Arsenal - Leeds: en riktig klassiker
Arsenal - Leeds.
Det vattnas i munnen. Det är så mycket historia, så mycket glädje, sorg, känslor, upprymdhet, förvåning, ilska, uppbragdhet, lycka, förbannelse och förtvivlan som kommer upp när man tänker på Arsenal - Leeds. Men mest är det kärlek.
Jag tillhör årskullen 1967. En väldigt fin årgång. Den allra bästa faktiskt. Betlehems Stjärna tittade förbi det året. också. Hursomhelst; om man tillhör årskull 1967, så var man med som idiotisk fanatiker under större delen av tipsextrafenomenet och mina första minnen som fyra-femåring kommer från leriga fotbollsplaner, skräpiga sändningar, vanvettigt blöta planer och en kamp som bara bedövade och som gjorde att man fastnade. Arsenal och Leeds var två av lagen, som tillsammans med lag som Derby och Liverpool dominerade den engelska fotbollen då.
För att förstå deras dominans kring 70-talets början, låt mig presentera en kort titelhistoria
Arsenal
Ligavinst: 70/71
FAcup vinst: 70/71
vann Mässcupen 69/70
Ligacup-finalist 1968, 1969
FA-cupfinalist: 1972
Leeds
Ligavinster: 1968/69, 1973/74,
ligatvåa 1964/65, 1965/66, 1969/70, 1970/71, 1971/72
FA-cup vinst 1972
FA-cup-finalister 1965, 1970, 1973
Ligacupvinst 1968
Mässcupen: 1968 och 1971
Finalist 1967
Europacupfinalist 1974
Cupvinnarcupfinalist 1971
Under en period av 10 år så figurerar lagen i många täta matcher och som ni ser ovan så vann Gunners ligan 1970/71 före Leeds och Leeds slog Gunners i två finaler; 1968 i ligacupens genom tiderna smutsigaste final och 1972, då Allan Clarke avgjorde på Wembley.
Jag har alltid hållit på Arsenal. Alltid. Ända sedan jag slog upp mina grisaktiga ögon på BB i Linköping, så har jag alltid skrikit Arsenal, när jag velat ha mat, Arsenal när jag velat sova, Arsenal när jag velat ha kärlek. Arsenal har givit mig kärlek. Alltid. Leeds däremot har snarare varit ett lag man har sett på med ondo, eller snarare med känsloblandad ondo, för innerst inne har man alltid gillat Leeds. Det är svårt att motstå ett lag som är så fullständigt bindgalet, som spelar så nära och oftast över gränsen, men som ändå består av ett gäng grabbar, som Don Revie satte ihop och som skrämde livet ur sina motståndare. Leeds var dåtidens Crazy Gang.
Leeds på slutet av 60-talet och 70-talet stavades stenhårda tacklare i form av Norman "Bites-yer-legs" Hunter, Paul Madeley som kunde spela överallt, Terry Yorath(mest känd för att han tacklade sönder Björn Andersson) i Europacupfinalen 1974, Paul Reaney som tacklade på allt han såg, kaptenen Billy Bremner - en eldfängd och tokig skotte, som klassas som Leeds bästa spelare genom alla tiderna. Bremner och Johhny Giles, som spelade bredvid Bremner är en av ligans mer svårslagna centrala mittfält. Till detta en anfallande skara folk med Allan Clarke, Eddie Gray, Peter Lorimer och Mick Jones, där Peter Lorimer troligen hade Europas hårdaste skott.
Jag skall naturligtvis inte glömma att nämna att det fanns ett visst mått av elegans- nja, kanske inte då, men Jackie Charlton och Terry Cooper försökte hålla flaggan högt när de spelare.
Ett fantastiskt lag på många sätt som mästrades av Don Revie. 1970 var de påväg mot en klassisk trippel för övrigt, men tappade allt i den sista omgången av ligan och föll sedan i FA-cupen mot Chelsea.
Själv minns jag hur jag sat klistrad framför FA-cupfinalen1973 och såg jättedödarna Sunderland vinan mot Leeds United med 1-0 efter mål av Ian Porterfield. Ett av århundradets största FA-cupskrällar.
För er som vill ha lite insyn så rekommenderas filmen "The damned United", som speglar tiden då Brian Clough var chef över Leeds efter Revie och hade ett veritabelt helvete. Fantastisk film.
Gunners under denna tid var kanske inte lika färgstarka även fast vi vann dubbeln överraskande 70/71, men när lagen möttes så var det stenhårda kamper på planen. Mäktig match var det i FA-cup-finalen 1972, då Clarke kapade Alan Ball och McNab rev ned Lorimer och sedan följde en kamp på liv och död, som Clarke avgjorde. Ännu värre var det 1967, då Peter Storey och Norman Hunter jagade varandra på planen. Gunners hade Peter Storey, som "chief tormentor" på den tiden. Han och Bob McNab lade sällan fingrarna emellan. Frank McLintock var en rese, men sällan oärlig utan stenhård och taktisk. Peter Simpson var en elegant mittback och Pat Rice gjorde som han alltid gjort- en stabil och trygg insats. Men mot Leeds small det alltid och det var härliga matcher.
Efter storhetstiderna, så vandrade det härliga spelare genom Leeds korridorer. Jag fascinerades oerhört av skottarna Jordan och McQueen, som gick till Leeds innan de försvann till Manchester. Tony Currie, Brian Flynn, Arthur Graham, jo det var en mängd härliga spelare som trillade boll i Yorkshire på den tiden. Gunners vann FA-cupen 1979 och startade sedan sin kamp tillbaka till toppen med Grahams första titel 1986/87 i Littlewood's Cup. Sedan blev det dubbla ligatitlar 1989 och 1991, där den sistnämnda följdes av Leeds sista stora triumf- nämligen ligatiteln 1992 med Cantona i spetsen.
Det är väl egentligen det sista vi har sett av Leeds när det gäller titlar och stora triumfer.
Om jag skall plocka ut en handfull matcher av klassiska minnen, så blir det några från de ovan nämnda och ett par andra.
Leeds - Arsenal 1-0 (ligacupfinalen 1968)
Som ovan sagt; en stenhård match, där Terry Coopers mål avgjorde, men folk kallade den den "smutsigaste finalen någonsin" och cementerade Leeds som ett lag som gjorde allt och mer därtill för att vinna.
Leeds - Arsenal 1-0 (FA-cupen 1972)
Mycket känslor stod på spel. Gunners som titelförsvarare och Leeds på jakt efter en tital efter några titellösa år.
Allan Clarke avgjorde.
Arsenal - Leeds 7-0(1979)
Detta var en ligacup. Andra omgången och lagen hade 1-1 från Elland Road. Gunners gör sedan 7-0 i en makalös utspelning. Jag såg inte matchen, jag hörde inte matchen på radio, men dagen efter läste jag om det i tidningen och det gladde mig i flera veckor. Alan Sunderlan nätade tre gånger f.ö.
Leeds - Arsenal 1-0 (1999)
Under loppet av någon vecka, så försvann alla titlar från Gunners. En av de värsta veckorna i mitt liv. Först åkte vi ur FA-cupen mot ManU på Villa Park och sedan ger vi bort kampen om titeln på Elland Road, då Nelson Vivas sover och JimmyFloyd Hasselbaink slår in segermålet och titeln till ManU. Bedrövligt. Jag dog en liten stund just då, trots att han heter Vivas.
Jag noterar också att Gunners slog Leeds med 5-0 senast lagen möttes 2004/2005, det blev 4-1 till Gunners borta i FA-cupen den säsongen och på tre matcher det året så gjorde Gunners 13-2 på Leeds.
Jag ser fram emot lördagens match, men jag hade inte gråtit om lagen spelat Storey, George, McLintock och Bremner, Hunter, Lorimer. Då hade man behövt extra bandage.
Till slut lite FA-cup historia och för er som älskar skrällar, så är FA-cupen en guldgruva. Leeds och Gunners är båda inblandade i två av de absolut värsta skrällarna någonsin. Gunners faktiskt i ytterligare en, men..
* Leeds torskade 1970/71 - mitt i Revies guldålder - mot div IV-laget Colchester med 3-2.
* Gunners åkte ut mot Wrexham 1991/92. Wrexham var då i div IV. Gunners hade precis vunnit ligan.
Let's play ball.
