Dagen efter: Det här är inte mitt Tottenham Hotspur
Tottenham gästar Emirates Stadium och visar upp en insats som inte ens klassar sig som en prestation. Plattfall, kris och oro är ledord som känns efter gårdagens kalldusch. Alice Nordström svarar på några aktuella frågor.
1. Nuno Espirito Santo har sett sitt lag förlora två raka ligamatcher med 3-0, men ändå fortsatte han med en offensiv balans på mittfältet. Hur tänkte han där?
- Ja, hur tänkte han där. Tror den enda personen som kan besvara den frågan är Nuno själv. Det måste varit någon kombination av stolthet och envishet tillsammans med totalt haveri i beslutsamhet. Jag begriper mig inte på det över huvud taget. Så fort jag såg startelvan så väcktes oron igen, den där känslan som alltid brukar stämma till vad som komma skall.
Nuno hade tagit ut ett lag som inte bestod utav några av våra senaste nyförvärv från sommarens transferfönster. Fjolårets bästa mittback i Serie A sitter på bänken tillsammans med löpstarka Gil som blev MOTM i senaste matchen mot Wolves. De blev också sittandes tillsammans med Skipp som visade en enorm prestation i onsdags, så jag undrar hur går ekvationen ihop? Att inte göra en radikal förändring efter man släppt in 6 mål och inte gjort ett spelmål på 180 minuter är ett tjänstefel utav rang. 5 minuter in i matchen såg man att det inte fanns någon spelidé. Taktiken är obefintlig och knappt en enda spelare vet hur och vart de skall framåt och bryta mark. Vi alla såg det och vi alla kände det, spelarnas totala haveri under ledning av Nuno Espirito Santo - i ett norra London derby.
2. Tränaren är inte ensam. Vilka spelare förtjänar mest kritik?
- Tränaren är absolut inte ensam men idag går den absolut största kängan till Nuno Espirito Santo. Det är så mycket från den här matchen som gör mig så irriterad och besviken, men att Nuno yttrade sig efter matchen och sa att han tagit fram en fel spelplan för de valda spelarna igen får mig att tappa tålamodet hejdlöst. Han erkände också att han insåg lika tidigt som en själv att hans spelplan inte funkade och att de lyckades ändra taktiken i halvlek. Och just där har vi det, Nuno har inte spelarna med sig och misslyckas med taktiken och prestationen enormt tredje veckan i rad. Det är en tränares förbannade ansvar att alla hans spelare på planen och bänken skall ha förstått spelplanen och taktiken till punkt och pricka för att fullända deras strategi. Om man inser i efterhand eller under tiden när matchen spelas att planen inte håller, se till att ha en andra plan och gör än mer drastiskt byte för att se till att det blir en förändring. Herrejösses, jag begriper inte.
Om vi går in på spelarnas prestation så har vi också ett haveri. Förutom att ingen på plan hade någon som helst aning över hur de skulle föra och sätta press på Arsenals elva så var det en generellt genomusel individuell insats av nästintill samtliga liljevita spelare. Dele Alli och Japhet Tanganga fick kliva av i halvtid efter en katastrofal och otroligt blek första halvlek. De få gångerna som Dele fick kontakt med bollen så fipplade han bort chanserna för en vidare passning en efter en. Trion med Son/Kane/Lucas var jag redan trött på innan avspark då jag inte en gång denna säsong skådat ett underhållande samspel mellan spelarna. Ndombele såg jag knappt göra en passning korrekt och var totalt osynlig hela matchen. Försvararna var ur position större delen och kunde enkelt bjuda in ett hungrigt Arsenal för tre mål. Höjbjerg kämpade krampaktigt på egen hand för att bryta mark och täcka upp för Ndombeles konstanta bolltapp. Kane viftar med händerna och är sex ligamatcher in förutom ett enda mål.
Det blev en förändring i andra halvlek när Gil och Skipp fick komma in och springa av sig. De satte en högre press och lyckades vinna bollar som vi inte tidigare gjort i matchen. Intensiteten växte och helt plötsligt såg det ut som att det fanns några på plan som visade derby-viljan. Son satte något litet plåster på såren med att göra ett mål i 79’e.
Det som lämnar mig mest besviken och genuint ledsen efter gårdagens insats är tomheten som spelarna visade. Ingen visste vad som skulle göras, varken spelarna eller tränaren, och ingen visste hur det skulle lösa sig. Det man som supporter vill se i ett sådant här derby är vilja. Viljan att vinna och kriga för varandra. Viljan att stå i ett derby med vår ärkerival. En beslutsamhet att man hellre dör för varandra än att förlora matchen. Att man får se och får känna de där känslorna att spelarna följer våra ledord ‘’att våga är att göra’’. Att dem känner samma stolthet att ta på sig vår tröja där emblemet är det tyngsta och det vackraste. Att man ger sitt allt som människa under dessa 90 minuter trots att spelplanen och den taktiska delen är obefintlig. Det vill jag som supporter uppleva och känna varje match, och inte minst i ett norra London derby. Men det fanns inte igår, knappt av någon spelare på plan. Arsenal kom och ville vinna mest och vi lät dem göra det. Det är inte svårare än så.
3. Så hur går vi vidare. Hur kan den här säsongen räddas?
Jag begriper mig inte på hur detta skall lösa sig med Nuno i spets. Matchningen går inte ihop, Tottenhams värdegrund och Nunos ideologi om hur Spurs skall vinna matcher är en kulturkrock av rang. Vi behöver ett tryggt och starkt ledarskap med någon som har alla rätta verktyg för att få det vi behöver. Så in med en ny tränare och ledarstab. Hitta balansen och kvalitén som hela vår trupp besitter. Låt oss supportrar inte lida mer, ge oss en anledning till att inte tappa vår tro på vårt DNA. Låt oss supportrar som lägger ner vår själ och hjärta få det vi förtjänar. Låt oss inte känna denna skammen efter en match igen. För det här inte rätt, det här är inte mitt Tottenham Hotspur.
