Dagen efter: Det VAR galet
Tottenham är vidare i Champions League efter en overklig match. Spurs slog ut Manchester City efter en match som innehöll sju mål plus ett av VAR bortdömt matchavgörande mål på övertid. Bror Hemming svarar på några aktuella frågor.
1. Det går att nå semifinal i Champions League på många sätt. Det som hände igår ska inte vara ett av dom. Vad hände?
- Det här var en sån där match där ingenting annat än avancemanget egentligen spelar nån roll. Typexemplet på att tur och otur aldrig kommer att jämna ut sig. För har man flyt när det är den där dragningen i eurojackpot så spelar det ingen roll om man för alltid hamnar i en långsammare kassa i resten av sitt liv. Normaltillståndet är att Tottenham inte går vidare, och om allt hade fortsatt att vara som vanligt hade vi suttit här idag och varit förbannade på detaljer och helt missat den stora grejen. Det spelar nämligen ingen roll hur dålig Kieran Trippier är. Det spelar ingen roll hur vilsen och antagligen rakt igenom skadad som Victor Wanyama är. Det spelar ingen roll att Christian Eriksen visar bristande spelförståelse genom att ge bort den där chansen på slutet. Spurs långsiktiga utveckling kan visserligen förändras marginellt av sånt som har med spelares förmågor att göra. Men i slutändan handlar det om nåt annat.
Gårdagen var extrem. Sånt där händer bara en gång. Men ett lag var tvunget att gå vidare. Visst att Manchester City var bättre på mycket. Men Manchester City släppte in två mål första tio. Då ska man inte gå vidare. Båda lagen gjorde tillräckligt många fel för att åka ut ur denna tävling. Så när det skulle avgöras var det en offside som var offside men som egentligen mest var lotteri som fällde avgörandet. Spurs vann. Det är bara att fira, för vad skulle vi annars göra.
2. Denna gång dömde VAR till Spurs fördel. Det måste kännas skönt?
- Alltså, jämfört med att besluten hade gått emot, så visst. Men när det direkt framgick att det fanns invändningar mot Fernando Llorentes mål så blev det för min del på riktigt en helt förändrad upplevelse av fotbollen. Den där totala glädjen infann sig aldrig för mig. När det sedan videogranskades blev jag bara förbannad. Det söktes efter en hand, som om det hade förändrat nåt, det var aldrig en sån hands som det går att blåsa för. Jag köper tanken att handen aldrig får vara sist på bollen, men om en sån där "hands" måste var-granskas så är det uppenbart vart vi är på väg. Det kommer bli krav på en exakt vetenskap, och då kommer allt som rör armar betyda att domaren blåser. För det här var inte ens nära, det är som det ser ut just nu orimligt att göra en tolkning där detta mål inte godkänns, så jag satt alltså och svor över detta eftersom det inte fanns att domaren skulle kunna döma bort målet. Sen när målet godkändes fortsatte jag svära över att ha blivit berövad denna glädjestund.
Sen är offsiden knapp men klar. Så där tackar jag VAR. Samtidigt känner jag faktiskt för Manchester City i det läget. Där jag inte kunde fira det som kom att bli det matchavgörande målet av Llorente tokfirade motståndarna ett mål på övertid som hade tagit dom till semifinal i Champions League. Jag vet inte vad jag hade gjort om det hade hänt Spurs. Vilken mardröm. Men nu struntar vi i allt sånt, Spurs är vidare efter två korrekta bedömningar, och den som säger annat lever helt uppenbart i en värld där beslut i första hand ska gynna det egna laget och sedan intar man en trumpsk position där man helt enkelt vägrar acceptera nåt annat och formar sin syn på hur saker ska vara efter erfarenhet om vad som hade gynnat en själv.
3. Den där matchinledningen glöms nästan bort på grund av all dramatik i den andra halvleken. Hur kunde det bli så galna första elva minuter?
- En cupmatch där tränarna spelade schack öppnade helt klart upp det här. Nej, Mauricio Pochettino ville verkligen inte ha det sådär, men det är tydligt hur han på gott och ont förändrade laget för att få stopp på Manchester City bara för att gå vilse i grunderna.
Båda tränarna hade bestämt att den här matchen skulle avgöras ute till höger sett från Hugo Lloris. Det berodde till viss del på att Kieran Trippier är för dålig, men framförallt handlade det om att Pochettino visste hur Manchester City skulle spela och därför gjorde ett motdrag. Få spelare i världen klarar av att sättas under en sån press som Trippier utsattes för. Det faktum att Manchester City ville spela som dom gjorde tvingade Pochettino att agera. Tyvärr gick han vilse. För hur viktigt det än må vara att skydda sin ytterback så kommer det alltid vara överordnat att stänga centralt framför mittbackarna. Men Sissokos position i kombination med Victor Wanyamas första halvlek gjorde det omöjligt för Spurs spelare att hålla ihop, positionsspelet fungerade inte eftersom för många spelare inte hade trygga pjäser att hålla i handen. Det var för stora ytor runt Wanyama vilket påverkade allt på planen.
Men det där är inte hela förklaringen. För Spurs gjorde minsann två mål och var laget som egentligen tjänade på att 0-0 blev 2-2. Lucas Moura tillsammans med Heung-min Son var helt rätt. Pochettino förstod att detta skulle skada Manchester City, och det gjorde det verkligen.
Pochettino var extremt aktiv på bänken. Han kritiseras ofta av vissa som vill se tidigare byten, men se hur han ändrade om i laget i denna match. Dele Alli lämnade den tillbakadragna mittfältspositionen vid 2-2 för att ta ansvaret högst upp, Eriksen spelade på åtminstone fyra olika positioner, Son och Lucas fick också nya direktiv från bänken där man bara måste älska hur Son helt spelar för lagets bästa efter att han först tagit rollen som superstjärnan som gör mål och sen blivit nån slitvarg med väldigt stort defensivt ansvar. Jaja, Pochettino insåg alltså många gånger att han behövde korrigera laget, Manchester City var helt enkelt för bra, och det faktum att han behövde ändra säger en hel del om varför det blev som det blev, men även resultatet av ändringarna som senare ledde till nya ändringar och väldigt många spelare på nya positioner där egentligen bara Jan Vertonghen, Toby Alderweireld och Hugo Lloris stod för nån slags trygghet. Och det kan jag slå fast, hade det inte varit för Vertonghen, Alderweireld och Lloris hade det här aldrig gått. Det är otroligt svårt att orka kämpa vidare och spela så rejält i en omgivning som helt rasat samman, det är så mycket vinnarskalle att kunna koppla bort vansinnet som utspelar sig och stå där som en ledare på planen och ge medspelarna chansen att lära sig spela fotboll under en kvartsfinal i CL.
