Arsenal - Newcastle4 - 1
Arsenal vs Newcastle: Loris Karius togs tillbaka till Kiev 2018
Mot Burnley, West Ham, Newcastle. Överkörningarna avlöser varann.
Det fanns inslag av hybris över vår resa till Portugal i veckan.
Porto som inte gjort någon riktigt rolig Champions League-resa på ett antal år nu är fortfarande det Porto som kan ställa till det för alla lag i Champions League bara för att, och så som tongångarna gick efter våra vinster på senare tid lät det som om 0-3 vore lika sannolikt som 1-0.
Det blev det sistnämnda, och med det ett hack i den formkurva som liknar nånting jag knappt kan åminna att Arsenal presterat under de 20 år jag spenderat med klubben.
6-0 mot West Ham, 5-0 mot Burnley, och i skrivande stund 4-0 mot Newcastle. 15-0 på tre matcher..
Det började egentligen på just det sättet ikväll. Med Jorghino och Rice på mittfältet fanns mindre plats för alla kvicka virtuoser därfram och flankerades blocket i mitten, men vad det innebar för Newcastle ikväll visade sig faktiskt redan från avspark.
Arsenal hade för några år sen, under Wengers sista tid, en tydlig tendens om att rusa ut varje match och ofta få utdelning på det. Då bedarrade stormen ofta, och det är kanske det som är den tydligaste skillnaden idag.
För båda lagen faller in det faktum att Arsenal ska äga bollen, skakar hand, och tar matchen därifrån. Men Arsenal spelar med en dödlighet som ilar längs ryggraden likt en Martinelli-löpning utmed kanten, och när det direkt blir tydligt just hur sårbara Newcastle är för vad Arsenal försöker sig på är det precis som om motståndet faller in i en lunk som bara leder mot en öppning.
Den kommer i 18:e, då en hörna skickas in och Gabriel, som alltid, är där och nickar. Efter flipperspel har Botman precis, precis lyckats få den studsad på sig över mållinjen och något så omöjligt som Loris Karius som slår ut med händerna stjäl litet fokus från målfirandet.
Det leder till en passivitet hos Newcastle, en total kollaps, som inte tar mer än sex minuter på sig innan den landar på Havertz fot precis framför mål.
2-0, 11 skott mot noll, och ytterligare 21 minuter spelade så är det en sordi på stämningen som lunkar ned i spelargången. Det känns tråkigt att se ett sånt här möte devolvera till en fråga om huruvida matchen faktiskt behöver fortsätta spelas, för det är tydligt vad båda lagen känner - Arsenal som förmodligen borde ha gjort 3-0 och totalt stängt matchen, Newcastle som inte tror på 2-1 målet som plötsligt skulle kunna göra match av något som känts begravet.
Andra halvlek började mycket riktigt med litet frenesi från Newcastle, som insett vad den längre bollen bakom vår höga backlinje kan orsaka, och Alexander Isak fick återigen visa hur otroligt vass han faktiskt är då han är skadefrisk.
Han river, han tar sig förbi sin första-markering då han vill, och hade hans invik från vänster resultetat i 2-1 med timman spelad hade matchen nog faktiskt tagit den där sista livlinan om litet syre.
Några minuter senare står det 4-0. Bukayo Saka får yta, vänder, vrider, och skjuter retfullt enkelt in 3-0 bakom Loris Karius som ser just så där stroppigt komisk ut som han ibland gjorde i Liverpool för sju, åtta år sedan.
Ännu värre blir det då Kiwior går upp och nickar, egentligen själv mot fyra bortaspelare, på första stolpen så att Karius efter en olycklig touch framför sig själv slår in 4-0 och vårt 19:e mål från fasta situationer för säsongen.
19, alltså.
Det är Stoke-siffror, en Pulisisk dröm. Att det är det som just nu gör stora delar av vår säsong kommer det inte pratas lika högt om som mycket annat, men det är humor att få konstatera att Arsenal några år under Wengers Koscielny-ledda lag faktiskt blivit on-Trentigt.
Joe Willock avslutar snyggt en Newcastle-attack som vittnar om kvaliteten laget har, och med 4-1 i ryggen känns det som ännu en match man kunde sammanfatta efter halvtimman.
15-2, på de fyra senaste matcherna.
Lyckas man vända underläget från Portugal finns det anledning till att tro på en speciell säsong, för första gången på 15 år i kvartsfinal och med såna här resultat i ryggen, ja jösses.
