Cruyff at Hart
Det är ingen underdrift att påstå att jag sedan länge velat göra av med Harry Redknapp. Vid goda resultat har jag stilla protesterat och låtit varje vinst bjuda honom både tid och respekten från min sida att tiga fram till nästa match och dölja min bestörtning och ovilja till att ha honom kvar som manager.
Den där avskyvärda våren 2011 när resultaten gick oss emot, när spelet såg lika sårbart ut som den ogenomtänkta laguttagningen som helt saknade idérikedom, fick mig att inse att det enda jag ville var att få bort Harry Redknapp från Tottenham Hotspur så långt det bara gick. Han är alltjämt kvar och återigen har vi fått uppleva ännu en vår full av svek, bedrägeri och misströstan.
Harry Redknapp har givit mycket för Tottenham, det kan ingen bestrida. Han har givit, men han har också tagit. En del av det han har tagit ser vi kanske inte resultatet av idag, utan mer sannolikt först i sommar med förväntade ödesdigra konsekvenser både kortsiktigt och långsiktigt. Låt oss gå närmare in på det för att till fullo förstå.
Två poäng – glöm inte det!
Harry Redknapp kom till en tid i Tottenham när laget endast tagit två poäng på de åtta inledande matcherna. Det har han inte glömt att komma ihåg att nämna vid varenda motgång. Jo då, Harry efterträdde starkt ifrågasatte Juande Ramos och fick igång laget säsongen 2008/2009 som då blott hade två ynka poäng och räddade Spurs kvar i högsta serien. Faktiskt så bra att laget slutade på en åttonde plats: 17 poäng ner till nedflyttning och hela 19 poäng upp till spel i Champions League. Mittens rike var återigen ett signum för klubben.
Spanjoren Juande Ramos hade i sin tur efterträtt holländaren Martin Jol vars favoritklubb faktiskt är just Tottenham och som två år i rad slutat femma i serien, några få poäng bakom rivalen Arsenal och Champions League. Med den spelartrupp Jol förfogade över var det en bedrift som med distans bör kunna jämföras med den fjärdeplats Redknapp ordnade tre år senare med en avsevärt bättre trupp än Jols. Redknapps spelartrupp tillhör nog den främsta sedan dubbeln 1960/1961 eller som jag själv kan hänvisa till, nämligen 1980-talet när Spurs hade spelare som Gary Lineker, Paul Gascoigne, Chris Waddle, Glenn Hoddle, Ossie Ardiles med flera.
Många tränare hade kunnat göra bra resultat ifrån sig med spelare som Luka Modric, Gareth Bale, Aaron Lennon, Rafael van der Vaart, Sandro, Scott Parker, Emmanuel Adebayor, Jermain Defoe, Ledley King, Younes Kaboul, Kyle Walker och Tom Huddlestone bara för att nämna ett dussin av dem som Redknapp förfogar över. En trupp som bland annat har flera ordinarie landslagsmän på bänken eller utanför truppen såsom Niko Kranjcar, Vedran Corluka, Giovanni dos Santos för att nämna några få. Vad är det som säger att Evertons David Moyes inte skulle kunna fixa Europa League-spel för Tottenham eller möjligtvis en fjärdeplats (han har ju faktiskt gjort det förr) för att ta ett exempel på en tränare som oftast arbetat med sparsamma ekonomiska medel och stundom kopplats samman med Tottenham? Men är det just det vi vill? Europa League? En femteplats strax utanför Champions League? Vågar vi inte drömma om mer, längta efter mer och ställa högre krav?
Är Redknapps resultat unikt?
Om Tottenham blir femma eller åtta är hugget som stucket för de flesta. En åttonde plats där man undviker att behöva härja på Europas bakgårdar i vad som kallas för Europa League kan vara nog så viktigt för en klubb som under säsongen vill jaga ikapp en plats i Champions League och slå sig in bland de fyra främsta lagen i Premier League. Personligen avstår jag den bortglömda bakgården, hoppas istället spelarna kavlar upp ärmarna och ger allt för att nå det minnesvärda finrummet - Champions League.
Vad är det Redknapp byggt upp? Spelartruppen som han förfogar över är i mångt och mycket ett arv hans föregångare lämnat efter sig, däribland de båda taktikerna Martin Jol och Juande Ramos, samt ordförande Daniel Levy och i synnerhet den tidigare värvningsansvarige Damien Comolli med tunga namn på sin meritlista såsom Bale, Modric, Gio, Corluka, Kaboul, Benoit Assou-Ekotto, Dimitar Berbatov och Kevin-Prince Boateng, den senare numer en viktig kugge i dagens framgångsrika Milan.
En del spelare har kommit till klubben under Redknapps tid i klubben, men få spelare tycks vara Redknapps egna önskemål. Rafael van der Vaart blev klar fem i tolv (egentligen efter utgången deadline, men klubben skyllde på dåliga servrar och en krånglande faxmaskin) och var ingen spelare som Redknapp efterlyst. Likaså brassen och defensive kuggen Sandro. Efter uttalanden från Redknapp verkar det som om han aldrig hört talas om mittfältseleganten förrän hans visum var klart. Tillbakaköpen av Defoe och Kaboul bör tillskrivas de som upptäckte dem: Martin Jol och Damien Comolli. Att Redknapp gjorde sig impopulär i Portsmouth när han fick med sig kroatiske mittfältaren Niko Kranjcar för ett vrakpris är bara ännu ett kapitel i Redknapps liv och dennes affärer.
Helt klart ville Harry Redknapp ha Scott Parker (32 år) och Brad Friedel (41 år) och även City-lånet Emmanuel Adebayor (28 år) till klubben och visst har de haft en positiv inverkan, men även inneburit bakslag för andra duktiga befintliga spelare. Sandro har fått begränsat med speltid, likaså Niko Kranjcar. Brasse-keepern Gomes har försvunnit in i frysboxen och lär inte tina så länge Redknapp bestämmer i frysdisken. Adebayor är bra, men det kostade en försäljning av både Peter Crouch och Roman Pavlyuchenko – båda dessa landslagsanfallare har gjort uttalanden om att de trivdes och inte ville lämna. Myntet har två sidor.
Det går inte att neka att Harry Redknapp var en av hjärnorna bakom att klubben lyckades nicka sig förbi Manchester City via Peter Crouchs huvud i nästsista omgången som innebar Champions League-spel, eller åtminstone kval säsongen 2010/2011. Fast det är också under Redknapps styre som laget på två månader föll från en tredjeplats med tio poäng till godo ner till tabellfyran Arsenal och blott fem poäng upp till serieledande Manchester United ända ner till en femteplats – utom räckhåll för spel i Champions League. Redknapps facit som manager i Spurs med främsta spelartruppen i mannaminne är följande tabellplaceringar:
2008/2009: 8
2009/2010: 4
2010/2011: 5
2011/2012: ?
Du är avslöjad!
När började misstron från min sida? Harry Redknapp dök upp som gubben i lådan, från Portsmouth av alla ställen i världen. Nyligen hade vi värvat en av Spaniens mest eftertraktade tränare, Juande Ramos, och dessförinnan någon som fått priset som årets holländske tränare, Martin Jol, som ersättare för Frankrikes förre förbundskapten Jacques Santini. Nu nöjde vi oss med en äldre herre med en enda titel i bagaget: FA-cupen med Portsmouth. Denne herre, okänd för de flesta, var tänkt att föra Tottenham vidare på den väg Martin Jol och Damien Comolli stakat ut, en utveckling som måste betyda bättre än topp fem, eller?
Jag var inte nöjd med att se Harry Redknapp som ny tränare i Spurs, i mitt Spurs. Hans halvslumrande uppsyn vid sidlinjen och sina märkliga uttalanden i media till trots började hans resultat vända till hans favör. När så Peter Crouch sänkte Manchester City och vi var klara för Champions League-kval säsongen 2010/2011 visste glädjen inga gränser. Myntet har som sagt två sidor.
Sedan kom så avslöjandet. Vi gick in i våren 2011 och åkte på stryk borta mot Blackpool (1-3), därefter 3-3 mot Wolves, för att sedan följa upp det med två mållösa matcher, West Ham hemma och Wigan borta. Harry Redknapp hade redan yppat sina taktiska brister mer än ett halvår tidigare när vi redan efter 28 minuters spel såg både slagna och fördärvade ut borta mot Young Boys i Champions League-kvalet när schweizarna gjort tre kostsamma mål mot oss. Vi överlevde trots allt kvalet. Det måhända att Gareth Bale sprintade in tre mål borta på San Siro - Stadio Giuseppe Meazza - i den andra halvleken, men det fråntar ändå inte att laget redan var slaget i den första halvleken med hela fyra mål. Taktiska tillkortakommanden igen och myntet skiftar färg.
När så våren 2012 inleddes hade Tottenham tio poängs marginal ner till tabellfyran Arsenal och en nästintill skadefri trupp. Harry Redknapp hade friats från misstankar om skattebrott och Fabio Capello hade lämnat posten som förbundskapten i England. Harry Redknapp var nu favoriten till att ta över – något han bedyrade inte skulle påverka hans professionalism hos Tottenham. Det var början till raset.
Vi inledde raset med att krossa Newcastle hemma för att sedan bli ett av ligans formsvagaste lag under en lång period. Lite plottrande i laget och kantbyten mellan Bale och Lennon var Redknapps motdrag som inte gav någon effekt. Var och varannan dag talades det om Redknapp i media eller så yttrade han själv saker om att inte erbjudits Englandsjobbet, men att det skulle vara smickrande. Nu står det klart att förbundskaptensjobbet tas över av Roy Hodgson medan Harry Redknapp får kämpa till det bittra slutet för att försöka ordna Champions League-spel på White Hart Lane i tuff kamp med Newcastle och Chelsea.
White Hart Lane
Jag bevistade matchen mot Blackburn Rovers och satt inte många meter från där Redknapp uppehöll sig under matchen. Efter 10-12 minuter var han uppe på benen och gav försvarsinstruktioner till William Gallas. Detta var i ett skede när Blackburn inte haft bollen under kontroll på offensiv planhalva en enda gång och flera Spurs-spelare haft uppenbara missförstånd sinsemellan i sina löpvägar och krånglat till anfallen. Det är en sak att se matchen i teve-soffan och en helt annan sak att se h e l a planen. Aaron Lennon vinkade efter bollen så mycket att det inte var klokt att se dessa fruktlösa sidledspassningar på 10-20 meter som sällan renderade till att han fick bollen trots enorma ytor till höger. Lennon visade sitt missnöje flera gånger. Oftast skiftade Spurs från en kant till den andra via backlinjen. Spelare som Tom Huddlestone vars crossbollar skickar bollen framåt med precision bortåt 50-60 meter behövs för att Tottenham inte ska vara så lättlästa. Gareth Bale råkade ut för samma sak i andra halvleken. Han patrullerade flitigt ute till vänster, men ingen slog diagonalbollarna. Två gånger kom bollen av en slump i Bales ägo och det ledde omgående till farligheter.
Aaron Lennon åkte på en smäll. Tottenham ledde 2-0 och Blackburn var egentligen ett slaget lag redan vid 1-0. Defoe stod redo att hoppa in, men Redknapp skickade tillbaka Lennon på planen efter en kort omplåstring trots att bara tio minuter av matchen återstod. Jag var inte ensam på läktaren att höja på ögonbrynen. Vidare kan tilläggas att många runtom mig ansåg att Sandro är det bättre alternativet om valet står mellan honom och Scott Parker bredvid Luka Modric. Det var många uppgivna miner kring White Hart Lane före matchen, men desto fler som kunde pusta ut efter matchen. Harry Redknapp står inte högt i kurs hos alla, långt ifrån alla.
Vi kan bortse från Blackburn-matchen och titta på hur våren sett ut. Scott Parker arbetar som två på mittfältet i det defensiva ansvaret, men tror även han själv är god för två i det offensiva när han försöker gång på gång sprinta genom motståndarlaget – oftast leder det till inspark. Luka Modric hamnar utanför spelet och speldirigenten tvingas se på när Parker springer vilse med både boll och värdefull matchtid. När Parkers form börjat dala har Redknapp inte agerat trots två fina defensiva kuggar i laget, Sandro och Jake Livermore.
När kantspelet gått i stå har nya fräscha spelare sällan kallats in såsom Gio. Istället skiftar man kant på Bale och Lennon utan framgång. När den senare var skadad spelade man istället med två defensiva mittfältare och flyttade ut en av Premier Leagues främsta innermittfältare, Luka Modric, på en kant, oftast till vänster och skickade över en av Europas främsta vänsteryttrar till höger. Inget av detta hjälpte.
Och att diskutera de fasta situationerna såsom hörnsparkar och frisparkar, offensiva såväl som defensiva är bortkastad tid då Spurs visat sig hålla juniorklass på de flesta av dessa moment. Ibland vill man bara kasta myntet i en önskebrunn och önska sig något orimligt.
En ny era kräver nya tankar
Han tar och han ger. Om Tottenham missar spel i Champions League säsongen 2012/2013 måste man vara beredd på att anse Gareth Bale och Luka Modric förlorade. Självklart måste två så fantastiska spelare söka nya klubbar och nya utmaningar. Klubbar som har ambitioner och som är beredda att satsa. Tottenham var några få poäng ifrån första platsen i Premier League och då säljer man Roman Pavlyuchenko och lånar in Louis Saha och köper in 35 (!) -årige försvarsspelaren Ryan Nelsen. Ambitionen kan ta sig olika uttryck. Idag slåss Tottenham om den sista Champions League-platsen och även om man lyckas måste man fråga sig: vad händer sen?
Emmanuel Adebayor är inlånad och förmodligen svår att lösa lönemässigt även om Tottenham skulle vilja det. Rykten gör gällande att Redknapp och Adebayor dessutom har hamnat på kollionskurs. Nelsen fyller 36 nästa år. Gallas fyller 36, Friedel 42, Parker 33 och Saha 35 år. Många spelare måste ersättas. Vad har Redknapp för plan? Vad händer med spelare som är nedfrysta? Gomes? Gio? Corluka (nu på lån och skadad)? Daniel Levy har aldrig tidigare värvat så snålt och kortsiktigt som han gjort under Redknapps era i klubben. Levy har gjort sig känd för att köpa många unga spelare som senare blommat ut och nu är givna i startelvan. Det verkar som Redknapp och Levy tycker olika vilket lett till att man kompromissat och genomfört de köp som innebar minst risk för klubben, det vill säga lån eller spelare vars kontrakt (och i viss mån bäst före datum) har kort tid kvar. Vad har Daniel Levy för plan bör man kanske fråga sig istället.
Att åstadkomma något med små medel är beundransvärt och eloge till de tränare som gör detta dagligen. Att åstadkomma något med en av Premier Leagues främsta spelartrupper – Tottenhams trupp är definitivt med bland topp tre, strax bakom de båda Manchester-lagen om man frågar mig – det kräver sin man; fingertoppskänsla, kunnande, mod och integritet. Myntet kan tappa i värde om man inte vill investera i något nytt, om man saknar kurage att våga förändra och vilja mera. Det är hög tid att våga kräva mera, kräva nya idéer till att beslutsamt och taktiskt leda oss vidare. Mysfarbror i omklädningsrummet i all ära, men det finns inget motstridigt att önska en taktiker som även har kontroll i omklädningsrummet. Jag satsar mitt mynt på en ny tränare inför säsongen 2012/2013 och jag tror att Champions League-spel kommande säsong bara ger Redknapp en 50/50 chans att stanna om man frågar Daniel Levy.
