Clock End blog: Prioriteringar
Mitt barn hjälper inte till hemma. Visst, hon är ettochetthalvt så man kan inte ha alltför stora förväntningar, dock tycker jag att fokus ligger lite för mycket åt att leka och lite för lite åt att städa upp. Hämtar hon öl åt pappa när han tittar på fotboll? Nej. Kastar hon klossar på pappa när han tittar på fotboll? Det händer. Städar hon upp klossarna efter sig? Nej. Jag har nästan Diaby-skadat hela kroppen på alla förbannade plastgrejer som ligger utspridda överallt. Nu målar jag upp mig själv som ett offer och det är inte helt rätt eftersom jag aldrig låter henne vinna när vi spelar två-mål i vardagsrummet och varje gång jag lyckas tunnla henne så får hon positiv-negativ-förstärkning i form av en ordentlig omgång magkittlande. Det händer inte jätteofta, hon är inte en meter lång och fot till fot motsvarar knappt bollens diameter. Ibland, efter hon tappat allt intresse för vad pappa vill göra, så fantiserar jag om att jag är Mertesacker och att hon är Cazorla och skakar lätt på huvudet åt det orimliga att Mertesacker skulle klara av att tunnla Cazorla. I övrigt känns jämförelsen ganska proportionerlig (eehh.. mmmnnnjaa). Jag: stor, tung, klumpig och missbedömmer ständigt hennes fart och vart hon kan ta sig utan hjälp. Hon: liten, fantasiful, uppfinningsrik som varje dag tar ytterligare ett steg i sin egen obegränsade utveckling.
Efter helgens seger förpassades Arsenal inte helt friktionslöst ner till nummer tre på prioriteringslistan. Nummer ett är som vanligt familjen, de vinner på majoritetspoäng eftersom de kan ställa till med helvete och / eller himmel 365 (366 i år men men) dagar om året medan Arsenal vanligtvis mäktar med samma bedrift ungefär 150 dagar, beroende på antal matcher, betydelse och om de förstnämndea, familjen, inte bestämmer sig för att sabba för Arsenal genom att stjäla deras dagar. Den här veckan har jobbet fått ta över andraplatsen. Massvis på jobbet och inga matcher i veckan har gjort att jobbet klättrat en placering.
Det ringde i torsdags och det dök upp ett erbjudande att åka till Colombia på jobb i ett par veckor i början av mars. Jag lyckades tacka ja. Det är inte jätteofta som man får åka till sambons hemland för att jobba så valet var inte sådär jättesvårt. Senast jag var där, februari 2015, lyckades jag slita sambon och mig själv från Museo del Oro i Bogota för att en halvtimme för tidigt hitta ett ställe som visade Arsenal och försäkra oss om ”bra” platser. Nästan 40 minuter in ryggade Mertesacker in 0-1 i egen bur och beseglade Arsenals Champions League öde.
Nu blir det ett par matcher på turné igen. Spr*s, WBA och Barca i Colombia. En ganska ödesmättad period får man väl säga nu när Sp*rs glömts bort och smugit upp i toppskiktet av Premier League med jättarna Leicester. Förra året lyckades jag se nån slags cupmatch på plats i Bogota. Santa Fe spelade mot Nacional och jag kan för mitt liv inte minnas vem som vann matchen, men det blev 3-1 och jag gissar på att hemmalaget Santa Fe vann eftersom det var relativt lugnt efter matchen. Folk slogs, men inte på så många ställen.
Bara för att tänkte jag räkna upp alla colombianer som någonsin spelat i Arsenal och kommer på Ospina. Möjligtvis har vi haft nån ungdomslirare vars namn inte är googlingsbart med mitt tangentbord men jag kan banne mig inte komma på fler. Så därför finns de inte. Eller?
Nu är klockan efter 01 och som nästan 31åring så känner jag mig otroligt stolt över att ha lyckats stanna uppe så här sent. En av de där små segrarna i livet som bara blir mindre och mindre och kommer mer sällan. Så om ungen inte vaknar före 06 får den här helgen räknas in som en av de bättre helgerna i år. Sen är det ju toppmöte på söndag. Mot Leicester. Det är svårt att få ihop de orden. Nåja, natti natti.
