Cádiz - Mirandes3 - 3
Dagen efter: "Eriksen kunde haft Evertons matchställ"
Tottenham inkasserade 3 viktiga poäng och hakade på Liverpool i jakten på top 4. Men trots vinst hörs kritiska röster mot tränare och spelare. Alexander Konstantis svarar på några aktuella frågor.
Tim Sherwood valde att starta med ett gäng centrala mittfältare som inte har mycket till kontringsspel i kroppen. Har Tottenham tillräckligt många spelare som likt en del andra topplag kan springa ifrån motståndare för att utnyttja blottor innan motståndarlaget hunnit samla sig?
- Jag tycker utan att behöva nämna några namn att det efter en snabb översikt på hur truppen ser ut kan konstatera att det finns namn i truppen som har både fart och flärd och namn som kan regissera omställningar. Tyvärr räcker det inte att ha ett i teorin bra lag utan det måste så klart klaffa även i praktiken. Under större delen av första halvlek kändes saker och ting väldigt ostrukturerade, Everton lyckades ganska enkelt störa Tottenham i uppbyggnadsfasen och till slut såg det ut som att man mer eller mindre förlitade sig på Dembélés förmåga att klättra och åla sig förbi sina motståndare.
Under och efter matchen har det klagats en hel del på både Tim Sherwood och specifika spelare. Jag håller med om att Eriksen gjorde en nästan tragisk insats och kunde lika gärna haft Evertons matchställ på sig med tanke på hur ofta och enkelt han faktiskt gav bort bollarna, men jag vill faktiskt lägga lite fokus på att belysa att Premier League är (enligt många) världens bästa liga. Om jag efter matchen ska beskriva hur jag känner så är stolthet ett ord som träffar rätt, hopp ett annat. Man måste för guds skull veta att även om man spelar på hemmaplan så är det en enkel uppgift att besegra Everton, matchplanen kommer inte alltid gå som man önskar men att se den ihärdiga kämpaglöden som kommer av att försöka gång på gång är vackert - och när garneringen sedan består utav ett för mig helt sanslöst snyggt mål så är det svårt för mig att inte känna mig nöjd. Varje match, varje gång kommer att vara svår (fråga Manchester United), men så länge alla gör sitt bästa kommer jag försöka titta på det hela med en viss känsla av förståelse.
Aaron Lennon har haft det tungt en tid nu. Hur ska Tim Sherwood få honom att komma igång?
- Lennon har inte lyckats producera eller vara lika effektiv som vi är vana vid men jag stämmer inte riktigt in i en del av de kritiker som är allra hårdast mot honom. Han tar faktiskt många öppnande löpningar och försöker hitta på nya lösningar när det går trögt. Motståndarlagen lägger tid på att hitta spelarnas svagheter och ibland lyckas neutraliseringen på ett för oss negativt sätt.
Det är bra att Lennon visar med kantbyten och ett försök till varierande spel att han är villig att testa nya vägar, något som jag tyckte saknades från Eriksen som snarare såg ut att vilja gräva sin grav djupare än att ta sig upp ur den. Om Lennon kan, i likhet med Bale, jobba ännu hårdare så tror jag att han kan ta sig ur svackan som han för tillfället ändå befinner sig i. Det är viktigt att han gör det eftersom att han är en av de spelarna som varit i truppen längst och tillsammans med Michael Dawson utgör han en stomme i laget som inte får underskattas.
Jermain Defoe gjorde sin sista match på White Hart Lane. Ett något märkligt byte gjorde att Spurs skulle försvara ledningen med 442 och Bentaleb på kanten. Men var det ändå rätt att ge Defoe minuterna på slutet?
- Lite tveksamt är bytet, samtidigt som jag gillar nonchalansen lite grann. Snarare än att Defoe gavs speltid endast för att det var hans sista möjlighet att spela på hemmaplan tror jag att Sherwood ville visa spelarna ute på planen att ledningen inte bara kan försvaras - utan också vinnas. Det sänder signaler till Everton att de måste hålla sig på sin vakt. Det är kanske ett ganska naivt sätt att se på det hela men psykologisk krigföring är sådant som i slutändan kan avgöra, men man måste alltid veta att risken för tragedi kommer alltid vara större vid ett sådant byte än vid ett annat.
Jag också vill ge en klapp på axeln till Nabil Bentaleb som jag tycker gjorde en stabil insats med passningar som var effektiva i sin enkelhet. Jag drar inte för stora växlar av hans insats men konstaterar att han var en fungerande 19-årig motor som höll maskineriet igång medan Eriksen gjorde det mesta för svårt och för dåligt. Jag fortsätter att på ett försiktigt sätt imponeras över det sätt han tar plats på banan, men hoppas innerligt att han sedan inte försvinner bort på samma sätt som Tom Caroll.
