Benbrott, bortasegrar och Brighton
Februari månad må pågå ett par dagar till men för Wigan är månaden slut matchmässigt. Därför lämpar det sig att nu summera den gångna, i stort positiva, månaden.
Wiganredaktionen har varit tyst sedan mitten av denna månad. En månad som normalt sett kännetecknas av diffust väder med en vinter som inte bestämt sig för huruvida den ska fara åt helvete eller stanna kvar och förpesta tillvaro ytterligare ett par veckor.
Pest är däremot inget ord som man rimligtvis bör använda för att beskriva den februari månad som Wigan nu matchmässigt tagit sig genom. Ett halvdussin kamper har ägt rum med idel vinster förutom den snöpliga uddamålsförlusten mot Huddersfield för ett par veckor sedan. Wigan har tagit sig till kvartsfinal i FA-cupen och man är kanske för första gången hittills denna säsong matematiskt, logiskt, etc. på riktigt med i fighten om playoffplatserna. Det är nu endast en poäng upp till Reading på sjätteplats och Latics har dessutom en match mindre spelad. Det sistnämnda har förvisso varit standardläget hela säsongen i och med den rätt jobbiga övningen man utförde i Europa League. Ändock viktigt att betona att man har en match till godo.
Men låt oss arbeta oss igenom den satta rubriken. Benbrott. Den där och då, och även under en bra tid innan, stratosfäriske Ben Watson bröt benet i matchen mot Barnsley hemma. Watson som ett par dagar tidigare avgjort drabbningen i FA-cupen mot Crystal Palace borta på Selhurst Park med en ljuv sträckt vrist från cirkus 30 meter. Watson stod också för ett par fenomenala genomskärare och ett makalöst defensivt mittfältsspel. Men, han fick också en smäll som tvingade tränare Rösler att byta ut den rödlätte kämparen.
En smäll som gjorde hans deltagande i nästföljande match, Barnsley, till något som ansågs tveksamt. När startelvan lästes upp hemma på DW Stadium fanns Ben Watson likt förbannat med i laget. Bedömning hade gjorts och den hade alltså gett tillräckligt positiva besked angående Watsons hälsa. Efter 23 minuter var dock olyckan framme. Watson tvingades utgå och känslan var tidig att något var väldigt fel. Väldigt fel visade sig vara ett benbrott, ett icke karriärshotande benbrott men likväl ett benbrott och en förstörd säsong för fjolårets hjälte i FA-cupfinalen.
Ett benbrott som man emellertid bör skylla stab Rösler för. Jag vill inte mena att man är direkt ansvarig och inte heller att halvskadan mot Palace i cupen var direkt kopplad till benbrottet. Men det är väl klart som fan att en mindre skada påverkar hur du agerar i en match. Du agerar med en viss portion tveksamhet och det gör dig sårbar i närkamper på ett sätt som inte är normalt. Watsons skada hade kunnat undvikas, utan tvekan.
Vi ska dock lämna det negativa därhän och därmed övergå till rubrikens del två och tre, vilka har med varandra att göra. I den senaste omgången av Championship blev det ju nämligen bortaseger mot Brighton. En blytung seger mot en ligaåtta som faktiskt ser ut mer som Wigan än vad Wigan själva gör. Tränare Oscar Garcia försöker spela ett estetiskt tilltalande spel som fotbollsideologiskt ligger nära Roberto Martinez. Man gör det med viss framgång men man har också ett övre stopp som dessvärre för sydlaget är just den nivån man för tillfället ligger på.
Fyra av sex matcher denna månad har varit bortamatcher. Wigan har stått som segrare i tre av dessa fyra drabbningar. Bortaspelet har förbättrats å det grövsta. Man har förstått att man inte kan uppträda hur som helst i en bortamatch och att taktisk förberedelse är av stort värde när man ska lämna Lancashire. Wigans höst präglades inte enbart av idel förluster, man hade också svårt att överhuvudtaget att göra mål på resande fot. Klart är att Rösler har kommit in med positiv energi och ett taktiskt kunnande som Owen Coyle helt enkelt inte satt inne med.
Dagens Wigan kännetecknas av en konkretivitet som i många år saknats. Man går och vinner matcher där man förlorar bollinnehavet knappt men klart. En mening som hade varit helt verklighetsfrånskild under Roberto Martinez där man i regel vann bollinnehavet mot samtliga lag i botten- och mittenskiktet. Man gör smarta värvningar, främst lån av kompetenta spelare som Nicky Maynard. En spelare som ges mandat att vara rätt usel matchen igenom givet att det där målet görs så har dagsverket utförts. Maynards målproduktion har utan tvekan hjälpt till att få en att drömma om en fortsatt klättring i tabellen denna säsong.
En säsong som likt denna kvasikrönika kännetecknas av trippel B:n. Årets tre sista matcher, förutom FA-cupfinalen där man ju kommer delta, är mot Burnley, Blackpool och Blackburn i den ordningen. Bokstaven B är vedertagen i Championship och kanske skulle det krävas en Ben Watson för att ro detta i hamn. När det ser ur att bli en omöjlighet får helt enkelt kapten Boyce styra skeppet mot det förlovade landet.
Ett land som allt mer börjar synas genom den tidigare ogenomträngliga, så kompakta dimman.
