Berättelsen om Dave Whelan: Del 2
Den envise affärsmannen Dave Whelan lyckades med det makabra att börja från en enda butik till att driva en hel kedja värd över en miljard pund. Men det är en framgångssaga som inte saknat tragedier. Svärsonen Duncan Sharpe begick självmord efter att pressen i företaget blivit alltför stor.
Dave Whelan hade redan under tiden som spelare i Blackburn köpt en livsmedelsbutik tillsammans med sin fru. Människor kom in och handlade på morgonen och på kvällen men under dagen ekade det tomt inne i butiken. Whelan blev uttråkad.
- På dagarna brukade jag gå in till Blackburns marknad. Jag gick till en affär vid namn Howard Brothers som sålde medicin. Jag berättade att jag inte hade något att göra varpå ägaren undrade varför jag inte kom dit och jobbade.
Whelan accepterade erbjudandet och skulle under de kommande månaderna jobba i affären två gånger i veckan. Det var inget som radikalt förändrade Whelans tillvaro men han skulle få lära sig ovärderlig kunskap om marginaler och skatter. Han var duktig och kunde kapitalisera på det faktum att han var en före detta Rovers-spelare. Människor kände att de hade en relation till Whelan redan innan han entusiastiskt börjat hojta om sina varor.
Han använde sina erfarenheter för att återvända till sin hemstad Wigan och öppna upp en egen butik. Han hade fortfarande god kontakt med spelarna i Blackburn; spelarnas fruar kom med önskemål om vad som skulle köpas från Whelans affär. Affärerna började så smått gå allt bättre. Men Whelan var dedikerad till att försöka expandera sin verksamhet. För att söka inspiration reste han till USA där han fördjupade sig i den amerikanska detaljhandeln.
- Jag visste att vi i England alltid hade varit ett par år efter amerikanerna. När jag var i USA såg jag stormarknader där mat och hårdvaror såldes på samma plats. Allt till själv-service, något som vi engelsmän inte sett maken till på den tiden.
När en större butikslokal blev ledig tänkte Whelan att det var läge att slå till. Den första supermarketen under ”Whelan’s Discount Stores” blev ett faktum. Mat, mattor, strykjärn och alla möjliga elektroniska produkter började säljas under ett och samma tak. Succén var direkt och människor köade för att komma in till butiken.
I slutet av 60-talet hade Whelan expanderat till tio butiker runt i Lancashire. De framgångsrika butikerna lockade Yorkshire-affärsmannen Ken Morrison som bestämde sig för att hosta upp 1,5 miljoner pund för att köpa Whelans affärer. Detta var gigantiska summor på den tiden och det fick Whelan att överväga en förtidspensionering.
Men vid det här laget hade han fått blodad tand för det här med affärer. Whelan köpte upp en lokal sportbutik vid namn JJ Bradburn. Ännu en gång skulle hans erfarenheter från andra sidan Atlanten komma väl till pass.
- Jag märkte att det i USA var populärt att använda sportkläder som vardagsklädsel. Jag insåg att det borde finnas en marknad för det även hos oss. Dessutom låg skor, kläder och tennisrackets helt öppet i affären så att kunderna pröva varor. Detta koncept ville jag ta till England.
Whelan bestämde sig för att döpa butiken till JJB eftersom den redan var känd som det i folkmun sedan tidigare. Och JJB skulle bli en fantastisk framgångssaga för affärsmannen under de kommande decennierna. 1980 hade JJB blivit en kedja med sju butiker. Under 90-talet blev man Storbritanniens näst största företag i branschen och nådde 120 butiker runt om på de brittiska öarna.
Genom en smått manisk inställning till detaljer och kostnader nådde Whelan sina framgångar. Överallt i JJB:s lokaler fanns skyltar som manade personalen till att spara på utgifter genom att släcka lampor och använda kontorsmateriel på ett förnuftigt sätt. Om han ansåg att för mycket toapapper hade försvunnit under en dag på kontoret hade de anställda varit slösaktiga alternativt gått på toa för ofta.
Men allt var inte frid och fröjd i Dave Whelans värld. Sonen Paul hade jobbat för företaget och länge framstått som en fullt normalt fungerande människa. En dag kom Whelan på sin son kraftigt sparkandes i väggen. Ett märkligt beteende som läkare från Manchester senare diagnosticerade som schizofreni.
År 2001 kände han att ville släppa det rent operativa arbetet i JJB och gav därför över ansvaret till svärsonen Duncan Sharpe. Sharpe hade anställts av företaget redan på 80-talet och snabbt lagt vantarna på en plats i styrelsen. Företaget började dock gå allt sämre under Sharpes styre där vinsterna minskade och aktien dök. Den åttonde oktober 2002 hittades Sharpe på ett fält i närheten av hans hem. Han hade hängt sig i ett träd.
- Jag har aldrig förstått varför någon tar livet av sig själv. Men jag tror att det är något som kräver mod att göra. Duncan hade sträckt ut en hand till mig och bett om hjälp och jag sa att han borde vila, ta sex månader ledigt. Än idag grubblar jag över varför det gick som det gick och vad jag kunnat göra annorlunda.
Efter svärsonens tragiska självmord återtog Whelan ansvaret för det operativa inom JJB. 2005 hade företaget 430 butiker över hela Storbritannien. Men man samtidigt väldiga problem och Whelan började sälja ut sina egna aktier. I juni 2007 sålde han sina sista aktier i företaget på grund av problem med hälsan.
Newcastleägaren Mike Ashleys Sports Direct tog över varumärket JJB men 2014 gick det definitivt i graven. Något som fick Dave Whelan att sörja.
- Jag mår uselt. Det här är ett företag som jag byggde från en enda butik till en kedja värd över en miljard pund. Detta måste vara på grund av extrem misskötsel från ledningen.
En gång fick Whelan frågan om han hade kunnat välja mellan att ha en frisk son och en svärson vid liv eller JJB. Whelan svarade att han ville ha en frisk son, en svärson vid liv och JJB. Ett icke-svar, karaktäristiskt för en affärsman som Dave Whelan.
I nästa del är det dags att ta en titt på klubbägaren Dave Whelan.
