Backa tiden
Den elfte maj 2013 vann Wigan FA-cupen. Mindre än två år senare står det klart att klubben är ett League 1-lag till säsongen 2015/16. Nedan följer en titt på dåtid, nutid och en skräck inför framtiden.
Uwe Röslers mannar står redo inför bortaderbyt mot Bolton. Av de sju senaste matcherna har man bara förlorat en men samtidigt endast vunnit en. Succétysken från fjolårssäsongen har det hett om öronen och seger fordras. Första halvlek bjuder på något avvaktande spel från båda lagen men Wigan är något närmre ett ledningsmål. Bolton kommer ut till den andra halvleken och visar ingen pardon. Innan minut 55 har nåtts har hemmalaget redan gjort både 1 och 2-0. Rösler agerar genom ett dubbelbyte men kort därefter kommer även 3-0. Callum McManaman gör ett reduceringsmål men Wigan kommer aldrig särskilt nära. Wigan är i och med förlusten nere på nedflyttningsplats och sex dagar senare sparkas Uwe Rösler. In kommer Malky Mackay som anförtros styra upp det sjunkandet skeppet som är Wigan Athletic.
Wigan tar emot Manchester City hemma på JJB Stadium. Bortalaget tar ledningen genom Antoine Sibierski men hemmalaget kommer snabbt tillbaks. Löpstarke Jason Roberts kvitterar efter en fin genomskärare från mittplan. Lee McCulloch stod kort därefter för ett ledningsmål innan fine Roberts fastställde halvtidsresultatet till 3-1 för Wigan. Senegalesen Henri Camara utökade i andra till 4-1, innan City lyckades reducera två gånger om och därmed skriva resultatet till 4-3. Wigan vann även på bortaplan mot de ljusblå under denna första säsong någonsin i Premier League. Man slutade på tionde plats, klubbens bästa placering någonsin i den högsta ligan. Camara stänkte in tolv mål, Leighton Baines flankerade vänsterkanten och Pascal Chimbonda blev uttagen i årets lag. Ett pre-rikedom City slutade på 15:e plats.
Wigan kommer från en matchsvit där man på något outgrundligt sätt lyckats vinna fyra raka bortamatcher. Nu väntar Watford hemma på DW Stadium. Wigan har inte vunnit hemma sedan augusti men visst måste man kunna vinna även hemma? Man spelar habil fotboll, vinner till och med skottstatistiken. Men vad gör väl det när man har ett icke-mittfält med James Perch och Kim Bo-Kyung som sittande. Troy Deeney gör sitt för att leda Wigans uselhet i bevis och vinner matchen åt Watford med sina två mål. Efter att faktiskt fått lite häng på säker mark, känns det som att luften lite går ur Malky Mackays Wigan.
Man ligger under i halvtid med 2-0 hemma mot West Ham. Degraderingen ser ut att vara oundviklig säsongen 2010/11. I den 57:e minuten får Wigan frispark vilken ska läggas av Charles N´Zogbia. Fransmannen skjuter i målvaktens hörn men frisparken är tillräckligt hård och välplacerad för att det ska bli mål. Ett par minuter senare hamnar Connor Sammon i fritt läge och lyckas tråckla in kvitteringsmålet. Stämningen når dock sitt klimax när N´Zogbia i den 96:e minuten lyckas sätta 3-2. I nästa match, säsongens sista väntade Stoke på Britannia Stadium. På nytt gör N´Zogbia en matchavgörande insats när han rycker förbi sin försvarare och hittar in till Hugo Rodallega med sitt inlägg. Colombianen gör inga misstag utan nickar in 1-0. Ett mål som innebär att Wigan säkrat nytt kontrakt genom en Great Escape.
Wigan dominerar bollinnehavet mot Millwall. Chanserna saknas emellertid men bollen ska in i mål. Den bara ska det. Samtidigt vet hemmalaget att Wigan är oförmögna anfallsspel av kvalitet och lurpassar därför på misstag. En bänkad men energisk Martyn Waghorn äntrar planen efter 51 spelade minuter. Nio minuter senare har han fått rött kort. Dominansen avtar, logiskt. Millwall tar ledningen. Jason Pearce hamnar i bråk med en motståndare och båda visas ut. Millwall gör 2-0 på övertid. Gary Caldwells andra match som tränare för Wigan slutar med förlust.
Matchuret har precis börjat ticka förbi 90 spelade minuter. Wigan är sedan en tid tillbaks i numerärt överläge efter att Pablo Zabaleta dragit på sig sitt andra gula kort. Shaun Maloney stegar upp för att ta hörnan. Skotten slår den väl avvägt mot första stolpen och Ben Watson möter bollen perfekt. Bollen flyger i en båge över Joe Hart och seglar in i det bortre krysset. 1-0 är ett faktum och spelarna förenas i en hög på Wembleys välklippta gräsmatta. Dave Whelan jublar på läktaren. Dagen är den elfte maj 2013 och Wigan har precis vunnit FA-cupen.
Mindre än två år senare kan vi konstatera att Wigan är klara för spel i League 1. En mening, ett faktum som är svårt och oerhört jobbigt att ta in. Men kanske är denna motgång vad som behövs för att på riktigt kunna uppskatta det som varit. Kanske blir titeln i FA-cupen ännu mer härlig, ännu mer sagolik när ens klubb dyker ner genom seriesystemen.
Jag vet inte om det är så. När man befinner sig mitt i skärselden är det svårt att lyfta blicken och se ett större perspektiv.
Det enda man känner är att det gör förbannat ont.
