Aubas arv
Då
Kommer ni ihåg hur förbannat kul vi hade sommaren 2020? Nej, inte jag heller. För det finns väldigt få festligheter att minnas. Allt som brukade vara kul var antingen igenbommat eller begränsat. Inställt eller uppskjutet. I bästa fall ersatt av socialt distanserade sittdanser eller livemusik via länk. Jag skulle ha gift mig då men det blev med bröllopet som med så många andra planer den sommaren. Nämligen ett enda stort ingenting. Så vad hade vi kvar? Vi hade fotbollen. I vart fall en avskalad version av den. Pappfigurer och robotjubel som skulle väga upp för de tomma läktarna men bollarna rullade åtminstone vidare.
Arsenal hade gjort en bedrövlig säsong och var sedan länge såväl avhängda i ligaspelet som utslagna ur det europeiska cupspelet. Unai Emery hade ersatts temporärt av Fredrik Ljungberg och permanent av Mikel Arteta. Hoppet om upprättelse under säsongsavslutningen vilade helt på en framgång i FA-cupen. Ett synnerligen skört hopp ska tilläggas. I semifinalen väntade regerande mästarna Manchester City och i en eventuell final skulle motståndaren antingen bli Chelsea eller Manchester United. Det är här det är dags att introducera Pierre-Emerick Aubameyang i den här historien. Klubbens dåvarande största stjärna, skyttekung och lagkapten var vid den här tiden väldigt omtyckt av fansen men ännu inte älskad. Med två mål i såväl semifinalen som finalen skulle Aubameyang se till att ändra på det. Åtminstone för mig.
Nu
Bara två år har passerat sedan FA-cuptriumfen men det har sannerligen hunnit hända en del i relationen mellan Arsenal och Aubameyang sedan dess. Under den efterföljande säsongen signerade han ett nytt monsterkontrakt med klubben men tappade först målformen fullständigt för att sedan drabbas av malaria. Aubameyang visade vissa positiva tendenser under förra hösten men blev sedan avstängd av disciplinära skäl och dessutom fråntagen kaptensbindeln. Skilsmässan var oundviklig och i januari kom parterna överens om att bryta kontraktet. Trotts en fin vår i Barcelona gick flyttlasset tillbaka till London under sommaren. Chelsea och framförallt tidigare tränaren Tomas Tuchel övertygade Aubameyang om att en återförening var rätt väg framåt. Det blev dock endast en match tillsammans för Tuchel och Aubameyang innan Chelsea traditionsenligt tryckte på panikknappen och sparkade tysken. Där är vi nu och det känns sådär.
Kombinationen Chelsea och Aubameyang skaver och svider som satan. När en film flimrar förbi i flödet där Aubameyang dansar runt i den tröjan med den Arsenal-tatueringen över armen känns det lika fult som fel. Jag förstår verkligen om folk är både besvikna och förbannade. Min förhoppning är att den ilskan vi känner nu inte helt ska överskugga den totala euforin vi upplevde då. När Aubameyang avgjorde finalen, mot just Chelsea, pausade han pandemin för ett ögonblick. Alla kanske inte känner igen sig i den beskrivningen men jag vet att åtminstone samtliga som var på Flying Horse den kvällen vet vad jag talar om. Det fanns ingen plats för munskydd eller restriktioner i den ormgropen. Bara glädje och galenskap. Vi behövde få skrika, hoppa och kramas. Som vi behövde få fira utan att fundera och det var Aubameyang som gjorde det möjligt. Jag kommer alltid att vara innerligt tacksam för det.
P.S. Den sjätte november åker Arsenal till Stamford Bridge för att möta Chelsea. Om Aubameyang avgör den matchen och firar som Emmanuel Adebayor kan ni bortse helt ifrån innehållet i den här texten. Isåfall möts vi i mörkret istället.
