Charlton - Sunderland
2 - 1

Charlton - Sunderland 2-1

Charlton har kvalificerat sig till Championship efter vinst med 2-1 i play off finalen mot Sunderland på Wembley.

Vi är tillbaka!

Ja, vi är tillbaka! Ord som undertecknad önskat skriva under lång tid. Charlton är tillbaka i Championship efter en fantastisk säsong i League One och ett mycket väl genomfört play off spel där Charlton slutligen hade marginalerna på sin sida. Det är mycket som snurrar i tankarna och mycket känslor som, sedan slutsignalen ljöd, varit svåra att sätta ord på. Ett försök skall dock alltid göras för att beskriva denna fantastiska eftermiddag i skrift.

Lee Bowyer ställde en gedigen startelva på banan, formerad utefter 3-5-2 modellen. En elva som jag inte vill påstå var särskilt oväntad. Naby Sarr gick före Jason Pearce i kampen om att vara en av tre mittbackar. Cullen, Pratley och Aribo formerade en diamant på mittfältet och Lyle Taylor samt Josh Parker skulle göra livet surt för de defensiva pjäserna i bortalget.

Charlton: - Phillips, Dijksteel, Bauer (c), Sarr (Pearce 46), Purrington, Bielik, Cullen, Pratley (Williams 71), Aribo, Parker, Taylor.
Ej använda avbytare: - Maxwell, Solly, Lapslie, Reeves, Forster-Caskey.

Sunderland: - McLaughlin, Oviedo, Ozturk, Cattermole, Maguire (Grigg 57), Wyke (McGeady 72), Honeyman (c), Flanagan, O’Nien, Leadbitter, Power (Morgan 9).
Ej använda avbytare: - Stryjek, Matthews, Gooch, Dunne.

Traditionsenligt kokade Wembley med sina 76 155 besökare, där halva arenan färgades av Charltons blodröda fans och den andra halvan av Sunderlands röd/vit randiga supportrar. Det är verkligen märkbart att play off finalerna är något extra och utöver FA-Cup finalen är det nog det maffigaste fotbollsarrangemanget en individ kan besöka inom Englands gränser. En liknande stämning väntas imorgon när Aston Villa och Derby går samma drabbning till mötes. Tänk om samma evenemang hade byggts upp kring kvalspelet till Allsvenskan i Sverige? Nog hade det kryddat till allt lite extra.

Första halvlek
Matchen var igång. Passionen, hoppfullheten och nervositeten låg tillsammans ihopblandat i luften när dagens domare Andrew Madley blåste igång finalen. Med den nämnda hoppfullheten i hand så måste inledningen på matchen att kategoriseras som ett antiklimax. I den 5:e minuten tog Sunderland nämligen ledningen på ett av de mer snöpliga sett som sällan skådats i en match av liknande betydelse. I en annars trevande inledning där lagen till en början verkade intresserade av att känna på varandra i offensiven och riskminimera i defensiven, skulle Charlton bjuda Sunderland på ett ledningsmål. Naby Sarr valde i en helt opressad situation från sin position i backlinjen att spela hem bollen till Dillon Phillips som istället för att ta emot hemåtpassningen med bredsidan, såg bollen retfullt studsa över foten och plågsamt rulla in i det egna målet. Man vill aldrig släppa in ett mål tidigt i en såhär betydelsefull match och definitivt inte på det här sättet. Händelsen sammanfattas bäst med citat från Charltons officiella twitter "WTF just happened?". Charlton - Sunderland 0-1 (5).

Om dagens Charlton tidigare inte upplevt att starta i uppförsbacke så hade dem utan tvekan gjort det nu och även om det inte är att föredra så vill man som supporter ändå tro att det var den dråpliga injektionen som krävdes för att laget skulle vakna till på riktigt. Dock ska det tillägas att Sunderland startade matchen med mest energi och Phillips fick revanchera sig när han klarade ett tungt avslut från rutinerade Grant Leadbitter i Sunderland. Så småningom började spelet att jämna ut sig och Charlton kunde genom fina kombinationer på mittplan avancera sig framåt för att sticka upp med några halvchanser. Patrick Bauer nickade över ribban efter en hörna från Josh Cullen och Lyle Taylor smällde till med ett volleyskott som gick samma öde till mötes, sedan han serverats av Ben Purrington i en kontring från The Addicks sida.

Chanserna fick ändå stor betydelse för hur matchbilden i halvlekens sista kvart skulle arta sig. Under detta tidsspann hade Charlton sin bästa period i matchen och här skulle även utdelningen komma. Kvitteringen föll efter fint klapp-klapp spel mellan Aribo, Dijksteel och Taylor framför ett väl samlat Sunderland försvar, där bollen slutligen klackades fram till Taylor i offensivt straffområde och där kunde han, genom en sidleds passning, lägga upp för Ben Purrington som rakade in 1-1 (35) i matchen. Purringtons första mål i Charlton-tröjan och vågar nog ändå gissa att det kommer vara hans viktigaste också. Resultatet 1-1 stod sig även halvleken ut.

Andra halvlek
Matchens andra halvlek inleddes med att Lee Bowyer gjorde sin första ändring. Till skillnad från övriga i laget verkade inte Naby Sarr hämtat sig mentalt från den tunga inledningen av matchen och hade utöver självmålet även dragit på sig ett gult kort i en klumpig närkamp. Därmed ersattes Sarr av Jason Pearce inför de återstoende 45 minuterna, ett klokt beslut från Bowyers sida.

Ännu en gång inledde Sunderland något starkare. Visserligen präglades matchbilden mycket av ett ställningskrig lagen emellan och ingen skapade några riktigt hundraprocentiga målchanser men när Sunderland väl närmade sig offensivt straffområde så kändes anfallen lite mer organiserade och hetare. Laget gjorde också en relativt tidig förändring när Maguire ersattes av Will Grigg i lagets främre led. Ju längre tiden gick, nervositeten steg och tröttheten började tryta så blev dessutom matchbilden mindre ordnad. Lagen blev långa och istället för planmässiga attacker bjöds båda lagen på anfall på anfall.

En förändring som skulle visa sig vara viktig för matchens utgång gjordes i minut 71 när Bowyer genomförde sitt andra byte där Darren Pratley ersattes av Johnny Williams. Pratley hade krigat bra och vunnit mycket boll matchen igenom men Williams spetsegenskaper att med sin fart och teknik ständigt utmana motståndarna blev en viktig sporre för offensiven. Williams blev omedelbart involverad i spelet och genast hårt omhändertagen av motståndarna för att inte lyckas med sina aktioner offensivt.

Chansmässigt var annars halvleken en besvikelse och både Taylor samt Parker hade svårt att komma till i Charltons anfall. Sunderland skapade några mindre försök, under matchens återsåtende 10 minuter, genom Bryan Oviedo och inbytte Aiden McGeady men ingen av ansatserna skapade någon större oreda för Phillips i målet. Värre var det för publiken som ju längre klockan tickade, alltmer lyfte händerna närmre ansiktet. Magley meddelade att fem övertidsminuter återstod när klockan slog 90 och därmed pekade det mesta, med det dåvarande resultatet som referens, på att matchen skulle gå till en nervartad och plågsam förlängning.

Men. Faktumet skulle denna eftermiddag visa sig bli annorlunda. Charlton skulle få en sista chans i matchens sista minut. Aribo och Cullen samarbetade vid straffområdets kortsida, Cullen slog in ett inlägg mot bortre stolpen, Bauer mötte upp med en nick, en Sunderland försvarare täckte avslutet desperat, bollen studsade ut på nytt och Bauer tog själv hand om returen som han med all resterande kraft skickade in i ett övergivet mål. Scenerna som sedan utspelar sig upplevs bäst genom bild och domaren blåste omedelbart av play off finalen efter den följande avsparken. Charlton vinner matchen med 2-1 (90+5) och tar klivet upp i Championship!

Efter match
Det finns mycket man personligen vill hylla efter en sådan insats och det finns mycket man hylla när resan nått sitt slut. Just resan började våren 2018 när Lee Bowyer ersatte Karl Robinson som tränare och ett nytt spelsätt cementerades. Ända sedan dess tycker jag att vi fått se en mycket gladare och fartfylld fotboll där fler spelare har presterat bättre och fått ut mer av sina förmågor. De spelare som lämnat laget har samtidigt i de flesta fall ersatts på ett föredömligt sätt. Kortfattat är det oerhört fint att Lee Bowyer, Johnnie Jackson och Steve Gallen med övrig stab får kröna sina insatser med ett avancemang efter tre år i League One.

Lagmässigt kan man också älta om vardera spelares insatser under oändlig tid. Idag blir det däremot lite klyschigt kollektivet som måste framhållas. Defensiven arbetar mycket stabilt matchen igenom och trots det miserabla misstaget och förändringar i centrallinjen så står man pall för Sunderlands anfall och svarar på de frågetecken som ställs. På mittfältet gjorde alla goda kämpainsatser. Pratley har redan nämnts, Cullen fungerar utmärkt som spelfördelare och Aribos individuella skicklighet är alltid välkomnad, även om han just idag hade det något tyngre än vad han brukar. Johnny Williams visar verkligen vilka egenskaper han bidrar med och längst fram slet både Taylor och Parker nämnvärt, trots att ingen av dem fick utdelning.

Till sist går det heller inte att undvika den sorg ett motståndarlag som Sunderland känner när man verkligen definierat faller på mållinjen. Ett lycka till kan därför bara önskas från min sida och vi kommer med största sannolikhet stöta på varandra igen inom en snar framtid!

Nu ska jag dock njuta av dagens framgång en tid framöver innan att nygammalt allvar drar igång igen. Vi ses i Championship!

Charlton - Sunderland 2-1
0-1 (5) Självmål
1-1 (35) Ben Purrington
2.1 (90+5) Patrick Bauer

Domare: A. Madley
Publik: 76 155

COYA!!!