Att slå QPR med 6-1
Det är lördag. Klockan har jobbat sig upp till 16.23 och det är med en besviken uppsyn jag tar emot nästa kund. Vi startar ett samtal som är ett fullständigt icke-samtal. Han pratar. Jag pratar. Men ingenting fastnar, det lämnar mitt kognitiva i samma sekund i vilken det äntrar det. Jag har tankarna på annat håll.
Wigan ska spela match mot hemma mot QPR, en livsviktig match för Latics. Goda råd börjar bli dyra för hemmalaget som med sina 34 poäng har sex pinnar upp till säker mark med åtta matcher kvar. Det är en match man inte vill missa men lik förbannat sitter jag inlåst i ett dåligt luftkonditionerat bankkontor med en sanitär olägenhet till människa mittemot mig.
Tiden går och jag lyckas efterhand omärkligt flippa upp smartphonen på bordet för att kolla halvtidsresultatet. 0-0. Gult på Perch. Söker mig till hur det går för Fulham och Rotherham. Båda ligger under i sina respektive matcher och en modest glädje över en möjlig intjänad poäng infinner sig.
En förvisso liten, knapp humörförändring men tillräckligt tydlig för att kunden ska märka det. Han tystnar för en sekund och betraktar mig. Han verkar tillslut ha greppat min apatiska inställning till vårt möte. En människokännare.
Jag har nu hamnat i ett läge där jag överhuvudtaget inte vet vad vi ämnat diskutera. Vill han ha ett lån, öppna ett nytt konto eller är han arkitekten som ska rita den nya kontorslokalen i Jönköping. Jag har inte den blekaste aning men lyckas ändå på något obegripligt sätt föra samtalet vidare på någon slags autopilot.
Telefonen, givetvis på ljudlöst, börjar lysa med en imponerande regelbundenhet. Jag värjer mig för att titta men den fortsätter frenetiskt. Kunden blickar mot den och ger mig en lätt uppfordrande nick. Som att han vill att jag ska kolla resultatet.
En kamrat har försökt varsko mig om vad som hänt på DW Stadium med texten: WIGAN BARA KÖR. CALDWELL!
Helt plötsligt är det 4-1 till Wigan med 20 minuter kvar. Gary Caldwell av alla människor hade stått för ett hattrick. Samtidigt ser både Fulham och Rotherham ut att gå på pumpen rejält. Nytt kontrakt känns inom räckhåll och nu är glädjen inte särskilt modest längre. Inte heller diskret.
Kunden, som tydligen heter Bengt, reser sig upp. Vi skakar hand och i samförstånd pratar vi om att tisdag nog är ett bra tillfälle för ett nytt möte. Jag visar honom ut innan jag återvänder till kontoret. Svettig glider jag ner i min stol igen. Jag tar på nytt upp telefonen och ser att matchen är färdigspelad. 6-1 till Wigan. Avståndet upp är nu bara tre poäng. Överlevnad i Championship känns plötsligt inte som en utopi.
Lättad över resultatet och trött efter en lång dag lutar jag mig bakåt. Fötterna hamnar på bordet och jag blickar ut genom fönstret. Det har mörknat rejält utanför, en närmast sövande becksvarthet. Jag stänger ögonen och glider än djupare ner i stolen.
Så vaknar jag. Sömndrucket knappar jag nostalgiskt in SVT Texts 337 och tittar till tabellen. Wigan är kvar på sina 34 poäng. Det är fortfarande sex poäng upp till Rotherham och Fulham. Wigan har inte vunnit med 6-1 och Gary Caldwell har inte presterat något hattrick.
Inte fan spelar QPR i Championship.
Och inte fan jobbar jag på bank.
