En stark inledning av Vieira

Det är svårt att veta riktigt vart man ska börja. Det här är en helt ny situation för oss Palace supporters. Jag vet att det är tidigt in på säsongen, med endast 13 matcher spelade i skrivande stund. Men det går inte att blunda för Vieiras framfart.

Under så många säsonger har vi levt med ”Respect the point” – mentaliteten. Där vi har behövt kriga in i det sista, med fokus på att hålla nere siffrorna och samtidigt försökt roffa åt oss minsta lilla poäng vi kan komma åt på vägen. Dessutom med en mycket begränsad budget och en lika begränsad akademi. Enda anledningen att vi lyckades hålla huvudet över vattenytan stavas Roy Hodgson. Han är absolut inte det sexigaste tränarnamnet i Premier Leagues historia, men precis det Palace behövde där och då. Det är värt att påminnas om att det i slutändan är han som har lagt grunden för vägen vi nu ska vandra. Och vi ska förevigt vara tacksamma för det.

13 matcher in och konstigt nog speglar inte tabellen lagets prestationer. 16 poäng är i underkant. Jag vet inte om man egentligen kan ”Förtjäna” en seger, men hittills har det bara vart matchen mot Chelsea och Liverpool som det märkts att de är snäppet för bra. Jag väljer att hejda min egen hybris och tillägga att Manchester City var en tillfällighet, tills returen i vår har spelats.
Både i matchen mot Brighton och Arsenal släpper vi in dystra mål i matchens sista spark, efter att spelmässigt vart det bättre laget. Även mot Leicester och Newcastle tycker jag att vi var det bättre laget, och bägge matcherna är värda ett bättre öde.

Patrick Vieira har onekligen fått ihop den här gruppen av spelare till ett urstarkt kollektiv, närmast att jämföras med West Ham. Det är, i positiv mening, svårt för Vieira att spika en startelva med tanke på spelarmaterialet men han verkar åtminstone hittat sin grundstomme:

Guaita: Känns fortsatt som den ohotade förstemålvakten, och har nu dessutom uppnått 100 Premier League matcher i sin karriär. Hans största förändring från tidigare säsonger är att han fått använda sina fötter betydligt mer, då Vieira vill vara det spelförande laget, och därför ska kunna ta hjälp även från målvakten i uppspelsfasen. Det såg inte helt oväntat lite ovant och trevande ut inledningsvis, men han börjar bli varm i kläderna nu.

Andersen och Guehi: De har verkligen visat sig värda varenda krona. Det är två bolltrygga och självsäkra karaktärer. Jag skulle säga att Andersen utmärker sig främst i sitt offensiva spel, där han konstant är den som startar anfallen, driver bollen framåt och har en otrolig precision i sina crossbollar. Trots att Guehi nu lyckats göra mål i 2 raka matcher skulle jag klassa honom som den defensiva mittbacken. Han hamnar lite i skuggan av Andersen, men jobbar stenhårt i det tysta och städar upp längst bak i ledet. De kompenserar varandra väldigt bra och är en bidragande faktor till att vi redan hållt nollan i 4 matcher, mot bra motstånd dessutom.

Ward och Mitchell: De två mest överraskande startspelarna som bägge har överträffat förväntningarna. Mitchell har fått mer en wingback roll där han ges offensiv frihet att fylla på i anfallen och främst hjälpa Zaha längst med vänsterkanten,  jämfört med tidigare raka fyrbackslinjen under Hodgson.
På andra kanten har vi den trogne klubblegenden Joel Ward. Han har vart i klubben sedan 2012 och fortsätter att bevisa att han förtjänar en startplats. Han är förvisso mer utav gamla skolans ytterbackar och lite ovan i det offensiva spelet, men är desto stabilare i försvarsspelet. Det som utmärker Ward främst är hans lojalitet, att man alltid vet vad man får med honom, och att han alltid ger 110%.

Gallagher, McArthur, Kouyate/Milivojevic: De två gjutna ”Macca” och Gallagher är som duracellkaniner på mittfältet. De är överallt, hela tiden. Friheten Gallagher har fått har redan resulterat i 4 mål och 3 assist och det ser knappast ut att ta stopp där. Däremot har Vieira varierat nästan 50/50 mellan att starta Kouyate och Luka, vilket är förståeligt. Båda trivs bäst som den defensiva mittfältaren men skillnaden är att Luka även går att använda som ett offensivt hot, då han ofta vill slå den avgörande crossbollen och är trygg med att ta med sig bollen framåt.

Nu har tyvärr McArthur dragit på sig en skada i baksida lår och väntas vara borta ca 6 veckor till. Även Andersen saknades i matchen mot Aston Villa, och kommer saknas idag mot Leeds p.g.a skada. I vanliga fall hade man funderat på hur vi nu ska klara oss tills dess, men i dagsläget är alternativen snarare i överflöd. Både mot Burnley och Aston Villa provade Viera att spela både Kouyate och Luka tillsammans med Gallagher. Problemet som uppstår är dock att vi spelar mer en 4-2-3-1 och står lägre i försvarsspelet än den tidiga pressen vi kan sätta med en 4-3-3 där både Gallagher och Macca är med och jagar boll tidigt. Min förhoppning är att någon av Kouyate/Luka får kliva åt sidan och att antingen Jeffrey Schlupp, som besitter den offensiva kompetensen, eller nyförvärvet Will Hughes får ta plats på mitten. Som jag tidigare har skrivit så tycker jag, av det jag sett, att Will Hughes påminner mycket om McArthur i sin lite mer fysiska och energirika spelstil, frågan är bara i vilken form han är i dagsläget.

Även anfallstrion börjar sätta sig. Efter att ha fått in så många nya spelare med hög kvalité och en tränare som vågar sig på en offensiv fotboll så tycks Zaha trivas som fisken i vattnet. Han har redan hunnit med 4 mål och 1 assist och förhoppningen är att han kommer slå sitt eget rekord på 11 mål. Han behöver inte vara kreativ ensam längre, utan får enormt mycket hjälp utav spelare som Gallagher, Edouard och nu även Mitchell omkring sig. Även Christian Benteke verkar ha funnit nytt liv. Vi såg att han blixtrade till i slutskedet utav förra säsongen och verkar onekligen vara i fortsatt form. Vieira har stort förtroende för Benteke, som dessutom även han redan hunnit göra 4 mål.

Även här är det 3:e alternativet på forward i liknande situation som på mittfältet, där det finns 2 spelare som erbjuder olika möjligheter. Vi har Jordan Ayew som är väldigt duktig på försvarsspel, att vinna tillbaka bollen och att döda tid. Som ny konkurrent till honom har vi Odsonne Edouard, som jag tror alla Palace fans lagt på minnet efter sin fenomenala debut i  Premier League, mot Tottenham. Han blev inbytt i 84’e minuten och hinner göra 2 mål på 9 minuter, och som om inte det vore nog så slog han Premier Leagues rekord på ”Snabbaste målet utav en debutant” när det endast tog honom 28 sekunder att hitta nät. Han valde även en bra match att göra sitt 3:e mål då han smattrade upp bollen i nättaket på en kontring borta mot Arsenal.

Palace har som sagt blommat ut till ett svårslaget kollektiv under Vieira, men tyvärr så är inget lag felfria, utan även Palace har en svaghet– Fasta situationer. Det är allt för ofta vi antingen inte lyckas rensa bort bollen, eller att returen dimper ner hos en fristående spelare på bortre stolpen. Palace har släppt in över hälften av sina mål på fasta situationer (10 av 19).

Tydligast var det borta mot Liverpool, där alla 3 målen kom i samband med en fast situation. Man kanske inte ska lägga för mycket tyngd på försvaret på Naby Keitas drömvolley, men faktum kvarstår. Vi tappade poäng borta mot Arsenal p.g.a en hörna som vi inte lyckas rensa bort, utan istället hamnar hos en fristående Lacazette på bortre som dundrar dit kvitteringen i matchens sista spark. Likaså hemma mot Newcastle, när Callum Wilson t.o.m har tid att göra en cykelspark på returen från hörnan och ytterligare poängtapp för Palace, efter att haft 1-0 ledningen.
Återigen borta mot Burnley, vilket i och för sig är typiskt Burnley att vara bra på. Ben Mee får ostört hoppa upp och ensamt dominera luftrummet och nickar såklart in 1-1. Även vid 2-1 målet så får Chris Wood, som är en utav ligans huvudstarkaste forwards, ostört nicka in ledningsmålet vid bortre stolpen.
Och bara för att styrka problematiken, så hände det nu senast i matchen mot Aston Villa. Hörnan går över alla, till helt fristående Matt Targett som hinner ta ner bollen och mosa in 1-0 ganska ostört.

Som tur är har Palace blivit så pass farliga offensivt att det kanske inte märks lika mycket som det borde, men tittar man utgången av det i främst Arsenal och Newcastle matchen så är det 4 poäng förlorade. Det är lite oklart om det är ett kollektivt problem eller individuella misstag som orsakar det, men det finns åtminstone mer att önska, speciellt då många lag, likt Burnley, är otroligt effektiva på fasta situationer.

Generellt är jag dock oerhört glad över vad jag fått se från Palace. Den här typen av offensiv och dessutom spelförande fotbollen har jag inte fått se sedan Alan Pardews försök 2015. Utöver det är vi mest vana vid tränare vars enda uppgift är att hålla oss kvar i ligan, som Tony Pulis, Neil Warnock, Sam Allardyce och nu senast Roy Hodgson. Det märks att spelarna och ledningen verkligen tror på det här nya projektet och det känns åtminstone nu som att Patrick Vieira är rätt man att ta oss till nästa steg i ligan. Men eftersom man som Palace supporter har en ingrodd pessimism inom sig så har jag  dock ännu inte packat väskan för Europa turnén 2022.

Avslutningsvis vill jag passa på att i efterhand hylla och lyfta fram Holmesdale Fanatics banner som visades upp på Selhurst Park i samband med matchen mot Newcastle. De skickar ett satiriskt budskap till både Premier League och övertagandet utav Newcastle United. Med risk att bilden är stötande så tänker jag inte länka den här, men rekommenderar er som inte redan har sett den att antingen googla fram den eventuellt gå in på Holmesdale Fanatics facebook-sida och kika.

COYP


 

0 kommentarer

Alexander Jonsson2021-11-30 19:31:00