Palace börjar vakna till liv
2 poäng på de inledande 3 matcherna får ses som överkomligt, sett ur Palace perspektiv.
I premiären mot Chelsea blev det tydligt vilken titeljagande gigant man mötte och man får vara nöjd med att siffrorna trots allt hölls nere till 3-0. Det var dessutom endast 2 spelare som skiljde sig från förra säsongens givna startelva – Mateta och Guehi. Benteke startade på bänken p.g.a att han haft extra vila efter sommarens EM medan Guehi gick rakt in på skadade Tomkins plats som försvarsgeneral. Chelsea-lånet Gallagher fick ju tyvärr inte heller spela utav uppenbara skäl. Londonrivalen var helt enkelt klassen större.
Hemmapremiären mot nykomlingen Brentford gav desto fler positiva vibbar. Det är alltid lika klurigt att möta nykomlingar direkt i början av säsongen, då de fortfarande har luft under vingarna från avancemanget från Championship och har en adrenalinvåg utöver det vanliga, innan verkligheten så som oftast kommer ikapp efter 6-7 matcher. Det blev en jämn men chansfattig drabbning där Palace egentligen var närmast seger efter Gallaghers skott i ribban i första halvlek. Debut för Joachim Andersen och Gallagher som bägge ser otroligt spännande ut.
Senaste matchen var såklart ännu ett Londonderby, den här gången borta mot då serieledande West Ham United. Ett fantastiskt kollektiv David Moyes har fått ihop tillsammans med målmaskinen Antonio, som känns ostoppbar. Men vilket kollektiv även Palace börjar se ut som. Trots underläge 2 gånger om kommer man tillbaka, båda gångerna dessutom efter mål av Conor Gallagher. Hans andra mål speciellt är fotbollsgodis. Efter att McArthur slår ett inlägg längst med backen, stannar den hos Gallagher på första stolpen, som med hjälp av en Cruyff fint vänder bort 2 försvarare och dundrar dit kvitteringen i den 70:e minuten. Det var en underhållande och jämn drabbning, där Palace absolut inte behöver skämmas för poängen.
Efter de inledande 3 matcherna kan man summera med att Palace börjar vakna till liv. Man har något på gång. Den spontana känslan är dock att Vieira hade behövt de där extra 4 veckorna Palace var utan tränare, till sitt förfogande. Istället känns det lite som att vi inte riktigt var beredda på att serien startade redan nu. Vi har även fått in ytterligare nyförvärv:
Will Hughes, närmast från Watford är en fysisk playmaker på mitten. Han må inte se så stark ut men han är orädd i duellerna, vilket han gissningsvis fick lära sig den hårda vägen redan under sin tid i Derby och the Championship. Efter att själv ha följt honom åtminstone under sin tid i Derby så är han närmast att jämföra med McArthur i sin spelstil, en slitvarg på mitten och en skicklig spelfördelare. Förhoppningen är att han är den tredje musketören tillsammans med McArthur och Gallagher på mittfältet. Palace lyckades köpa loss honom för ynka £6 miljoner och han skrev på ett 3 års kontrakt.
Odsonne Edouard, närmast från Celtic, är en målmaskin. Med sina 66 mål på 116 matcher för Celtic får han anses som en otroligt ovanlig värvning ifrån Palace sida. Bara att vi kan värva en sådan spelare tyder på att det finns en enorm potential och hopp i klubben. Värt att notera är att Edouard vunnit skytteligan i Skottska ligan 2 år i rad (21 respektive 18 mål) efter att säsongen före det slutat 3:a på 15 mål. Offensivt är det helt klart den mest spännande värvningen med direkt påverkan för klubben, och inte bara en långsiktig potential utan en rutinerad målskytt. Även här verkar Palace fått till ett riktigt kap, då han endast kostade klubben £14 miljoner och skrev på ett 5 års kontrakt.
Trots ett hektiskt transferfönster med många spelare ut, så har Patrick Vieira, Steve Parish och Dougie Freedman fått ihop en komplett trupp, som spelare för spelare, ser bättre ut än tidigare. De har äntligen slutat med att släcka bränder utan har istället gjort långsiktigt genomtänkta värvningar med möjligheten till vidareförsäljning. Man har permanent signat 6st spelare (en målvakt, 2 mittbackar, 2 mittfältare, 1 forward) samt lånat in Conor Gallagher från Chelsea, för totalt £63 miljoner. Noterbart är även att det här inte handlar om utfyllnadsspelare, utan att alla utom målvakten mer eller mindre går rakt in i startelvan.
Som trogen Palace-supporter vågar man inte ta ut något i förskott, men bara av att klubben lyckats få in dessa spelare så känns alla år av transferångest genast värt det. Senaste åren har innehållit för många presskonferenser där Roy Hodgson fått kritik och tvingats försvara det bristande spelarmaterialet i klubben. Palace har sparat enorma summor tack vare Hodgsons anpassningsbara och ekonomiska spelstil och vi är där vi är idag främst tack vare honom. Känslan just nu kan enklast beskrivas med hjälp av det klassiska ordspråket: ”Den som väntar på något gott..” men det är samtidigt ingen väg jag vill gå igen.
Imorgon vankas det fjärde raka London-derbyt och vi välkomnar Tottenham Hotspurs. Ytterligare en ligaledare står för motståndet, och historiskt tuffast möjliga då man sedan återkomsten till Premier League aldrig besegrat Tottenham i ligasammanhang. Dock har det alltid vart oerhört jämna tillställningar hemma på Selhurst Park där Tottenham nästan på ett retsamt vis alltid lyckats få med sig 0-1. Det är först de senaste 2 säsongerna som Palace lyckats knipa 1-1 på hemmaplan, men det handlar nog snarare främst om att Tottenham hade Jose Mourinho som tränare samtidigt som vi hade Roy Hodgson.
Den här gången är det dock helt annorlunda situation, för bägge klubbarna. Tottenham med Nuno vid rodret har inlett säsongen med 3 raka 1-0 segrar mot Manchester City, Wolverhampton och Watford. Efter att fått behålla Harry Kane så har de fortfarande en av ligans vassaste offensiv med främst Kane, Son och Alli. Däremot kommer de imorgon få möta ett otroligt hungrigt och mer komplett Palace som under Patrick Vieira har en ypperlig möjligthet att visa upp sig. Enligt presskonferensen med Vieira så är det endast Eberchi Eze och Nathan Ferguson som fortfarande är skadade, vilket innebär att alla nyförvärv inklusive tidigare skadade Olise kommer finnas med i truppen. Vi slår som vanligt ur underläge, men med en trupp bättre än någonsin.
