Charlotte - Chelsea 1-1 (5-3 str.) : Matchrapporten
Bara en vecka in i säsongen 22/23 och Chelsea har redan förlorat en fotbollsmatch. Ringer alarmklockorna och åkallas krismöten? Såklart inte, men här kommer iallafall en dissektion av vad som försiggick under torsdagens gryningstimmar.
Första halvlek
Chelseas startelva: 3-4-2-1 (Édouard Mendy, Emerson Palmieri, Thiago Silva, Reece James, Marcos Alonso, Mateo Kovacic, Jorginho (C), Callum Hudson-Odoi, Christian Pulisic, Michy Batshuayi, Hakim ZIyech.)
Efter att avsparkstiden försenats från 01:30 till 02:35 på grund av lokal storm i Charlotte inleddes matchen, som åskådades av ett högst imponerande publikfacit på dryga 71 000, med en dominant blå kvart, som sedan höll i sig halvleken igenom förutom en fem-tiominuters period av Charlottisk framfart efter de inledande femton. För att vara säsongens andra försäsong mot ett lag som är mitt i högsäsong, så var bolltempot ganska imponerande, om än inte spektakulärt från Chelseas sida.
Framstående prestationer kunde hittas bland den offensiva kvartetten, där Hudson-Odoi spelade mer som en de facto högerytter med tanke på att Chelsea hade cirka två tredjedelar av bollinnehavet under den första halvleken. Callum var logiskt nog mer prominent i Américamatchen, där han fick spela på sin bästa position på vänsterkanten, men han var fortfarande progressiv med bollen och hade några fina kombinatioer med Ziyech.
Oavsett om Hakim har en bra eller dålig dag brukar han inte gå förbi obemärkt. Han var som vanligt enormt involverad i Chelseas offensiv, och blev vid flertalet gånger berövad på målpassningar efter läckra framspelningar, samt var inte långt ifrån att näta själv med en prototyp vänstercurl strax utanför bortre stolpen. Tillsammans med de beundransvärda momenten, medkom även en del frustrerande bollförluster och uselt tajmade djupledspassningar, en sådan kombination av sött och salt som genomgående och oundvikligen brukar finnas i Ziyechpaketet, men den sammanlagda utvärderingen landar fortfarande i klart positiv.
Hakim Ziyechs prestation rättfärdigade stundtals Chelseas vilja att skeppa marockanen till Rossoneri, men visade också varför han borde stanna i SW6.
Det finns kanske ingen fotbollsspelare som passar så väl in på beskrivningen: alltid involverad; oftast frustrerande, som Michy Batshuayi. I arbetsmoralen, det tekniska utförandet och den taktiska förståelsen brukar det finnas mer att önska, vilket sannerligen förklarar varför Batman aldrig lyckats ta sig in i Chelseas planer under alla dessa år i klubbens ägo. Idag tog han karakteristiskt många skott från halvdåliga lägen, men var därtill imponerande i sitt rörelsemönster, sin press och i länkspelet med Pulisic, vilket mer eller mindre renderade i The Blues enda mål för dagen. Det är dock fortfarande förkastlig trupplanering från Tuchels sida att låta Michy få chansen, när han gång på gång visat att han inte håller måttet, och talangfulla framtidsnamn som Harvey Vale, Billy GIlmour och Tino Anjorin får spela med U23-laget, vilket lämnar frågetecken om deras framtid.
I en annan del av London, sitter erfarna och landslagsmeriterade spelare i Sergio Reguión, Tanguy Ndombele, Giovani Lo Celso och Joe Rodon hemma efter att inte ha fått följa med på Tottenhams försäsongsturné tll Sydkorea. Namnen ovan är mer ackrediterade spelare än exempelvis Ross Barkley, Michy Batshuayi och Malang Sarr, men ändå är de med på försäsongsturnén på bekostnad av mer talangfulla spelare. Det är också signifikativt för skillnaden i ledarskapsstil de två tränarna emellan, där Tuchel har visat på en vilja att hålla hela truppen glad medan Conte är mer tydlig med sina favoriter. Till Thomas försvar, så tenderar inte forne Chelseatränaren Conte att bli så långlivad hos klubbarna han tränar.
Kan Tuchel ta lärdom av Contes oförlåtande obarmhärtighet?
Pulisics mål kan bäst definieras som slentrianmässigt. Ett rikoschetterande distansskott, avlossat av vem annan än Michy, resulterade i att Pulisic kunde städa upp i straffområdet på sedvanligt sätt. Pulisic har tappat en hel del av den explosivitet som gjorde honom så unik under Lampard, men han har också utvecklat en instinkt och dödlighet i boxen, där han regelbundet löper in i rätt ytor och kan ta vara på rester likt en asgam. Pulisic har sina största styrkor i straffområdet, där hans snabba fötter är en försvarares mardröm, och amerikanen spelar som bäst med en target-man framför sig, à la Olivier Giroud, vilket var rollen som Batshuayi utförde över förväntning.
Andra halvlek
Chelseas elva: 3-4-2-1 (Édouard Mendy, Malang Sarr, Levi Colwill, Trevoh Chalobah, Ben Chilwell, Ethan Ampadu, Conor Gallagher, Kenedy, Raheem Sterling, Kai Havertz, Mason Mount (C).) Teddy Sherman-Lowe och César Azpilicueta var oanvända avbytare, medan Timo Werner lös med sin frånvaro från matchtruppen.
Skvallrar Tuchels matchuttagning om att flyttar bort från The Bridge är nära för Dave och Timo?
Jag kan med gott samvete medge att jag inför avspark var betydligt mer taggad för den andra halvleken. Chelseadebuter för Razza och Levi, och fem akademispelare i startelvan, bättre kan det ju inte bli! Startelvan utlovade dock mer än vad prestationen bjöd på. Några finfina individuella prestationer till trots, så var Chelsea en besvikelse på lagnivå. Övergripande strukturella problem betonades åter, då de kungsblåa ännu en gång var svarslösa mot ett lag som pressade dem högt i en 3-4-3-uppställning. Även om det inte var vackert såg Chelsea ut att hålla i sitt 1-0-resultat in i den 91:a och avslutande minuten, som de gjort sig vana vid att göra under Tuchels tid i klubben, fram tills Brian Romero, sextonåringen som bytts in en minut tidigare, bröt igenom i straffområdet och skickade ett avslut rakt på en klumpigt utsträckt Chalobahhand, och straff var ett faktum. Det brukar allt som oftast innebära mål från straffpunkten när Édouard Mendy vaktar kassen, och det var inget annorlunda den här gången. Charlottespelarna verkade också ta målet för givet, då deras vilda reaktion till att domaren blåste straff var notabel.
Mendy fick chansen att revanschera sig, då försäsongsmatchen märkligt nog gick direkt till straffläggning, men den chansen kan man inte säga att han tog. (Undertecknad kan erkänna att han hade stängt av matchen och snabbt fick spola tillbaka för att se straffsparkarna.) Mendy var inte på en enda boll, och släppte in fem av fem. Chelseas straffskyttar började lovande, och om man kan kalla Havertz bredsida för behärskad, var Chilwells bombnedslag till straff, stenhårt i den högre stolpen och in med nöd och näppe, minst sagt iskall. Fem straffar in och med ställningen 3-2 hänger det på Conor Gallaghers axlar att kvittera, och med eftertankens krankra blekhet verkar han ha tagit det åtagandet med högmod. Charlottes Daniel Rios visade under den inledande straffen hur lätt det kan se ut att chippa bollen mitt i målet när målvakten slänger sig, men Pablo Sisniega var inte lika lättrogen som Chelseas senegales, vilket resulterade i att Gallaghers straffspark såg ut som en tafatt passning, påminnande om Jorginhos urusla straff mot West Ham i våras. Raheem Sterling kunde sansat näta från elva meter på debuten, men det skulle visa sig irrelevant när Kamil Jozwiak slog in Charlottes sista straff.
Bibehållningen av bollen och flytet i uppbyggnadsspelet var näst intill dikotomiskt från första till andra halvlek. Chelsea gick från att rulla bort Charlotte med lättnad till att bli nedpressade djupt i egen halvplan mot ett mer B-betonat Charlotte i andra perioden. Den tydligaste förklaringen? Den mediala kvartetten innehållande Marcos Alonso, Jorginho, Mateo Kovacic och Callum Hudson-Odoi, ersattes med Ben Chilwell, Ethan Ampadu, Conor Gallagher och Kenedy. Spelare för spelare är det ingen klar nedgradering, men som en fyrklöver är den förstnämnde ensemblen om fyra mycket mer bolltrygga och bollinehavsinriktade än den senare, som är klart mer risktagande och därmed även mer benägen för bolförluster.
Mason Mount, återigen spelandes i en friare mittfälts roll där han hade inside forward till höger som utgångspositionen, men med licensen att plocka ner bollen på centralt mittfält, vilket var välbehövligt för en mittfältsduo som hade svårt att ta tag i taktpinnen. Mount imponerade igen med sin taktiska förståelse och passningskvalitet. Inte konstigt att Tuchel belönar honom med kaptensbindeln så frekvent.
En annan spelare som sken med sin fina passningsfot var walesaren Ethan Ampadu. Efter starka 45 mot Club América som innersta mittback, bönade och bad många Chelseafans om att Tuchel skulle ge 21-åringen chansen på centralt mittfält. Med sitt progressiva passningsspel gjorde han Chelsea mycket mer direkta. Efter två enastående prestationer på två skilda positioner finns det fog för att tro att Ethan tvingar sig in i Tuchels planer till kommande säsong. Ampadu skulle kunna vara en fullgod ersättare till både Thiago Silva och Jorginho, vilket signatären nämnde i förra matchrapporten. I och med att Chelsea inte ser ut att adressera defensivt mittfält på transfermarknaden kan Ampadu komma att bli direkt avgörande i hur Chelseas säsong går.
Problematiken i mittfältsdynamiken kan till högre grad lastas på Conor Gallagher, vars ovilja att be om bollen och att vara framåtsträvande från djupare ytor begränsade Chelseas spelmöjligheter. Ingen skugga faller över Conor, och straffmissen har inget att göra i analysen - sånt händer -, som var lysande mot Club América, när Chelseas uppbyggnadsspel flöt på lite bättre runt om honom. Det är dock tydligt att Gallaghers roll inte är som spelfördelare, och han är bättre lämpad i ett tremannamittfält, som det 4-3-3-system han spelade i under föregående säsong med Patrick Vieira, vilket väcker frågetecken då Tuchel allt som oftast fortsätter med 3-4-2-1, även om en 3-5-2-formation som Tuchel använder ibland, också skulle kunna passa Conor väl.
Få hade trott det för en vecka sen, men blir Ampadu en nyckelspelare nästa säsong?
Debutanterna måste såklart också nämnas! Levi Colwill fick en liten skada på träningen häromdagen, vilket förklarade hans frånvaro från matchen mot America. och som lär ha resulterat i lite oskärpa. Därtill spelade den vänsterfotade nittonåringen på en ny position, i mitten av trebackslinjen, istället för till vänster, där han spelat för akademilaget och för Huddersfield. Därmed fanns det flertalet brasklappar att tillförlita sig till ifall utfallet av Levis debut inte hade gått som planerat. Även om Colwill inledde halvleken lite okarakteristiskt försiktigt, och även släppte till en frispark i gyllene läge på ett något klumpigt maner, så växte den Chelseafostrade mittbacken helt klart in i det hela under matchens gång - en förmåga som Trevoh Chalobah genomgående visade under sin debutsäsong. Colwill blev mer och mer vågad i sitt passningsspel, där han började driva fram bollen och slå penetrerande passningar med fel fot, kombinerat med några tillfällen av robust försvarsspel, där han framförallt visade sin imponerande acceleration i en löpduell efter ett snabbt Charlotteinkast.
Sist men inte minst, sett till förväntningar och inte fysisk längd, är så klart Raheem Sterling. Tuchel pratade med klubben i en intervju efter värvningen offentliggjordes, och nämnde då intensitet och antalet repetiitioner av den intensiten som Raz största styrka. En cyniker skulle efter den halvleken kunna säga att Tuchel efter Lukakuhärvan, återigen totalt felprofilerat en offensiv värvning, för Sterlings defensiva bidrag och generella frenesi var näst intill obefintlig. Det var snarare ögonblick av briljans än konsekvent jämnhet.
Den första halvtimmen såg Sterling direkt ointresserad ut när Charlotte hade bollen, med en arbetsradie som allt som oftast inte överskred tio meter. Det finns dock förmildrande omständigheter en masse, för det var Sterlings debut för ett helt nytt lag med bara några få träningspass i benen, så Sterling såg nog till att inte överanstränga sig i en försäsongsmatch som han inte var i perfekt skick för. Men likt Colwill, växte Sterling in i matchen. Med en utgångsposition till vänster började Raheem röra sig på större ytor, och var en meter från straffområdet när han vann en frispark i farligt läge efter en djupledslöpning på högerkanten. Han visade även en av sina största styrkor, när Gallaghers låga inspel blockerades i början av halvleken, och Sterling hade löpt in omarkerad på den bortre stolpen. När Sterling väl fick vända upp och löpa med bollen visade han att Charlotteförsvarana var mer än ett hack långsammare vid flera tillfällen, då han i stort sett bara kunde peta och springa för att slå sin gubbe. En reaktionsstark fotparad från Charlottemålvakten stoppade Sterling från ett debutmål även från öppet spel. Därtill visade Sterlings på sin balans och styrka i nedre halvan, när han kunde tackla bort en Charlottespelare utan möda för att behålla kontroll över bollen. Överlag var det helt klart en positiv debut för Raheem.
Likt Shakira vet Sterling att hips don’t lie.
Även om det alltid är segt att förlora oavsett sammanhang, kan det såklart inte dras för stora växlar från den här matchen. Chelsea mötte trots allt ett mittenlag i MLS, en liga på uppgång, som var matchtränade och mitt inne i sin säsong, på hemmaplan, med dryga 70 000 på läktaren. Chelseafans kan istället fira att ännu en försäsongsmatch har gått där alla spelare förblivit oskadda, med reservation för att Tuchels presskonferens efter matchen inte än är tillgänglig, och att Sterling, Kalidou, Ethan, Levi och Conor kan ses som fem spännande nyförvärv till nästa säsong.
