Äntligen måndag!
Jahaja, där var min helg förstörd. Jag säger det inte högt längre av hemfrids-diplomatiska skäl, men jag tänker det fortfarande efter varje enskild förlust. Säker på att det här är ett emotionellt schema som jag delar med många av er. Vi överlåter kontinuerligt helgens potentiella tillfredställelse att formas utifrån faktorer bortom vår kontroll. För folk på utsidan framstår det här nog som ren galenskap och de har ändå inte hela bilden. För helgen är bara början. Det värsta väntar på måndagarna.
Alla har sina egna strategier. En del dyker upp extra tidigt på jobbet. Andra smyger ljudlöst längs väggarna som ninjor genom fikarummet. Samtliga har samma ambition. Att bara få hämta sin förbannade kaffekopp ifred. Utan kollegornas blickar, hånflin och gliringar (även om jag personligen föredrar det framför sympati, inget svider mer än medlidande). Varje måndag sedan säsongsinledningen har målats efter ovanstående mönster. Tills idag. Äntligen var måndagen min.
Jag dansande in med fjäderlätta steg och valde med omsorg kaffesort i automaten. Sedan sträckte jag ut mig fikarummets mittpunkt och avnjöt under total tystnad veckans första kopp. För det är vad en hemmaseger med uddamålet över Norwich garanterar dig. Lugn och ro. Varken mer eller mindre. Inga blommor eller ballonger. Bara stillsamhet. Det räcker alldeles utmärkt.
