Att älska ett lag
Att slåss högre upp i tabellen är något nytt för många Spurs-supportrar. Motgångar nu är inte som motgångar förr, och både Tottenham som klubb och fansen kan ha svårt att veta hur man ska tycka och tänka vid lite svårare perioder. Christopher Olofsson delar med sig av hur han ser på supporterskapet..
Jag har hållt och följt Tottenham sen 1994, har varit med om medgångar och motgångar. Ska vi vara ärliga har det mest varit ingetdera. Genom hela uppväxten har Tottenham varit ett lag i mitten av tabellen, laget som har kunnat spela fantastisk fotboll blandat med bottennapp. Det har spelat helt fantastiska spelare i laget, de som jag minns är bland annat: Darren Anderton, David Ginola, Teddy Sheringham och min stora idol Jürgen Klinsmann den stora anledningen till att jag håller på Tottenham.
Dom senaste säsongerna har vi legat uppe i toppen av Premier League och tom varit med i Champions League som höjdpunkt. Detta har gjort att mina och många andras inställning till Tottenham är att vi inte ska nöja oss med annat en topp 4-placering i stort sett. Kollar man då på truppen som vi besitter idag så är det kanske med all rätt, spelare som Bale, Modric, Van der Vaart, King, Lennon och Walker så ska man väl ha högt ställda förväntningar.
När vi slog Manchester City i den underbara matchen på bortaplan 2010 och slog oss in i topp 4 kändes allt fantastiskt. Det är här vi hör hemma tänkte jag! Men samtidigt slog en annan tanke mig, vad händer nu med mitt så annars konstiga Tottenham, ett lag som man aldrig riktigt vet vad som kommer hända med före en match. Vi gjorde en bra höstsäsong och tog oss vidare från gruppen, våren var inte alls lika bra och vi missade topp 4 och fick inte chansen till Champions League denna säsong och ordningen var återställd tänkte jag. När säsongen då började igen och vi åkte på svidande förluster mot båda Manchester-lagen tänkte jag, ”Nej, nu skiter jag i det här, vad är det värt att pinas och må dåligt för frivilligt?” Tänkte på allvar lägga ner mitt supporterskap för mitt älskade Tottenham. Det gick, i ungefär 1 dag.
Då slog det mig, vad har jag fått denna inställning ifrån? Tottenham har inte varit så här bra så länge jag har hållit på Tottenham, jag är ju van vid att komma 10a detta är ju ingeting, enbart ett stort lyxproblem. Folk jag har sagt det till i efterhand har då sagt till mig ”Men vaddå, vill du inte vinna? Vill du inte vara bäst?” Givetvis vill jag vinna, givetvis vill jag att Tottenham ska vara bäst. Men för mig handlar det om så mycket mer än så, jag förälskade mig i Tottenham, jag är van vid ett visst Tottenham. På något konstigt sätt vill jag kunna vara besviken och förbannad över en förlust i Bolton för att sen längta till nästa lördagsmatch.
Det jag vill ha sagt är helt enkelt att vi inte ska glömma vart vi kommer ifrån, vi ska vara stolta att få hålla på Tottenham. Ett lag som kan blanda och ge, som alla har så olika åsikter om. Men som till sist ändå ger oss något vi behöver.
Oavsett hur den här säsongen slutar, ska jag aldrig igen bli besviken på samma sätt som jag blev efter de två första matcherna denna säsong. För det kommer ändå en ny säsong efter denna och då kommer vi sitta där klistrade igen.
