Polen - Tyskland
2 - 0

Ännu en förlust på Wembley för Reading

En Pint borde vara en glädjens dryck!

Egentligen så räcker med att skriva Swansea -Reading 4-2, end of story!

Men det handlar ju om så mycket mer, så jag kan inte låta bli att fylla ytterligare några rader innan den här säsongen försvinner i ner ett stort svart hål.

Första gången vi kvalade till Premier League var 1995 då en 2-0 ledning följt av en missad straff ledde till förlust efter förlängning mot Bolton. Att sedan mannen i fråga som gjorde två kassar för Wanderers numera återigen huserar i pressen som förbundskapten för sitt land, gör att 16 år är alldeles för liten tid för att glömma och gå vidare.

Efter ytterligare kvalnederlag mot Walsall, Wolves och Burnley under de senaste 10 åren, så fanns nu chansen att ställa allting till rätta. Låta all historia för en tid inte spela någon roll, och genom en bra insats i en enda match, i futtiga 90 minuter, besegra en enda motståndare och ta steget till det förlovade landet.

Men så befinner vi oss i Wembleys innandöme efter 45 minuter med modet nerslaget i stövlarna tittandes ner i en pint som borde var en glädjens dryck, men som nu endast ter sig som en tröstande bägare när man famlande söker efter förklaringar och orsaker till en fråga som 40 000 likasinnade ställer sig i samma paus.... :

Vad ända in ****** hände egentligen?

I 48 matcher har de kämpat för att komma hit.
I 48 matcher har vi svurit, jublat, våndats, hatat, älskat, räknat och spekulerat.
I 48 matcher har vi hoppats.

Och sedan så tar hela säsongen expresståget ner i underjorden på mindre än två minuter i första halvlek.

Så står vi alltså där i pausen och funderar på hur många byten vi egentligen skall göra i halvlek. Pratar om hur U-21 landslaget på Gamla mot England för några år sedan, minsann i precis samma numerära underläge vände på steken. Men mest om hur 45 minuter kan upplevas så oerhört brutalt.

En av oss byter till och med matchtröja i pausen för att se om det hjälper.

Men innerst inne så har alla slutat tro.
Innerst inne så funderar nu alla på var Shane Long spelar nästa säsong.
Innerst inne så har vi räknat in ännu en kvalförlust och sitter redan på flyget hem.

Men så för att göra livet ännu mer besvärligt så bjuds vi på ytterligare en känslomässig berg och dalbana i andra halvlek tack vare målen från Hunt och Mills. Så här efteråt så var det en helt otrolig jobbig resa vi upplevde under bågen i den andra havleken.

Men det var så otroligt skönt att känna hoppet komma tillbaka om ens för bara knappa 20 minuter.
Så otroligt skönt att få skrika sig hes till annat än Phil Down.
Så otroligt skönt att i glädjeruset få krama den 70 åriga okända tanten på sätet bredvid.

Ett glädjerus som försvann med ett stolpskott någonstans i mitten av den andra halvleken.

Närmare än så kom vi inte, och jag vet inte om jag skall tacka eller be någon fara och flyga för att vi för en liten stund fick glänta på dörren till Edens lustgård.

Efter att spelat upp matchen ytterligare några gånger på TV så vill jag ändå lyfta på hatten och säga ett stort GRATTIS till Swansea och dess fans. Ingen kan säga att de vann orättvist, eller att inte det bästa laget vann.
Och även om det gjorde oerhört ont att se, så var var det en mäktig syn och ljudkuliss som fanns där på östra sidan.

Tur och otur jämnar ut sig, men jag har ärligt talat ingen lust att vänta ytterligare 16 år på att få se det hända.

Jag går och lägger mig nu. Väck mig i augusti så får vi se om lusten orkar infinna sig för ännu en säsong i Football League.