De eviga hängmatchernas förbannelse och Coyles bajsnödiga byten
Högt blandas med lågt när Wigans inledning i Championship och Europa League ska summeras. Det delas ut lite kängor till Owen Coyle som en hyfsad start till trots inte verkar ha satt varken sin spelidé eller fått ihop gruppen på nåt vidare sätt.
Wigan inledde säsongen fenomenalt med en övertygande 4-0 seger borta mot Barnsley. Därefter spelades Community Shield där Man United i ett riktigt sömnpiller till match blev för starka. En fullkomligt livsfarlig start på säsongen för ett nyligen nedflyttat lag från Premier League. Championship är en erkänt jobbig liga där alla kan slå alla och där det i regel kan skilja 10 poäng mellan playoff och nedflyttning.
”Fuck Man United, it’s Barnsley away” var alltså i högsta grad aktuellt under säsongens inledning. Barnsley away blev alltså en trevlig resa för Latics, även om det går att argumentera för att ett annat resultat i den matchen hade gagnat laget i framtiden. Wigan är på intet sätt något big shot, klassiskt Premier Leaguelag som är för fina för skitiga Championship. Nedflyttningen i våras var på många sätt logisk efter ett par år av mirakulösa sista minuten-räddningar. Däremot hade man samma säsong vunnit FA-cupen mot ett City som kom tvåa i ligan, vissa spelare hade slagit på den stora scenen och var aktuella för finare klubbar. Frågan var om man var beredda att göra skitjobbet, det skitjobb är ju essentiellt för ett lag i Championship. Wigan blev kända för mycket under de åtta åren man fick i Premier League, men inte var det för förmågan att göra skitgörat. Att då direkt inleda Championship med en utklassningsseger kan ingjuta en falsk trygghet, ett övertygande om sin egen storhet. Att sedan tuffa vidare till Wembley och glamouren och möta Manchester United(att det blev förlust är i sammanhanget oviktigt) är inte direkt något som minskar den känslan. En känsla av att Championship skulle bli en enkel resa kan ha infunnit sig där och då borta mot Barnsley.
Ligaspelet fortsatte med förlust borta mot Bournemouth och sedan två raka 2-2 hemma mot Doncaster och Middlesbrough. Den falska känslan av sin egen oövervinnerlighet var tydlig hemma mot Doncaster där man sent fick rädda en poäng lite med svansen mellan benen. Sedermera kom också gruppspelet i Europa League där man nu hunnit spela hälften av gruppspelsmatcherna. Facit där är en viktig poäng borta mot belgiska Zulte Waregem, vinst hemma mot slovenska Maribor samt oavgjort hemma mot Rubin Kazan. Rubin Kazan är storfavorit i gruppen och att Wigan tagit en poäng mot ryssarna kan i slutändan bli ovärderligt då ryssarna mycket väl kan gå rent i resterande matcher. Bra möjlighet för Wigan att ta sig vidare alltså med tre matcher kvar.
Europaspelet har gjort att flera matcher i ligan har flyttats vilket gjort att Wigan ständigt haft x antal matcher mindre spelade än övriga lag i Championship. Man har alltid haft en 5-6 poäng upp till playoffplats, i skrivande stund är avståndet bara 4 poäng och en match mindre spelad. Den senaste veckan har Wigan tagit in en av dessa hängmatcher och dessutom tagit 4 poäng. Men att hela tiden ha matcher mindre spelade än de övriga lagen i serien är en väldigt jobbig situation på många sätt. Dels för att man i Wigans nuvarande ligaposition ständigt är på jakt efter andra lag, man är alltid på efterkälken. Men också för att man, i kombination med övertygelsen om sitt eget lags storhet, tänker att man ”ju egentligen ligger på plats x, eftersom vi har två matcher spelade vilket per definition betyder sex poäng”. Championship är en serie där två matcher mot vilket lag som helst, hemma eller borta, Barnsley eller Burnley aldrig kan ses som två säkra vinster. Idag, efter gårdagens vinst mot Huddersfield är egentligen enda gången hittills man kan hävda att man på riktigt är i närheten av toppen.
Innan nästa landslagsuppehåll ska två matcher spelas. En jobbig bortamatch mot Rubin där man på sin höjd kan hoppas på att grisspela sig till en poäng. Sedan väntar urusla jumbon Yeovil på bortaplan. Där är en seger ett måste, även om bortaspelet sedan Barnsley away varit bedrövligt. Wigan plockar sina poäng på hemmaplan, och det är väl i sin ordning. Att göra sin hemmaplan till en ointaglig borg är (förlustnollan på DW intakt so far) är något som gagnar klubben på alla sätt. Men ska man på allvar utmana en playoffplats, kan man inte undvika bortavinster. Framför allt nu när Wigan de facto håller på att bygga upp en bortaresekultur som tidigare inte riktigt funnits, är det på tiden att betala tillbaka till dessa lojal Laticsfans.
Spelet då? Inte sprudlande på något sätt och det känns inte riktigt som att Coyle har satt sin spelidé ännu. Dagens Wigan känns som någon oklar fusion mellan Martinez Wigan och något som känns mer tråkigt, brittiskt. McCarthy är såld, Maloney skadad ett par månader till och McManaman, ja, han har det inte lätt alltid. Den som ska göra det i dagens Wigan verkar vara inlånade mittfältaren Nick Powell från Manchester United. I Wigantröjan däremot får han dock agera anfallare och har hittills gjort det med bravur. Känslan är väl också hittills att de poäng man faktiskt tar kommer på grund av laget har en viss inneboende grundkapacitet, som i de flesta fall är starkare än de övriga lagens. Man uppträder ofta utan karaktär och inte alls med kämpaglöd ett lag i Championship bör ha vilket är djupt oroväckande. Coyle verkar inte fått ihop gruppen och hur han med karaktärsspelare som Holt, McManaman och McClean får laget att se viljelöst ut ibland är en gåta.
Bör väl adressera rubrikens del två också kort. Jag håller på ett lag i Stockholm där lagets tränare ofta får mycket kritik för att han är för sen att göra byten, eller att byten inte kommer alls. Om den tränaren (Andreas Alm) är en extrem på sin kant är Owen Coyle sannerligen en extrem åt andra hållet. Om den gode Coyle inte gillar det han ser i en match smäller han i regel till med ett dubbelbyte(någon gång också ett trippelbyte) någon gång mellan minut 53-63. Det signalerar å ena sidan till Coyles poäng något till de spelare som byts ut att deras insats inte höll måttet men också till de spelarna som är kvar på banan, att tränaren är missnöjd med matchbilden och att något måste ske. Coyle framstår också kanske i sitt eget huvud som en man av handling och mod när han väljer att göra dessa byten. Och det får han väl tycka, det kanske han mår bra av, men samtidigt är det väldigt naivt och direkt livsfarligt. Vad händer om någon spelare går sönder och i värsta fall målvakten? Eller ett rött kort på fel spelare och så finns inga byten för att bäst åtgärda situationen? Att hålla på ett sådant sätt kan, kommer en dag att straff sig rejält och låt oss bara hoppas att laget lyfter sig till den nivån att Coyle inte känner sig manad till att göra dessa dumdristiga byten.
Att efter den här inledningen på säsongen med alla de skador man haft på viktiga spelare (Al-Habsi, Ramis, Caldwell, Maloney, Holt, Carson m.m) och med det allt annat än imponerande spelet ändå ha hyfsad kontakt med toppen och dessutom god chans att ta sig vidare i Europa får ses som en relativt bra start. Bara Coyle sitter lite lugnare i båten kan det nog bli bra det här.
