KRÖNIKA: Äntligen är Robin van Persie såld!
Den fjärde juli, behöver inte kolla upp datumet – det har etsats sig fast, gick vår lagkapten ut med att han inte ville förlänga. I ett blogginlägg förklarade han att han efter ett möte med Gazidis och Wenger inte enats om hur Arsenal FCs framtid skulle se ut. Om han ville att Arsenal skulle skriva in fler siffror i lönerutan i kontraktet eller om han verkligen ville lämna spelar ingen roll, han dog för mig där.
’Vänsterbacken i Chelsea’, ’Togoanfallaren Spursfansen sjöng så fult om och nu vill värva’, ’Fransosen som är lika hatad i sitt hemland som av oss’ - ingen av dem har betytt något märkvärdigt för mig.
Vad gäller den där vänsterbacken så lämnade han när jag inte ens var tonåring. Nu var det bara sex år sedan, men man utvecklas väl som mest under tonåren och just då var jag en sådan fotbollstittare som jag har svårt för idag – ingen känsla för försvarsfotboll. ’Vänsterbacken’ konkurerade då aldrig som någon favorit hos mig i Arsenal – vi hade ju världens bästa anfallare och Freddie Ljungberg!
Hur han lämnade har jag väldigt svårt för och jag har ingen lust att skriva ut hans namn, men att han lämnade brydde jag mig inte så speciellt mycket om då.
Vad gäller Adebay….. så blev han på något sätt efterträdaren till Henry och det var väl inga enkla uppgifter han stod inför, att göra detsamma på plan och beröra oss fans på samma sätt. Det gjorde han aldrig – han var skicklig, han var bra, Spursfansen hatade honom – men han vann inte mitt Arsenalhjärta i alla fall. Att han lämnade för pengarna inför 2009-säsongen var inte något som fick mig att gråta till sömns – det är väl efterspelet som väckt hemska känslor. Ifall vi bakar in Nasri i detta stycke också så är det väl egentligen detsamma – han var framträdande under en så kort period att han aldrig fick den där statusen som Fabregas hade. Efterspelet och kommentarerna han gav till varför han lämnade kändes då istället som mest.
Robin van Persie däremot…
I början av tonåren, nu har jag visserligen ett par år till innan jag blir 20 men ändå, följde jag inte Arsenal vecka in och ut. Ingen Arsenalintresserad i mitt kompisgäng eller i släkten och tillräckligt fattiga att det inte gick att lösa betalkanalerna hemma hos mig, gjorde att lördagseftermiddagarna spenderades på andra ställen än framför vår TV.
Det har gjort till att jag inte har något ”Jag såg van Persie när få visste vem han var och jag visste att han skulle bli en grym Arsenallirare i framtiden”-scenario. Ifall han lämnat inför fjolårssäsongen hade jag nog därför agerat ungefär som de tre händelserna jag beskrivit ovanför – förutom då förhoppningsvis efterspelet.
Under fjolårssäsongen började han dock växa till något speciellt för mig. När han på min blott andra match på Emirates, första gången jag fick åka över till England ensam, gjorde två mål mot Bolton vilket betydde att han målat för Arsenal 100 gånger var det ett speciellt moment. Jag glömmer det aldrig. Likt jag hade gjort när jag besökte Emirates några månader tidigare, då med mor min, och såg Ramsay bli matchen lirare efter 1-0 (mot United) och tryckte hans namn på säsongströjan – gjorde jag detsamma med van Persie efter Bolton.
Boltonmatchen spelades i september, vilket betydde att jag fick gå runt med jubileumströjan jäkligt många gånger i London och Göteborg den säsongen med RvP #10 på ryggen. Han var lagkapten och gjorde sin livs säsong, han kärleksförklarade oss supportrar och klubben flera gånger – jag fick starka känslor för honom. Det var hans säsong, det var han som var Arsenal. Jag köpte en kaptensbindel på ’The Armoury’ under säsongens andra hälft och tänkte för mig själv att matchtröjan och kaptensbindeln skulle ramas in i mitt rum efter säsongen – jag vill ha denna säsong som minne resten av livet, jag vill för alltid minnas Robin van Persie.
Jag hann aldrig det. Jag var på Öland och kom precis hem från badet när jag surfade in på Twitter och såg vad som hade hänt. Visst, det hade varit spekulationer innan – men jag var väl för naiv för att ta åt mig dem och när väl van Persie uttalade sig och sa att han inte ville förlänga med Arsenal den fjärde juli … Det var en jobbig dag.
Arsène Wenger blev manager för oss när jag var ett år gammal. Han var nog anledningen till att jag började älska Arsenal. Arsenals fjolårssäsong var möjligtvis van Persies, som Henry också haft säsonger – och Bergkamp, men Wenger har ’ägt’ Arsenals säsonger sedan jag fick mitt medvetande.
Att van Persie kritiserade Wengers beslut är väl på en okej nivå för en lagkapten – jag har inte stått bakom Wenger i alla beslut han gjort. Men att han kritiserade hela hans filosofi och framtidstänk säsongen efter hans egna stora genombrott - SOM 28-åring – enbart tack vare Wengers tro är inget annat än rejält fi**igt. Speciellt när han redan innan hade haft kontakt med bl.a. Manchester City och då antagligen redan fått veta på vilken lön han skulle ligga på vid en eventuell övergång.
Nu kan det ju vara så att lönen inte har någon betydelse, men det spelar ingen roll för mig. I beslutet att under samma dag konfirmera att han
- Inte kommer överrens med Wenger om hur framtiden ska se ut i den klubb Arsène Wenger gjort så otroligt mycket för och vill att klubben ska formeras på ett helt annat sätt. Jag tror inte Arsenal skulle haft en sådan vet period som i början av 2000-talet och jag är nästan säker på att van Persie inte hade varit något speciellt om det inte vore för Wenger.
- Ställt klubben inför ett scenario där klubben enbart blir förlorare. Antingen säljer man sin bästa spelare med omedelbar verkan för en lägre summa än vad Arsenal kunde fått om RvP kritade på ett nytt kontrakt. Eller att han spelar en säsong i en klubb som han verkar inte tycka så särskilt mycket om och sedan gå som bosman året därpå.
Han dog för mig. Helt och hållet. Nu tyckte jag det viktigaste bara var att få bort den där förrädaren från klubben illa kvickt och jag brydde mig allvarligt talat inte om han gick till City, Juventus eller min stora nemesis här i livet – Manchester United. Bättre det än att vi skulle ha en spelare som inte stod bakom konceptet Arsenal FC, bara drog lön och inte ville spela för Arsenal – plus utebliven transfersumma året därpå.
Idag när jag läste att van Persie är klar för läkarundersökning hos Manchester United blev jag lättad, glad och det första jag gjorde var att jag skrev på min Twitter (@philipsemmler) – hur skönt det var att allt var över. Nu slippar jag tänka på honom något mer – någonsin. De gånger vi ställs mot van Persie kommer jag totalt skita i honom, jag kommer le ifall vi vinner och jag får se hans ansikte – men kommer förutom det inte lägga någon energi på honom.
Robin van Persie kommer aldrig bli ihågkommen av oss som något positivt, han kommer inte nämnas till barn eller barnbarn och han kommer med all säkerhet inte hängas upp på väggen i mitt rum.
Jag tillhör Arsenal FC, världens finaste klubb. Nästa år får vi spela med en av de mest intressanta mittfältarna i Premier League, Cazorla. Vi kommer få spela med en tysk stjärna på anfallsposition och ett franskt monster längst fram. Det ser jag så jäkla mycket fram emot och det enda jag kommer tänka på hädanefter. Robin van Persie är en överstruken historia.
