Arsenal Weekly
Veckans Arsenal Weekly är tillbaka, och denna gång efterfestar vi med Hektor Säll efter derbyvinsten mot Tottenham.
Man ska ju inte vara en medgångssupporter som bara stöttar sitt lag när det är vind i seglen, men som gömmer sig i hytten när det börjar guppa lite ute på havet. Men med det sagt så är det jäkligt mycket roligare att kolla på sitt lag när det går bra, och nu var det roligt igen. Även om det inte har varit en så stor kris i Arsenal som media vill få det till så har det varit jobbigt för oss fans länge nu, speciellt om man tar med förra säsongen i räkningen. Spelare som ryktas bort, oacceptabla poängtapp och andra stökigheter bakom kulisserna har gjort att det i alla fall för mig inte har kännts som att den nya säsongen har dragit igång. Istället har det varit som att det är den förra säsongen som bara har fortsatt, eller året innan det, eller året innan det (ja, ni fattar poängen). Sen så kom derbyt, och då sa det bara PANG och så var säsongen 2017/2018 invigd. En match som majoriteten tippade åt vit favör på förhand slutade i en mycket övertygande 2-0-vinst. Det var en maktdemonstration och ett styrkebesked i ett. Arsenal är inte ute ur räkning i toppstriden, och vi ger inte upp vår tron i norra London så lätt.
Vi har inte vunnit ett derby i ligan sen 2014, även om det är många kryss och få förluster sedan dess, så det känns skönt att få fira en derbyvinst igen. Jag var inte allt för optimistisk på förhand, det kändes lite som inför matchen mot Manchester City i FA-cupen i våras, men precis som då så påminde Arsène Wenger och hans mannar alla oss om vad laget är kapabla till. Arsenal var så otroligt mycket bättre i första halvlek, men jag var rädd för att vi inte skulle få in det där jäkla målet. Då fick vi en frispark, som Mesut Özil skruvade fram till landslagskollegan Shkodran Mustafi som placerade in matchens första mål med pannan. Sen fick Lacazette, efter mycket frustration i boxen där han var nära att få flera stekheta chanser att göra mål, agera framspelare istället när Alexis Sanchez elegant stökade in bollen i mål. Våra två stjärnor som ryktas bort, Özil och Sanchez, spelade alltså en högst avgörande roll i denna otroligt viktiga vinst. Det är härligt att se att de är lojala, trots de förväntade flyttarna, och sliter mot våra rivaler. Özil, som fått kritik för att vara "osynlig" i viktiga matcher, var högst delaktig i presspelet och vann bollar på egen planhalva. Bellerin som också fått mycket kritik såg vass ut på sin kant.
Nu är vi bara en poäng ifrån Champions League-platserna, istället för de sex poäng vi skulle ha haft upp till Chelsea om vi hade torskat. Arsenal visar ännu en gång att de inte är ett lag att håna, utan de har en otrolig kapacitet när de verkligen vill det. Nu gäller det bara att hitta den viljan så ofta som möjligt under den långa säsongen. COYG!
