Dagen efter: Spurs form ingen slump
Tottenham hade inga som helst problem med Bournemouth, utan kunde på Boxing Day vinna med 5-0. Spurs klättrar därmed förbi Manchester City i tabellen och är ny tvåa. Bror Hemming svarar på några aktuella frågor.
1. Efter 6-2 mot Everton blev det 5-0 mot Boutnemouth. Hur kommer det sig att det plötsligt går så lätt?
- Ja, säg det, men knappast är det bara slumpen. Istället är det väl en kombination av egen styrka och relativ styrka. Att Tottenham inleder en säsong trögt är inget nytt, och det här året var det kanske till och med värre än vanligt på grund av VM. Spurs kunde inte köra en ordentlig försäsong innan tävlingsmatcherna drog igång, så det är högst troligt att Mauricio Pochettino körde ganska hårt med spelarna även efter att säsongen dragit igång. Detta gör att spelarna nu är vältränade och eftersom andra kanske börjar tycka att det är jobbigt med alla matcher så växer Tottenhams spelare ytterligare av detta. Den relativa styrkan, att helt enkelt känna sig starkare än motståndarna, skapar en mentalitet där det plötsligt kan bli 6-2 och 5-0 bara för att man tycker att det är kul att andra har det jobbigt. Sen betyder inte detta att nåt är klart, utan Spurs måste fortfarande göra jobbet i varje enskild match, så inget kommer gratis mot Wolverhampton även om det finns goda förutsättningar att fortsätta vinna.
Halva säsongen är spelad och jag tror inte att folk fattar hur stor betydelse det hade att Spurs inte värvade något när man inte fick tag på det som man verkligen ville ha. För vi vill ju se Oliver Skipp göra några inhopp här och där och kanske nån start. Det hade inte varit möjligt om Spurs värvat mer färdiga spelare för massa pengar. Sedan hade vi aldrig fått se en sådan utveckling på Moussa Sissoko om det inte varit för att han faktiskt fick chansen på riktigt i ganska många matcher. Så junioren gynnas, det dyra floppförvärvet gynnas men även den lojala stjärnan gynnas. För Heung-min Son har nu fått konkurrens av Erik Lamela och Lucas Moura, så brukade det inte vara.
Spurs trupp har fått växa ihop och utvecklas på ett sätt som fått den att bli bättre. Nu ser vi resultatet. Men man kan inte ta nåt för givet. I höstas fanns det en trötthet bland många supportrar, det var plötsligt inte bra nog att köra vidare på samma spår eftersom det inte längre kändes lika kul att bygga från grunden och ta steg för steg i rätt riktning, många var på allvar inne på att det var bättre att riva ned allt för att försöka nåt annat. Jag vägrade acceptera det där, men det ligger väldigt mycket i tiden att exempelvis inte uppskatta Daniel Levys arbete i förvandlingen av Tottenham. Men jag tror att vi måste påminna varandra, igen och igen, om hur Premier League brukade se ut. Spurs var utanför topp 4 och ekonomin gjorde det fullständigt omöjligt för en klubb som Spurs att nånsin kunna utmana topp 4 på riktigt. Det var en etablerad sanning. Tåget hade gått när Spurs kom in fel i Premier League och sen fanns det ingen väg tillbaka. Idag finns det gott om supportrar som har det i sig att släpa med sig "Levy out"-skyltar vid minsta motgång, inspirerade av hur Arsenals supportrar brukade bete sig. Det där stör mig verkligen. Det är lite som att många inte verkar förstå vilken oro det sprider om en lagkapten och given förstemålvakt ska petas. För det fanns gott om supportrar som ville peta Lloris efter några misstag, och jag kan fortfarande känna hur folk bara går och väntar på att få ta upp denna debatt igen. Jag pratade om det redan under hösten när det gnälldes som värst, men denna typ av supportrar kan verkligen rasera hela projektet, och jag är långt mer orolig för dessa än för Manchester United.
2. Moussa Sissoko var det inte många som ville ha kvar i somras. Hur har han kunnat bli en nyckelspelare?
- Det känns slumpartat att chansen dykt upp, men det är klart att det inte är slumpen som gjort att han haft den här fotbollen i sig. Han brukade dominera en EM-final och han har många gånger viat en hög högstanivå, problemet i Spurs var att han aldrig var i närheten av den spelaren innan allt plötsligt föll på plats. Rimligtvis måste han ha bestämt sig för att det inte längre gick att hålla på som han brukade hålla på i Spurs.
Att det går så bra nu känns direkt kopplat till att han har fått många matcher och hittat en plats i laget där medspelarna spelar efter Sissokos styrkor och Sissoko förstår medspelarnas styrkor. Men riktigt så enkelt är det inte, för Sissoko kändes direkt svag under säsongsinledningen och jag minns fortfarande starkt hur han och Serge Aurier ställde till det för varandra tidigt denna säsong. Men plötsligt lyfte allt och Sissoko kändes som en helt annan spelare. På nåt märkligt sätt ville folk se honom lyckas, så när det gick bra var många snabba på att gilla det, men det var ändå en påtaglig skillnad över en match och sedan har han bara fortsatt. Jag tycker absolut att han är bättre nu än han var för ett par månader sedan, men att han fått denna chans beror på att han i samband med skador på medspelare ändå kom upp i en viss nivå som sedan kunde byggas vidare på.
3. Juan Foyth ersatte Davinson Sanchez medan Toby Alderweireld fick spela vidare. Har Mauricio Pochettino förstått att han inte kan ställa över Alderweireld?
- Nja, det vet jag inte, jag kan nog se Juan Foyth och Davinson Sanchez tillsammans kanske redan mot Wolverhampton. Men nog har något hänt, och kanske har Pochettino lagt pusslet efter den första matchen mot Arsenal, eller mer troligt så tycker Pochettino att han behöver en mer vuxen mittback och när nu Jan Vertonghen är skadad så måste Alderweireld ges mer speltid. Själv kan jag tycka att Alderweireld behövs mest hela tiden, men framförallt i stormatcher som mot Juventus i Champions League eller mot Arsenal i ligan, men även i matcher som mot Everton och mot Bournemouth. Alderweireld utstrålar tydlighet, och pusslet faller på plats runt honom.
Men jag imponeras av Foyth. Han har en grundhårdhet i sig som gör att han känns som en vinnare. Jag har mycket svårare för Davinson Sanchez som jag tycker uppträder nervöst i större matcher, det är nånting som gör att Sanchez sprider oro runt sig. Där påminner Foyth mer om Alderweireld, där medspelarna ser ut att förstå hur dom ska agera när Foyth är på planen och därför inte krånglar till det. Synd bara att Foyth själv har krånglat till det för sig själv när han fått chansen, men där tror jag ändå att det finns en utvecklingspotential för en ung spelare.
