Det bästa av det bästa
Ikväll ska Chelsea åter ställas mot Barcelona i Champions League. Ett möte som, som bekant, har en speciell historia. En annan klubb som vi de senaste åren ofta fått möta i turneringen är Paris Saint Germain. I följande text återberättar Anders Jänsby för mig om när han och vännen Nick Andersson skulle bevittna ett sådant möte. Åttondelsfinalen på Stamford bridge, den åttonde april 2014.
DEL 2 - Matchen
Vi är alltså sjukt tidiga till arenan. Tidigare har vi sett på biljetten ungefär var vi ska sitta. Men det har försvunnit bland all oro över att inte komma in.
Så ställer vi oss vid ett staket och tittar ut över planen en stund. Efter en kort stund bestämmer vi oss dock för att se var det är vi ska sitta. När vi åter tittar på biljetterna konstaterar vi att det är en dyr sektion. Vi ska sitta vid mitten av planen, högt upp med bra utsikt över hela planen.
Det känns jävligt coolt faktiskt.
Vi köper lite snacks och försöker få tiden att gå. Diskussionen om hur det kan gå fortsätter. Förutsättningarna är att en tvåmålsseger, exempelvis 2–0 då, räcker. Vi har förlorat med 3–1 på Parc des Princes. Känslan är ganska bra.
Någon timme innan avspark börjar folk strömma in på allvar. Vi känner att vi visserligen har bra platser men att draget varit bättre på andra sektioner längre ner där vi sett andra matcher. Det känns lite märkligt då det ändå är sektionen för säsongsbiljetter.
Men på arenan är stämningen bra och jag tycker tifot på ena kortsidan, med våra olika troféer, är väldigt snyggt.
Så kommer spelarna in på planen och ställer sig längs mittlinjen. Champions League-musiken börjar spelas och jag börjar inse vad som är på väg att hända. Om man älskar fotboll så blir det inte bättre än så här. Du ser det bästa av det bästa av någonting du älskar. Vi är här och ska se allting live. Det inser jag när jag hör låten. Vi är på plats och ska se laget vi brinner för. Det är så jäkla häftigt att höra den live och det slår oss hur sjukt allting är.
I matchen är Chelsea det förande laget. Statistiken gällande bollinnehav och skott/skott på mål gav oss en viss fördel och det känner vi också.
Men redan efter knappa tjugo minuter blir Hazard skadad. Det känns inte så bra. Nick har dock varit förtjust i värvningen av Schurrle redan från början och det är han som nu istället får komma in på planen. Och mindre än en kvart senare kastar Ivanovic inkast som nickskarvas av Luiz kalufs och läggs in i mål av just Schurrle.
Hela arenan exploderar när han gör sitt första europeiska mål för klubben. Nu känns det verkligen att vi har medvind!
I halvtid är det ändå nagelbitande och nervösa tankar när vi köper dricka. Fan, kommer det att gå?
Matchen fortsätter och det känns som att Chelsea trycker på. Men PSG har några farliga kontringar och jag minns speciellt ett par ruskiga lägen för Cavani.
I 81:a minuten byts Torres in. Vi skojar om att det inte blir några mål nu.
Men så i 87:e måttar Cahill en boll mot straffområdet. Det blir luftduell varpå Azpilicueta får iväg något halvskott och tillslut når bollen fram till Demba Ba. Han har spelat i drygt tjugo minuter efter att Lampard bytts ut. Och på något konstigt sätt lyckas han skyffla in bollen!
Om jag sa att arenan exploderade vid 1-0 så är det ingenting mot vad som händer nu. Det är en sinnessjuk, ren eufori. Mourinho springer mot spelarna och manar på dem att fortsätta hålla ut, än är det inte över. Han far omkring som en galning. Alla kramar om varandra och hela arenan är i extas.
Men när det är avspark inser också vi att, shit, det kommer bli jobbiga minuter fram till slutsignal. Det är ändå två minuter plus stopptid kvar. Jag minns att vi stör oss ordentligt på dem framför som redan firar seger. Vi vill inte att de ska jinxa något.
Och nog blir det svettigt. Cavani får åter ett par riktigt bra lägen och PSG trycker såklart på som fan.
Men till slut går slutsignalen och då är det bara helt sjukt. Vi har klarat det. Och det är så häftigt och mäktigt. Vi kramar om alla runt omkring igen och snackar med allt och alla. Så coolt!
Spelarna går runt och tackar för matchen och arenan är helt fylld långt efter att matchen är slut. Vi står kvar länge och applåderar.
Efteråt beger vi oss ut och följer strömmen. Med fem timmar kvar tills vårt flyg ska lyfta har vi inte direkt bråttom utan kan vara med och fira ordentligt på närmsta pub som är helt smockfull. Det snackas om matchen hela tiden även om det såklart vävs in en del ramsor och öldrickande också.
Bra i galoschen tar vi sedan en buss till flygplatsen där vi sitter en stund och bara njuter, trötta och fulla. Senare, efter en tupplur på planet, kan vi lyckligt se highlights. Om och om igen.
Highlights från vad som helt klart är den häftigaste fotbollsmatchen jag varit på.
