Öppet brev till Svenskafans: Är vi inte alla lika värda?
Var går gränsen mellan humor och provokation? Vad anses lämpligt att skriva och vilka saker går under illvilja och propaganda som omedvetet sår ett frö av förakt som med åren kan växa till hat, rasism och våld?
Ska vi få ägna oss åt förtal och provokationer som skribenter på Svenskafans, och att sedan tvinga läsarna, det vill säga andra vuxna människor att blunda för detta oönskade beteende? Vuxna som kanske är ansvarstagande föräldrar, lärare, fotbollsspelande tjejer, någon som flytt krigsområden, araber, judar, kanske arbetar ideellt i en organisation för utsatta, idrottsledare eller på annat sätt arbetar för att ungdomar ska få leva med samma rättigheter, möjligheter och trygghet som alla andra, oavsett etnicitet, sexuell läggning eller bakgrund. Vad gör vi med de unga läsarna som inte vet när de ska blunda, än mindre för vad de ska ta för sanning och lärdom kontra förljugenhet och propaganda? Hur skulle det se ut om alla andra redaktioner på Svenskafans gjorde likadant?
Vad har Svenskafans för normer och krav?
Svenskafans har ett samhällsansvar som alla andra. Vi måste uppmuntra till förnuft och respekt av de som skriver i Svenskafans namn. Vilken är den minsta möjliga etik vi rimligt bör förvänta oss av skribenter som ges publikt utrymme att nå ut till så många med den unika möjligheten att påverka så många?
Vad är själva vitsen med att så många redaktioner på Svenskafans ställer krav på sina medarbetare och sin redaktions publicerade artiklar? Vari ligger vinsten med att låta någon surfa fram på Svenskfans framgång i syfte att sprida okunskap och osämja?
Fotbollssverige & Fair Play
Vi som arbetar dagligen inom fotbollsrörelsen (och i skolan) i Sverige, vet att vi har så mycket att bekämpa och tampas med på daglig basis varför vi känner att vi är för få, även om vi tar små steg i rätt riktning. Det blir dock inte bättre av att både rasism och hat skickas längre ner i åldrarna för att växa som en cancer vi vuxna inte kan bota, inte ens med tiden.
Varje vecka är det åskådare som bara kommer för att framkalla och fabricera ihop provokationer på våra fotbollsplaner runtom i Sverige. Och jag pratar inte ens om seniorfotboll. Det kan mycket väl vara föräldrar, anhöriga, syskon och vänner som tar denna roll. Här får vi vid veckosluten uppleva hur ungdomsspelare och ungdomsdomare (de som en dag ska ta över ansvaret för dem som dömer i våra högsta serier) provoceras, bedöms för sitt utseende och bakgrund och hur de ibland måste skyddas – rent fysiskt – av oss som arbetar inom fotbollsrörelsen. Hur hamnade vi här? När såddes dessa frön? I en artikel tio år tidigare när rivalen hånades och dess supportrar kränktes?
Varifrån kommer hatet?
Rasismen och våld växer av det alltmer okontrollerade hatet, samma hat som en gång såg dagens ljus när okunskap inte mäktade med att ta ett steg över tröskeln till samförstånd och medmänsklighet, eller när tillräckligt många bara tittade på utan att varken reagera eller agera. Vi måste arbeta mot rasism och alla former av nedlåtande uttalanden i ett samhälle där lika värde ska värnas. Kvinnor får inte användas som metafor för sämre kvalité, mindre kunnande och brist på skicklighet. Denna okunnighet får inte fortplantas. Arsenal-redaktionen borde veta bättre än att publicera sådant.
Rasism, hat och våld, och i synnerhet publikationer på Svenskafans som kan framkalla detta, måste stävjas med alla tillåtna medel. Vi har ett ansvar, vi som kan fatta pennan och nå ut till många för att påverka och upplysa. Det finns inget värde i att en medlem i en redaktion som enbart ägnar sig åt smutskastning, nedlåtande människosyn och provokationer när tillfälle ges. Med teknikens spridning och Svenskafans tillgänglighet når vi ut till allt yngre läsare varje vecka och vårt ansvar stannar inte därvid.
Värna om sporten, inte om hatet
Svenskafans måste värna om sporten, om människorna som utövar den och alla andra som kommer i kontakt med den genom Svenskafans. Vi har alla ett samhällsansvar vi inte kan blunda för, varken nu eller någonsin. Det får inte förekomma nedvärderande publikationer på Svenskafans.
En skribent som gång på gång uppvisar brist på respekt till sina medmänniskor, som inte försöker dölja sin nedlåtande och föråldriga kvinnosyn och där man försöker dölja sina föraktfulla uttalanden med klumpiga och tillika kränkande ansatser till humor är inget gott varumärke för Svenskafans.
Mina barn är tillräckligt gamla, tillräckligt insatta och pålästa för att pröva sina egna vingar på Svenskafans, men jag vill inte att min dotter ska kunna läsa dessa ”sanktionerade” artiklar och behöva känna att hon är mindre värd som fotbollsspelare bara för att hon är tjej. Jag vill att mina barn ska känna att de är lika mycket värda som alla andra oavsett om de är pojke eller flicka.
Poetisk rättvisa
När Sverige skulle möta Israel i Davis Cup i Malmö var vi tvungna att gömma en judisk tjej i personalrummet på vår skola när ett gäng killar från en annan skola kom för att banka in vett i denna tjej. Allt de egentligen ville göra var att få alla att lyssna på deras vädjan om hjälp i Palestina-frågan, men de visste inte hur. Redan i unga år hade de matats med hat och eldats på av protesterna mot Davis Cup vilket ledde till både ilska och övertygelsen om att de agerade rätt. Flickan gömdes och flera av oss lärare patrullerade skolan. Vår arabiska tolk tog diskussionen och hans tålmodiga retorik vann gehör varför polis aldrig behövde tillkallas.
När jag hade om ett U-lag med många olika etniciteter råkade vi ofta ut för orättvisor och fördomar. Domarna trodde ofta mina spelare fuskade och filmade, eftersom laget mest bestod av invandrare. De hade säkert läst det påståendet någonstans (på internet?) att invandrare fuskar och filmar till sig fördelar. Vi deltog i en cup i en mindre stad i en typisk svensk förort. Arrangerade föreningen hade två egna lag med i vår åldersgrupp. Huvudansvaret för dessa lag hade min kusin, en invandrare även han. Det hindrade dock inte publiken på läktarplats – uteslutande från den arrangerade föreningen - att spotta och kalla mina serbiska ungdomsspelare för ”barnmördare”, trots att de inte ens var födda när kriget bröt ut i forna Jugoslavien. Vi vann cupen, lyfte bucklan och sedan sprang ungdomarna snabbt ut till sina föräldrar som satt i startklara bilar på parkeringen. Några av mina adepter har sedan dess fått dra på sig den svenska pojklandslagströjan.
Min far var fallskärmsjägare i FN när han i slutet av 60-talet var på Cypern för att en väpnad konflikt blossat upp mellan Grekland och Turkiet, vilket gjorde att cyprioterna kom i kläm. Mitt i allt hat på denna ö träffade han min mor, en cypriot, och de gifte sig och begav sig till London. De höll båda på Tottenham hela sina liv. De hatade aldrig Arsenal. Min far upplevde dubbeln i början på 60-talet och de upplevde när Tottenham gjorde succé i Europa. De såg hur Arsenal växte och blev allt större med åren, mera framgångsrikt utan att känna ett uns av hat. De uppskattade rivaliteten, men att känna hat var under deras värdighet. Tyvärr hann ingen av dem uppleva Tottenhams hittills enda Champions League-äventyr, eller möjligheten att få lära känna mina barn, men med lite poetisk rättvisa får deras barnbarn uppleva ännu ett Champions League-äventyr inom kort igen. Till dess är vi stora i våra tankar om våra rivaler.
Tottenham vs Arsenal
Mina släktingar, födda och boendes i London, har svårt för att förstå hur en svensk som inte växt upp i norra London kan känna sådant förakt mot sin klubbs rival när de boende i dessa delar inte delar samma brist på förstånd och respekt.
Jag hyser all respekt för min klubbs rival, deras framgång, deras välförtjänta plats i den mest attraktiva av turneringar och jag önskar dem lycka i sitt Europa-äventyr såsom jag gör för alla brittiska lag. Min egen fru höll på Arsenal när jag friade till henne. Var hittar alla ni andra detta hat? Jag begriper det inte. Jag älskar min klubb Tottenham, men jag använder villigt Arsenals ”The Invincibles” som anekdot när jag vill lista de tio mest häpnadsväckande liga-händelserna inom denna vackra sport.
Gratulera hellre Ferguson till ligasegern och 27 fantastiska år trots att ”Fergie-time” alltid sved när man själv drabbades. Beklaga Mancinis korta tid i City och beundra det han åstadkom på kort tid trots hans enorma resurser. Lyft på hatten för Benitez som vann en cuptitel och respekt bland sina motståndare trots att de egna fansen inledningsvis hånade. Beundra Wenger för att han i motvind alltid får visa att han alltjämt kan forma ett lag när de viktigaste kuggarna flyr och när många supportrar klagar på hans lagbyggen tidigt på säsongen trots att de kom före Tottenham med en enda poäng i år.
Vi fördömer spelare när de fuskar till sig fördelar på planen. Vi accepterar aldrig rasism eller våldsamma tacklingar som kan förstöra någon annans karriär. Vi vill porta våld på våra arenor, både på planen och utanför. Vi vill att sporten ska vara ren och så vacker som den är i sina bästa stunder. Vi längtar efter stunderna att känna glädje och vi söker oss till dem som vill dela vår glädje. Leta inte upp dem som tycker annorlunda och provocera inte dem för att de är av annan åsikt. Även det skrivna ordet är en handling och låt då denna handling vara allt annat än en provokation.
Älska sporten – intet hatet.
