen när en magisk manager gjorde något otroligt med sina bristande resurser. Här och nu vet vi ju inte om det räcker hela vägen till final och en Champions League-titel. (Och här och nu har jag otroligt nära till tankarna om att Pochettino ger upp och väljer PSG och tar Eriksen och Alderweireld med sig. Men, nej. Bort med de tankarna nu.)
Men för guds skull. Audere est facere. Att våga är att göra. Och idag kan vi tillåta oss att drömma.
