När startelvan offentliggjordes så var det två glädjande besked. Coufal var redo att starta igen efter sin operation och Lanzini hade återhämtat sig efter den skrämmande bilolyckan förra veckan och ersatte därmed Benrahma. I övrigt var det den vanliga 4-2-3-1:an med alla ordinarie spelare. Glädjen över att skadade spelare äntligen hade återhämtat sig blev dock kortvarig. Redan från start var det Brentford som tog kommandot, och West Ham såg trötta, förvirrade och ofokuserade ut. Slarv i uppspelen från egen planhalva, svårt att hålla bollen inom laget när Brentford pressade högt och egentligen en total avsaknad av att ens lyckas ta in bollen i sista tredjedelen.

Som om inte det vore nog så dök det snart också upp skadebekymmer i de bakre leden. Först ut var Dawson att sätta sig ner efter en kollision några minuter tidigare med Brentfords Yoane Wissa. Han lyckades dock återhämta sig tillräckligt för att spela vidare matchen ut. Det gjorde däremot inte Zouma. Han hade efter en tackling från Brentfordkaptenen Christian Nörgaard vrickat till fotleden. Han provade att spela vidare, men insåg efter några minuter att det inte funkade. Issa Diop fick komma in i hans ställe.

Efter halvtidsvisslan hade ljudit så hade West Ham inte skapat ett enda bra läge. Anfallet såg otroligt lamslaget ut och det närmsta vi kom till en målchans var vid hörnorna. Det positiva man kunde ta med sig var väl att även fast Brentford var uppenbart bättre, så skapade de inte heller några vidare farliga möjligheter.

Men det skulle inte hålla i sig länge alls. Tre minuter in på andra halvlek så bryter sig Bryan Mbeumo igenom efter otroligt ouppmärksamt försvarsspel och 1-0 var ett faktum. Då kanske man tänkte att det skulle bli som en slags väckarklocka för West Ham och att de faktiskt skulle vakna till liv och växla upp lite grann, men nej. Samma lealösa och ofokuserade spel fortsatte och West Ham kom aldrig ens nära att göra mål. Istället var det Brentford som i den 68:e spelminuten utökade sin ledning till 2-0 genom deras skyttekung Ivan Toney. Nu då kanske? Dags för spelarna att göra en sista anstormning och hängivet försök till att göra mål? Nej. Lika lealöst som innan och det var betydligt närmare att Brentford kunde göra sitt tredje än att West Ham skulle göra sitt första. Full tid, 0-2 och en fruktansvärd insats var ett faktum.

Har spelarna blivit bortskämda med europakvällarna? Har de glömt bort att det finns en säsong efter den här också, och att det hade varit trevligt att spela Europafotboll även då? Visst, jag förstår att det är otroligt tufft att spela elva mot tio i lite en halvlek, och att det är lätt att gå all in på europaspelet. Jag förstår också att en bortamatch mot Brentford är tuffare än det kanske verkar, och att det inte bara är att åka dit och hämta poäng. Men mer än så här måste man kunna begära. Att ge precis lika mycket i resterande ligamatcher som under Europakvällarna måste man kunna begära. För vad händer ifall det blir missat europaspel nästa säsong? Vill Rice och Bowen vara kvar då? Kan vi köpa de spelarna vi vill ha då? Svaret på de frågorna är kanske inte det man vill att det ska vara.