The Cardiff Roar - Björn om OGS.
Jag tog kontakt med Björn, skribent hos United, för att få lite perspektiv och reflektioner kring Ole Gunnar Solskaer. Det finns många godbitar att plocka fram i hans framställning, vilket jag tackar ödmjukast för!
# Vad har Ole Gunnar, i dina ögon, som gör honom till en (potentiellt) skicklig manager i PL
Om det är något särskilt ord som personifierar Ole Gunnar Solskjær så är det dygdig. Ett flummigt ordval kan tyckas, likväl går det inte att missförstås – han är helt enkelt en fruktansvärt vettig och jordnära människa. Just dessa egenskaper är inte unika för Ole Gunnar, men för att vara något krass så är det inte heller så fotbollsspelare rent generellt brukar te sig. Norrmannen är, något mer specificerat, disciplinerad, envis och fruktansvärt lojal; tre egenskaper vilka i mitt tycke en manager måste förfoga över. När vi såg honom löpa runt på gräsplaner runt om i Europa så såg vi inte ett pengatörstande fullblodsproffs, vi såg en människa som älskade det han gjorde och som brann för sin klubb.
Vissa kanske tror att Solskjær tagit Mr Tan’s erbjudande av rent monetära skäl, men jag är inte en av dem. Jag tror innerligt att norrmannen än idag lägger ned hela sin själ i vad han än tar sig för. Slutmålet är inte – jag hoppas åtminstone inte det – Cardiff, likväl kommer han att ta sig an uppgiften med den största av entusiasm och göra allt vad han kan för att föra klubben framåt. Om en ska höja ett frågetecken så bör den röra Solskjærs karisma. Ole Gunnar är inget auktoritärt praktexemplar – auktoritet är som bekant en egenskap som fotbollsfolket på de brittiska öarna älskar över allt annat. Samtidigt behöver inte alla managers vara skrikande machomän, karisma kan utstrålas med hjälp av andra metoder och jag är övertygad om att ett alternativt tillvägagångssätt fungerar minst lika bra.
# Vad kan hans erfarenhet som spelare på högsta nivå bidra med i början av hans karriär som manager?
Det finns en övertro på fotbollsspelare som tar steget av planen och landar på tränarbänken, vi tar så att säga för givet att de ska kunna allt och därmed förväntar vi oss mirakel när en gammal hjälte börjar peka med hela handen från sidlinjen. Jag tror dock att Ole Gunnar är annorlunda. Han har alltid varit känd som en superb analytiker, de många timmarna på avbytarbänken har gett honom mycket studietid. Skämt åsido, norrmannen har en förmåga att läsa spelet och inte minst har han alltid varit noggrann och haft ett öga för de små detaljerna. Han själv - och andra - vittnar om att han förde anteckningar och dagböcker vid matchgenomgångar och dylikt. Inte för att vara sådan, men hur jävla många spelare på elitnivå gör så?
Att han tillbringat mer än tio år i just Premier League smäller givetvis högt, att han vunnit i princip allt som går att vinna i klubbsammanhang smäller än högre. Att han därtill tjänstgjort under världens bästa manager gör inte saken sämre. Ole Gunnar vet hur den engelska fotbollen fungerar och han har vuxit ut till att bli en vinnare. Det i sig är ingen garanti för att nå framgång, skulle jag hävda det faller hela min teori om att fotbollsspelare inte per automatik blir bra fotbollstränare. Däremot så tror jag att hans personlighet i samklang med hans erfarenhet utgör en god grund för framgång. Slutligen och, kanske, viktigast av allt; för att lyckas i den här branschen behövs tålamod. Det har Ole Gunnar bevisat att han har efter alla år på bänken och efter det skadehelvete han tog sig igenom de sista åren i United. Han är ingen ”Quitter”, den gode baggen.
# Hur ser, Unitedsupportrar, generellt, på att en av era legender hamnar i en annan PL-klubb?
Personligen har jag inga som helst problem med det, åtminstone inte att han hamnade i just Cardiff. Hade han basat över en rivalklubb hade tongångarna givetvis varit annorlunda, men the Bluebirds kan knappast klassas som en sådan. Jag ser främst fördelar med att Ole Gunnar hamnar i Premier League. Jag hoppas att norrmannen förr eller senare ska få en stor roll i Manchester United, om så ska bli fallet är erfarenhet från en managerroll i Premier League extremt nyttig. Han gjorde det bra i Uniteds reservlag, han gjorde succé i Molde – nu är det dags att klättra på karriärsstegen ytterligare.
Huruvida supportrar generellt misstycker eller ej har jag ingen större koll på, däremot kan jag tänka mig att de – liksom jag – är något oroliga för hur allt ska utveckla sig. Soppan kring Malky Mackay – vilken jag tror alla lider med er för – skapar frågetecken; hur stort utrymme får Solskjær och hur mycket tid får han på sig? Måhända hade det varit bättre om Ole Gunnar tagit över en klubb med en något mindre nyckfull ägare, men nu är det som det är. Jag hoppas för Cardiff-fansens skull och för Ole Gunnars skull att Mr Tan snart inser att man inte kan styra en fotbollsklubb som en dålig cirkus.
# Ditt, personligen, starkaste minne av Ole Gunnar?
Det hade varit ett enkelt val att säga avgörandet i Champions League-finalen ’99, men jag tycker ändå att det finns ett (om inte flera) minne som är än bättre. Tro’t eller ej, det rör sig inte om ett mål, en framspelning, ett urnorskt segerfirande eller dylikt. Det rör sig om en händelse som i sig karaktäriserar Ole Gunnar på pricken och en situation vilken renderar i ett rött kort. Jag vet inte hur många röda kort norrmannen har fått i sin karriär, det skulle inte förvåna mig om det här var det enda.
Länk: http://www.youtube.com/watch?v=1waQJ3dC5ro
Jag såg inte matchen själv, året var 1998 och jag var för ung och oslipad då. Klippet däremot, det har jag sett ett oräkneligt antal gånger. United mötte Newcastle hemma på Old Trafford, ett fåtal omgångar återstod av ligan. Arsenal hade allt för undan kommit ikapp i ligan och United behövde ett resultat. Med bara ett par minuter kvar, vid ställningen 1-1, får Newcastle ett gyllene läge. United har tryckt fram allt manskap och i en kontring får motståndarlagets Robert Lee fri lejd från mer än halva planen. Lee älgar mot mål, nyinbytte Ole Gunnar älgar efter – mot Lee. Strax utanför straffområdet hinner han ikapp och gör ned motståndaren på det mest eleganta av vis. Det röda kortet är ett faktum, så är även poängen. I slutändan vann Arsenal ligan i alla fall, men Solskjær gjorde vad han kunde för att förhindra det. Laget gick alltid före honom själv, han älskade Manchester United.
# Vilken betydelse hade han, i korta drag, för United som klubb?
Hade de röda kunnat nå samma framgångar under perioden även utan sin super-sub? Troligtvis. Det är inte det som är poängen. I förlängningen är det spelare som Ole Gunnar som bygger Manchester United. Spelare som älskar klubben, spelare som gör allt för klubben, spelare som sitter på bänken när de blir tillsagda utan att gråta ut i tabloider. Solskjær var ett unikum, en profil, och genom sitt agerande har han satt en professionell standard vilken är svår att leva upp till. Om fler spelare följer i hans fotspår är klubbens framtid säkrad. Han kommer förevigt att vara en (20)LEGEND, fansen kommer förevgt att älska honom förutsättningslöst.
