Arsenal Archives #11: "Wilf Copping"
Per Malmqvist Stolt - en väldigt trevlig tjomme som driver "Old School Football" och som också gjort en mycket läsvärd Tipsextrabok - rullar just nu en serie som handlar om spelare med karaktär. Spelare som skrämt upp en hel generation, som tacklat sönder ben, bollar, fotbollsskor och som präglat dåtidens försvarsspel. En av mina hjältar har alltid varit Jürgen Kohler- der Eisenfuss" som han kallades i Tyskland. Han och de fullkomligt tokiga Stuttgart-bröderna Förster gjorde livet surt för många fotbollsspelare under 80-talet och början av 90-talet. Arsenal har haft ett gäng spelare av samma kaliber naturligtvis. Willie Young, David O'leary. Martin Keown, Peter Storey, Bob McNab - bara för att nämna ett gäng. Den värsta av dem alla och urtypen för en stridsvagn utan styrsel var dock Wilf Copping och han skrev på för Arsenal denna dag- 1934. Detta är en kort beskrivelse av denna fullkomliga koloss av kunskap, våldsamhet och hårdhet.
Copping föddes 1914 och växte upp i Barnsley. När vi säger Barnsley så vet vi att det handlar om West Midlands, det är gruvor, det är skitigt, jobbigt och ibland fullkomligt förödande eller uppbyggande för karaktären. Unge Copping jobbade i gryvan som 14åring. Skiftjobb, nattjobb och härdades mentalt och fysiskt. Han inledde sin karriär i Leeds och kom till Gunners 1934 för att spela i George Allisons legendariska elva, där han ersatte Bob John och gick som parhäst till Herbie Roberts och Eddie Hapgood. Dessa tre tillsammans med den mera tillbakadragne eleganten George Male skulle formera försvaret under i princip hela 30-talets avslutande storhetsår.
Wilf Copping var den som var hårdast. Han etablerade sig snart som expert av den två-fotade tacklingen. Idag är detta rött kort, men då var det tillåtet och många var de spelare som fick ta emot Coppings specialitet, som bröt både ben och fötter på folk under karriären. Hans stora moment var "the Battle of Highbury", då England mötte Italien i det som klassats som den mest brutala landskampen i historien.Arsenal hade sju man i startelvan och mötte VM-vinnarna Italien på Highbury. Det skulle bli Italien mot Copping. England ledde med 3-0, men Italien tog upp resultatet till 3-2. Copping satte då sin kroppshudda i verket- Italiens forward Monti förpassade han till sidlinjen med en bruten fot. Forwarden Meazza tog han med en axel-mot-axel-tackling som gjorde att denne fick utgå. När Meazza låg ned och kved dök Copping upp och frågade hur det var med honom. Då svarade den brittiske läkaren som kollade Meazza att han nog inte skulle spela mer. "Bloody good job. He will soon be in the dressing-room anyway", sade Copping. Under resterande 20 minuter lyckades han sedan att få av ytterligare minst en italienare av planen och de avslutade matchen med långt ifrån fullt lag.
Barnsley-gossen var hett fruktad i ligan för sina tacklingar och sin dubbelfotade satsning. Vid något tillfälle så mötte Gunners ett lag och de hade en ung spelare med på planen som visade upp en del tricks. Då såg Highburys publik hur Copping började sikta in sig. Då skrek man "Don't do it Wilf. He is only a kid".
Copping skulle göra knappa 200 matcher för Gunners. Två ligaguld och ett cupguld på meritlistan. Men strax före kriget återvände han till Leeds där han senare avslutade sin karriär. En legendar i Gunners historia och även i ligan för sitt kompromisslösa sätt att spela fotboll. En märkligt bra försvarare med ett grundmurat rykte om att vara en av de hårdaste som någonsin spelat fotboll. En klassisk gooner.
