City-Wigan 1-2: Ny bragd
Wigan gjorde åter det som på förhand hade sagts vara omöjligt. Man besegrade för andra året i följd Manchester City i en viktig FA-cupmatch i en match som lyfte fram allt vad fotboll och supporterskap handlar om.
Wigan gjorde det omöjliga. Man besegrade Manchester City på bortaplan efter en match präglad av, från Wigans sida, 95 minuters disciplin, 60 minuters fantastisk fotboll och en avslutande halvtimme med en välvillig fru Fortuna.
Men var det verkligen omöjligt? Wigan bevisade ju motsatsen i fjolårets FA-cupfinal. Men det var där och då med andra förutsättningar. Ett Wigan som red på en framgångsvåg där en fantastisk saga bara skulle skrivas färdig, det framstod på något sätt som logiskt i efterhand. Men idag var det City som enligt folk växlat upp ytterligare mot ett Wigan som inte längre är ett Premier League-lag, utan som huserar i Championship. På många sätt framstod Wigan som ännu mer uträknade på förhand idag än vad man gjorde i maj månad ifjol.
Första halvlek
Matchen inleddes med att Callum McManaman sprang rakt fram med bollen och fälldes. Något där och då sa mig att det kändes bekant. Detta har hänt förut. En fullständigt irrationell McManaman som bara gör sin grej och City som tvingas fälla honom för att få stopp. Det fortsatte inte riktigt på den inslagna vägen även om just McManaman emellertid fortsatt var framgångsrik med ett par dribblingsräder. Men Wigan kändes på gång och med i matchen. Man skulle göra ett försök i alla fall, bära eller brista.
I den 27:e minuten lyckades Marc-Antoine Fortuné löpa förbi Premier Leagues mest absurde startspelare Martin Demichelis och den hårfagre argentinaren tvingades fälla Fortuné. Straff dömdes och Jordi Gomez tog på sig uppdraget att skjuta. Den formtoppade spanjoren gjorde inga misstag framme vid straffpunkten utan placerade behärskat in 1-0 för Wigan. Känslan var att Wigan där och då gjorde sitt mål för att göra mitt 3-1 tips till verklighet.
Men City uppträdde väldigt lojt och oinspirerat. Man förmådde inte skapa några möjligheter av värde under resterande del av den första halvleken förutom lite halvfarliga hörnor. Wigan gick till halvtidsvilan med ledningen intakt.
Andra halvlek
I den andra halvlekens andra minut upptäckte James McArthur att Cityförsvaret agerade fortsatt passivt. Den nyblivne pappan bestämde sig då för att utan motstånd stega igenom försvarslinjen med bollen. Han hittade in med ett inspel som James Perch precis hann fram till före Gael Clichy och högerbacken kunde fira 2-0 framför Wiganfansen. Om ledningsmålet bemöttes med passiv pessimism var 2-0 något helt annat. Det började kännas som att detta faktiskt kan hända.
Matchens sista halvtimme var något av det svettigaste jag upplevt. Givna Citymål blev stolpträffar och skott tätt utanför. Öppna mål räddades av väl vald Emmerson Boyce-kroppsdel. Närmare redogörelse för vad som hände under denna halvtimme kommer inte ske. Jag var helt enkelt i ett emotionellt läge där de vanliga sinnena inte fungerade. Pressen var dock enorm ett tag, och troliga slutresultatet efter Nasris reducering kändes som 3-2 till City.
Men 3-2 till City blev det inte. Inte heller 2-2 utan det var återigen Wigan som stod som segrare i en FA-cupmatch mot Manchester City.
Det är omöjligt och egentligen absurt att inte jämföra dagens match med FA-cupfinalen. Gemensamma nämnaren är självklart Wigans sensationella segrar. Men det var ändå två ganska olika matcher. Wigan skapade mängder med chanser på Wembley och vann tämligen rättvist. Att Wigan vann idag kan självklart tillskrivas en fantastisk disciplin och kämpainsats matchen igenom, men vi får också vara snabba med att tacka Scott Carsons stolpar.
Men det gör ju inte vinsten sämre. En vinst förblir just en vinst oavsett hur den kommit till.
Det här är vad fotboll handlar om. Att sitta och våndas. Att må psykiskt dåligt när Citys trollgubbar gör sina grejer kring Wigans straffområde. Att få garva och skrika åt när Marc-Antoine Fortunés träben hittar på sattyg. Att totalt döma ut sitt egna lag för att i nästa sekund lägga fram argumenten för att Wigan minsann kommer besegra Arsenal i nästa omgång av bara farten. Att under samma minut tänka som en normalt funtad rationell människa för att sedan framstå som en fullständig blådåre.
Men framför allt att bevisa att det är möjligt. Att den lilla kusinen från det osexiga industriområdet som Wigan är kan besegra den globala fotbollsaktören Manchester City. När den stora stygga vargen försöker blåsa ner den silvertejpsstabiliserade trähydda som Dave Whelan med inkråm sitter i, kan hyddan faktiskt stå kvar.
För alla er pessimister som sitter där ute och skriker och viftar med flaggor som säger att fotbollen är död. Det är den inte, den lever i högsta grad och det är underbart. De känslor jag känner just nu är något jag vill att alla fotbollssupportrar ska få uppleva.
Till slut handlar allt faktiskt om fotboll och vilka som står som segrare när 90 minuter plus tillägg har spelats klart.
Det laget hette idag Wigan Athletic. Wigan får alltså för andra året i följd resa ner till Wembley och uppleva allt det fantastiska som följer.
Det här kan man leva på ett bra tag.
