Bad Blue Boys - berättelsen om Batshuayi
Kan Michy Batshuayi lyckas där den jämnårige landsmannen Lukaku gick bet?
Finns det något mer uttjatat begrepp inom fotbollsvärlden än ”det belgiska undret”? Efter att landslaget harvat runt i FIFA-rankingens periferi börjades det för fyra år sedan talas om den gyllene generation som fick toppklubbarnas scouter att dregla. Hazard, Lukaku, Benteke, Courtois, de Bruyne. Alla födda vid 90-talets början och redo att erövra Fotbollseuropa.
Romelu Lukaku skulle bli kronjuvelen längst fram i den belgiska anfallsarmadan. Här hade Anderlecht något alldeles speciellt, en fysisk och teknisk urkraft som vann belgiska skytteligan som nybliven 17-åring. Jämförelserna med Didier Drogba blev oundvikliga, och de drogs än oftare när Lukaku värvades av Chelsea 2011. Men att axla ivorianens mantel på Stamford Bridge blev ett kamiikazeuppdrag för en ung talang. Visserligen presterade Lukaku inte under sin första säsong, men trots två succéutlåningar såldes han till Everton 2014. Den utstakade vägen som framtidens bästa anfallare svängde av oväntat, även om belgaren fortsatt att hålla hög klass i sin nya klubb och återigen jagas av stora klubbar.
Michy Batshuayi är född samma år som Romelu Lukaku, 1993. Båda jämnåriga anfallslöften med kongolesiska föräldrar och liknande kvaliteter. Men där slutade egentligen jämförelserna. Lukakus ungdomsår präglades av en naturlig klättring på karriärstegen. Från det lokala laget via mellansteget Lierse och därefter till Belgiens största klubb Anderlecht. Batshuayi i sin tur bytte klubb varje år mellan 10 och 15 års ålder och bland annat hann med en vända i Lukakus Anderlecht. Tiden där blev inte speciellt lyckad, han kritiserades för sin dåliga attityd och bristande disciplin och fick lämna klubben. Lukaku var toppstudenten med A i alla ämnen. Batshuayi strulpellen som skolkade mycket men hade potential där någonstans. Det krävdes bara att den fångades upp.
Det blev Standard Liège som tog problembarnet under sina vingar, en av landets största klubbar men inte en maktfaktor i paritet med Anderlecht. I Liège skulle den nyckfulle talangen hitta tryggheten. Visserligen var han inte ens 18 år fyllda när han debuterade i högstaligan 2011, men i jämförelse med Lukaku som året innan vunnit skytteligan i samma serie var det inte mycket. Men efter att säsong för säsong gradvis ökat målproduktionen vann Batshuayi skytteligan 2013-14 och tog Standard Liège till silver.
Batshuayi i Standard Liège.
Någonstans vid den här tidpunkten började klubbar runt om i Europa få upp ögonen för Michy Batshuayi. Men när ett hajpat Belgien skulle spela VM i Brasilien fick skyttekungen stanna hemma, trots att stjärnan Christian Benteke var skadad. Troligen på grund av Liège-anfallarens struliga beteende. Dåvarande förbundskaptenen Marc Wilmots tyckte inte att han var tillräckligt mycket av en lagspelare. Det var i mångt och mycket fortfarande samma Michy Batshuayi som kickades ut ur Anderlechts ungdomsakademi 13 år gammal. 2012 blev han exempelvis avstängd i fyra matcher efter att ha stampat den liggande Genkförsvararen Jeroen Simaeys i magen. Bara månader innan VM-truppen skulle tas ut skickades han hem från en U21-landslagssamling efter att ha haft tjejer på rummet kvällen innan match. Lagkamraten Igor de Camargo har en gång sagt om honom: "den bästa anfallaren när han vill, vilket inte är hela tiden." Bad boy-ryktet har kommit att fortsätta förfölja honom under karriären, tidningars scoutrapporter höjer varningsflagg för onödiga tacklingar och en förmåga att tappa koncentrationen.
Efter succésäsongen fanns det dock inte på kartan att Batshuayi skulle stanna i Belgien. Nästa destination blev det dysfunktionella storlaget Marseille. Trots att det mesta kring klubben var i kaos blev flytten en jackpot. Förra säsongen, då Marseille emellanåt dansade kring nedflyttningsstrecket, visade Batshuayi med sina 17 mål att han skulle bli svår för fransmännen att behålla under transferfönstret. Trots att ett bud från Crystal Palace avfärdades fick Batshuayi flytta till London bara dagar innan han skulle göra ett av målen mot Ungern i EM:s åttondelsfinal. Antonio Conte visade fingertoppskänsla och var ute precis innan den EM-hete anfallaren blev allmänt villebråd. 33 miljoner pund senare var Batshuayi en Chelseaspelare.
Anfallssituationen har bekymrat många Chelseasupportrar inför seriestarten. Ingen har riktigt vetat vad man kan förvänta sig av Diego Costa, som i sina bästa stunder är en hänsynslös målmaskin i sina bästa stunder, men ibland är han bara en idiot. Det var inte ens säkert att han skulle vara kvar i klubben. Tanken på att Loïc Rémy skulle bära fram anfallet gav än mer upphov till oro. Det skreks efter en målgaranti.
Det är alldeles för tidigt för att kalla Batshuayi succévärvning, men faktum är att han på de fyra inledande matcherna på säsongen gjort tre mål, först mot Watford i Premier League och sedan när han med två nya sänkte Bristol Rovers i ligacupen. Att utropa Batshuayi till ”den nye Drogba” är också lite väl starkt såhär i början, men likheterna är rätt slående. Båda kom fram som anfallare i Marseille och värvades till Chelsea efter ett par år inom toppfotbollen. Precis som Drogba har belgaren både tekniska och fysiska kvaliteter, han är såväl stark som flyfotad och en avslutare av rang, samt en tendens att skaffa sig fiender på plan. Batshuayi saknar dock ivorianens huvudspel samt förmåga att hålla bollen.
Där Romelu Lukaku inte lyckades motsvara förväntningarna kan Michy Batshuayi dra fördel av att fansen inte riktigt räknar med succé på samma sätt. Lukakus karriär hade gått som på räls fram tills ankomsten på Stamford Bridge, Batshuayi har en lite brokigare historia. Men där den förstnämnde värvades som 18-åring fick Batshuayi ett par lärorika år i Marseille. De bör inte underskattas.
I Marseille blev Batshuayi en firad stjärna.
Utmaningen framöver för Antonio Conte är att Diego Costa och Michy Batshuayi ska hållas nöjda, speciellt när de inlett säsongen så pass lovande. Landsmannen Thibaut Courtois varnar för att Batshuayi kan ge Conte angenäma problem. Till Daily Mirror säger målvakten: "Givetvis måste han ha tålamod med en klassanfallare som Diego framför sig. Men, om han fortsätter på det här viset gör han det svårt för coachen att lämna honom utanför." Gamle Chelseaspelaren Tony Cascarino lanserar i sin Timeskolumn idén om ett tvåmannaanfall: "Conte har något väldigt speciellt i det där samarbetet. När Costa är ensam på planen kan han se isolerad ut. Det finns ingen riktig plattform för honom, allt han gör är att mobba folk. Batshuayi är en instinktiv avslutare, men han kan droppa ner och Costa kan springa in bakom." Att spela med två anfallare har visat sig vara ett succérecept, poängterar Cascarino vidare: "Leicester City lärde oss alla hur man kan spela med två där framme." Det strider dock mot Contes sätt att spela då han föredrar en ensam anfallare med ett hov av offensiva mittfältare runt omkring. Men italienaren har visat att han är beredd att överge gamla principer som den conteska trebackslinjen.
Klart är i alla fall att anfallsbekymren i Chelsea blivit lyxproblem. Ingen hade heller kunnat förutse att Victor Moses skulle komma tillbaka från de döda och helt plötsligt bli en offensiv pjäs att räkna med. Visserligen är väl inte Batshuayi en man för regelbundna starter riktigt än, men det kan ha svängt om några omgångar. Med tanke på hans struliga förflutna finns risken att konkurrensen får honom att bråka sig bort från Contes bänk. Men efter Watfordmatchen hyllade tränaren Batshuayis attityd och påverkan när han byttes in. Tar han sina chanser och underordnar sig tränarstaben kan vi nog skriva ännu ett kapitel i boken om "det belgiska undret".
