Det dansande laget med den cyklande målvakten
Watford FC/The Hornets säsongskrönika
Det fanns stora förhoppningar om att den nya tränaren Vladimir Ivic skulle få fason på laget redan under säsongsinledningen. Men det var uppenbart att inte ens Ivic kunde vända på skutan efter respassen ut ur Premier League. Detta efter bl.a. kollapsen borta mot West Ham i näst sista omgången då tränaren Nigel Pearson fick gå på grund av någon händelse i halvlek.
Fokuset på serien var också splittrad då det var oklart vilka spelare som skulle lämna respektive stanna i klubben. Det visade sig särskilt i ligacupen där det blev förlust mot Newport.
En spelare som till slut lämnade var Capoue som gick till Villareal i Spanien och kryddade säsongen med en titel i Europa League efter en galet spännande straffläggning som nådde ända fram till målvakternas egna straffar. 11-10 mot Manchester United efter att De Geas straff räddades.
Efter Capoues flytt var Watfords starka franska innermittfält i form av Capoue och Doucoure borta och behövde ersättas. Lösningen blev Cleverly, Chalobah och Hughes. Ett innermittfält med stort hjärta för klubben.
Även om säsongen inleddes med en seger hemma mot Middlesbrough FC så fanns det inga stora ljuspunkter förutom Ken Semas höst som var av högsta klass med flera målgivande pass. En seger som stack ut var dock derbyvinsten hemma mot Luton Town. Deeney fortsatte sätta viktiga straffar och Pedro började göra lite mål.
Efter flera oavgjorda matcher mot bl.a. Wycombe där Akinfenwa, världens starkaste fotbollsspelare gjorde som han ville med Watfords försvar och förluster mot Cardiff City, Reading och Barnsley fick ägarna och styrelsen nog av Ivics defensiva spel. Efter förlusten borta mot Huddersfield fick Ivic gå. Den f.d. Watfordspelaren Hogg stod för en stark insats i hemmalaget. Hogg var för övrigt en del av det galna playoff målet mot Leicester 2013. Here's Hogg.
Det framstod också som rörigt vid sidan av banan där bl.a. Deeney bänkades av någon anledning. Det fanns kritik mot Deeney (Deeney talks) och Fosters (The cycling goalkeeper) aktiva medverkan i sociala medier.
Pozzofamiljen värvade överraskande en okänd tränare, Xisco Munoz, från Georgiska ligan.
Redan i hemmamatchen mot Norwich fanns kämpaglöden igen och det gick att känna igen den klassiska watfordandan. Det blev seger med 1-0. Sedan följde flera viktiga segrar under våren för att komma ifatt Reading, Swansea och Brentford. Munoz ledarstil skapade verkligen en stark lagsammanhållning och den cyklande målvakten, Ben Foster, skapade en skön stämning med sina Youtubeinlägg. Watfordredaktionen kan verkligen rekommendera dessa för lite inblick bakom kulisserna.
Den offensiva uppställningen gav effekt i form av en Sarr som äntligen visade den klass som kunde ses mot bl.a. Liverpool hemma.
När Masina gjorde ett sent segermål mot Cardiff på frispark så kändes det som det kunde gå vägen med ett direktavancemang. Parallellt så hade både Swansea och Brentford formsvackor. En snöplig derbyförlust mot Luton höll på att ställa till det men Dan Goslings segermål mot Norwich och Sarrs straff mot Milwall hemma säkrade avancemanget via maximala poäng. "The Pond" inne i centrum fylldes av dansande/ badande supportar. Dessa lovade sedemera borgmästaren att städa upp efter festen.
Via olika medier fylldes vi av glädjen från laget som verkligen dansade loss i omklädningsrummet borta mot Norwich och hemma mot Milwall. Även Ken Sema fick köra sina Michael Jackson moves.
Stort grattis till alla er watfordsupportrar som återigen får se laget tävla mot de stora. Även Elton John var förbi och firade med laget.
Förlusten mot Brentford hade ingen betydelse. Watfordredaktionen vill även passa på att gratulera Brentford FC som äntligen kunde gå upp efter några års missar. Stort grattis till Pontus Jansson och Saman Ghoddos.
Watfordredaktionen kommer återkomma med en spelarrecension och lite sillyrykten.
Vad är era bästa minnen av säsongen?
