Leeds United - West Ham2 - 2
Back to winning ways – nästan
Ett kryss borta mot Leeds har kanske aldrig varit så välbehövligt för West Ham. Även fast vi ledde matchen, och Leeds kvitterade, känns det lite som en vinst. Inte poängmässigt, men sett till prestation. Natt och dag mot de senaste matcherna.
På West Hams instagram syntes bilder på när spelarna anlände till arenan. Längst fram gick David Moyes med sin stab. Strax bakom gick kaptenen, eller juste, den forna kaptenen, Mark Noble tillsammans med ett gäng spelare. Som om ingenting har förändrats. I och för sig hade han på sig kostym, till skillnad från resten av spelarna med sina mörkblåa träningsoveraller. Det skulle spelas den första matchen för året, och den första matchen med Mark Noble tillbaka i klubben. För första gången på många matcher, kändes det spännande.
När startelvorna släpptes båda kändes motstridiga känslor. Kul att Aguerd är tillbaka och kul att se Fornals spela igen. Men var någonstans var säsongens hittills bästa spelare? Benrahma? Moyes mystiska agenda mot den algeriska landslagsmannen fortsätter, och är mycket ifrågasätt av stora skaror fans. Hur som helst skulle det spelas fotboll och till en början kändes det som om det skulle bli en lång kväll uppe i Yorkshire.
Eller inte riktigt från början. Utan under de första fem-sju minuterna såg det lovande ut. West Ham pressade på bortaplan. Jag skriver det igen. West Ham pressade på bortaplan. Ett par gånger lyckades Scamacca sno åt sig bollen för att sedan skapa en chans. Det var längesen vi bevittna laget attackera deras backar på detta sättet. För att återgå till känslan av att det skulle bli en lång kväll: Kehrer börjar tidigt slarva med bollen. Verkar inte kunna få en passning rätt. Ett av hans tidiga misstag leder fram till Leeds interna skyttekung, Rodrigo, som för övrigt gjort 10 (!) mål hittills under säsongen, som ensam mot Fabianska får ett drömläge. Som en gåva från ovan dyker Aguerd upp och utför en magnifik glidtackling för att få stopp på spanjoren. Den svenska kommentatorn hann inte tänka innan han utbrast i “DET DÄR MÅSTE VARA STRAFF”, repriserna visade motsatsen. Ett par minuter senare, och ett par misstag av Kehrer senare, verkar vår backlinje helt fallera när den unge italienaren väggspelar sig fram till ett avslut. Det välplacerade skottet lämnar Fabianski chanslös och Gnonto som han heter, sköt 1–0 till Leeds. Matchklockan tickade precis över till 28.
Det vackra med Leeds ledningsmål var att vi bara spelade ännu bättre. Vi pressade ännu högre, Scamacca lyckades vinna till sig några enkla bollar till, Bowen såg pigg ut, Paqueta blev rörlig och Fornals var pådrivande i presspelet. Flera offensiva sekvenser såg fina ut, specifikt bollen från Rice till Paqueta 34:de som nästan resulterar i en kvittering. Vi får heller inte glömma långskottet från Coufal strax därefter. Från egen planhalva avlossar han och det är inte många centimeter från att bli årets mål. Men en kvittering skulle komma. Scamacca driver bestämt upp bollen längs vänsterkanten och passar bollen längs marken mot spelarna i boxen. Bowen lyckas komma först, och efter att bli stoppad av Leeds vänsterback tvingas domaren ner till VAR-TV:n. Efter en stunds fundering pekar han på straffpunkten och Paqueta förvaltar det exemplariskt. Hans första mål i West Ham tröjan och 1–1 i halvtid.
Den andra halvleken inledde med att vi äntligen fick utdelning av vår höga press. Ännu en fantastisk rörelse av Scamacca som gör att han lyckas sno åt sig bollen, han hamnar sedan i en 1 mot 1 situation mot en back. Han drar bollen lite till höger och skjuter utanför halvmånen, ett avslut som letar sig in vid högra stolproten. 2–1 West Ham. Matchen står därefter lite och väger. Halvchanser åt båda hållen. Men ett par minuter senare, ett par misstag av Kehrer senare, blir spanjoren frispelad vid halvmånen och kvitterar. Fabianska tvingas därefter till ett par räddningar och med matchen färdigspelad var Leeds närmare tre poäng än oss själva. Vi får tacka Fabianski för hans monsterräddning vid slutskedet.
Man kan fråga sig vad detta innebär för West Ham. Någonstans får man börja i änden att Moyes köper sig tid. Varje poäng innebär mer tid vid rodret för skotten. Men med matchen färdigspelad och analyserad, vill jag påstå att mycket såg bättre ut. Som tidigare nämnt, natt och dag mot närmsta tiden. Moyes verkar släppt på tyglarna något och vågar spela högre samt initiera en välbehövlig press. Han fick också utdelning på det genom Scamaccas ledningsmål, vi får hoppas att det var tillräckligt för att bli övertalad.
Men ett frågetecken måste fortfarande riktas mot anfallspelet och chansskapandet. Inläggen på måfå leder ingen vart, och denna strategi måste ses över. Faktum är att vi inte gjorde något “riktigt” mål nu heller. En tjuvning av bollen eller en straff är inte nödvändigtvis skördad frukt av ett fint anfallsspel, snarare en fungerande press. Däremot kan vi inget annat än att konstatera att det vi nu försöker med fungerar bättre, och med lite tid samt justeringar kanske detta blir riktigt bra. Frågan är bara hur Moyes kan involvera både Fornals och Benrahma utan att stänga dörren för våra stora stjärnor. Han måste också ställa sig frågan kring Kehrers speltid, för herregud, nämn gärna en sämre enskild prestation av en West Ham spelare i kommentarerna nedan.
