En helg i Chelseas tjänst
Oktobers sista helg blev en helg med två debuter. Första bortamatchen på engelsk mark, samt första matchen med Chelsea Women. Det blev en helg med blandade sportsliga resultat, men återigen trumfar vänskapen på läktaren allt som ’Chelsea Hell’ kan erbjuda.
Sett fram emot att återvända så länge till England så länge! Medlemsresan i mars 2020 mot Everton innebar den sista matchen Chelsea spelade inför publik innan England stängde ner på grund av pandemin. Champions League i ett novemberkallt Malmö innebar en välkommet återseende av något slags normalitet. Där fick jag träffa flera av de bekantskaper jag stiftat på The Pensioner igen – Andreas, Mattias, Donnie, Harriet och Joakim för att nämna några. Medlemsresan våren 2022 skulle bli nästa besök i SW6 för min del, men sanktionerna mot Herr Abramovitj stoppade försäljningen av biljetter till medlemmar. Nu är jag äntligen på väg över Nordsjön igen. Det nya ägarskapet har verkligen rört om i grytan, man har knappt hunnit smälta avskedningen av Tuchel. Jag förde en anonym tillvaro i ÖFK:s akademi när Graham Potter började coacha A-laget i division 2. Att se honom i kungsblått är fortfarande surrealistiskt.
En abstinens är nu på väg att stillas. Det punktliga Øresundståget mot Kastrup blir första steget på resan. Som sällskap har jag Klenoder, en reportagebok från Offside med chefredaktörerna Johan Orrenius och Anders Bengtssons bästa texter. Läser med stort nöje den sistnämndes reportage från Västra Frölundas bortaresa till Visby Gute säsongen 2007, vilket utgör bokens första kapitel. Detta trots att jag konsumerat den två, tre gånger tidigare. Det var en strapatsrik resa för en fattig division 1-klubb, Chelsea har det något mer förspänt på vägen till Englands sydkust. I våras lovade i och för sig Thomas Tuchel att han skulle köra en minibuss till Lille om hans sanktionerade arbetsgivare skulle få ont om pengar. Läs Offside, ni som inte redan gör det. När jag lägger ifrån mig boken för en stund ser jag att Donnie slänger upp en frågetråd inför kvällens inspelning av CSS-podden. Vill helst av allt kasta in hockeyfrågor som ’Vad tar ni i bänkpress?’ och ’Vilken flex har ni på klubban?’, men bidrar med tråkigare, mer relevanta frågor i kommentarsfältet i stället.
Sikten är god under inflygningen. Städerna framstår som upplysta öar i ett kolsvart hav. Överallt kan jag se strålkastarbelysta fotbollsplaner. Framme i fotbollens hemland. Efter att ha checkat in på mitt boende en kvart från centrala Brighton möter jag upp Marcus, en av tre andra svenskar som löst biljett till Brighton away via CSS. Det skiljer bara ett år mellan oss och vi kommer direkt bra överens. Beslutet att göra sällskap under matchdagen kanske var underförstått men fastställs relativt tidigt på fredagskvällen. Innan jag hunnit hem har det blivit lördag.
Inleder matchdagen med en rejäl frukost och lite vätskeersättning. Första ölen intas på puben Crowns mitt i stan. Fullt av hemmasupportrar, många med shorts denna solvarma oktoberdag. De bara vaderna blottar tatueringar som avslöjar lagsympatierna hos pubens övriga gäster. Marcus har Drogba #15 på ryggen och håller jackan stängd trots solskenet. Vi knallar vidare till en pub som enligt uppgifter ska vara ämnad för bortasupportrar, men när vi närmar oss ser vi massvis av Brightontröjor på uteserveringen. Tar i stället tåget mot arenan, efter lite scouting hittar vi in på en studentpub. Egentligen trist att välja en bortamatch där arenan ligger utanför stadskärnan, men denna helg var det prio att få plats med två Chelseamatcher.
Från Jämtkraft Arena till Stamford Bridge. Vid sin sida har Graham Potter assisterande tränare Björn Hamberg, vars moderklubb är Frösöns IF.
När vi närmar oss bortasektionen samsas hemma- och bortasupportrar om utrymmet utan groll. Vet inte om det är unikt för Brighton, som inte har den mest framträdande fotbollskulturen. Utanför insläppet till springer vi på Johan med sonen Vilmer. Sverige-kvartetten är nu samlad. Vi har alla plats på fjärde raden, första parkett för att bevittna det stundande haveriet. Silva inleder direkt med att slå bort en boll, vilken han strax därefter tvingas nicka bort från mållinjen. Han får snart reprisera den aktionen, baklängesmålet hänger i luften. Matchen är fem minuter gammal när Trossard sätter 1-0. Nervositeten är uppenbar, när Brighton får en hörna knäar RLC närmast oprovocerat bollen in i egen bur. Chelsea vaknar till och skapar flera chanser i följd. När halvtidsvilan närmar sig är det i stället bakom Kepa det rasslar, ytterligare ett självmål. Pulisic syns inte till någonstans när Brighton sätter 3-0 på hans högerkant och har blivit utskälld av de tillresta Chelseasupportrarna mer eller mindre hela halvleken. Ändå är han inte den största syndabocken denna lördagseftermiddag. Silva, Cucurella och Sterling är ansiktet utåt för denna fullständiga kollaps. Somliga på vår sektion beger sig hemåt redan nu. Begravningsstämning i paus.
Havertz reducerar på ett vackert sätt i början av andra halvlek. Vi ser tidigt från vårt håll att Gallaghers inlägg är perfekt slaget. Den vältaliga bortasektionen briserar i stort jubel, samtidigt är det ett stort mått av frustration i vrålet när spelarna skyndar för att blåsa i gång matchen igen. Vi kräver så mycket mer. Någon forcering får vi dock inte från Chelsea, som dagen till ära klätt sig i beige. Passande med tanke på insatsen. Potters byten gör ingen märkbar skillnad på matchbilden. Med tio minuter kvar av ordinarie tid introduceras Broja, vilket är välkommet. Som sällskap ute hos fjärdedomaren har han dock Ziyech. Att varenda tränare ska gå i samma fälla? Enligt min inte särskilt noggranna analys spenderar marockanen hela inhoppet med näsan vänd mot eget mål. Tydligen finns unge Hutchinson på bänken denna helg. Han kunde omöjligen ha varit mindre anonym än Ziyech i det läget.
Tar farväl av Johan och Vilmer på läktaren. Göteborgsduon ska dessutom se Champions League-matchen som väntar i veckan. Jag och Marcus dröjer oss kvar ett bra tag på arenan med det ack så charmiga namnet AMEX Stadium. Ingen av oss förväntade sig en sådan stjärnsmäll, även om Marcus höjt ett varningens finger kvällen innan. Att släppa in tre, fyra mål mot Brighton är en sak. Att knappt försöka hämta upp underläget något helt annat. Bristen på desperation är nog det som frustrerar mig mest. En funktionär kommer och ber oss gå mot utgången. Trots vår strategiska paus inne på arenan har omgivningen inte tömts på folk. Brightonsupportrarna intog arenaområdet långt innan avspark och dröjer sig kvar efter matchens slut. Den långa kön till tågperrongen flyter fram relativt snabbt. Gratis kollektivtrafik på matchdagen vid uppvisande av matchbiljett, tacksamt värre. När vi nått fram till stadskärnan tar jag och Marcus adjö, med ett löfte om att synka kommande turer till de brittiska öarna.
Fotot skulle kunna vara taget med mina egna ögon. Vi hade första parkett till Chelseas dubbla självmål nere i Brighton.
Söndagen bjuder på en tripp till Londons utkanter och Kingsmeadow. Träffar nya bekantskaperna Joe och Ruby på närliggande ölhaket The Black Horse, vi skiljs åt vid entrén då de sitter på långsidan. Orutinerad som jag är har jag köpt biljett till norra läktaren. På kortsidan värmer oktobersolen förvånansvärt varmt, men en keps är nästan ett krav för att se något av matchen. Fri placering på kortsidan, klientelet är något annorlunda än på AMEX Stadium dagen innan. Många barn och unga, många tjejer som får se kungsblå hjältar som ser ut som dem. Detta var Joe och Rubys första besök på Kingsmeadow också, men enligt dem har hemma-EM inneburit ett rejält lyft för damfotbollen i England. En framgångsvåg som måste tas vara på. En herre på ”min” kortsida försöker få igång publiken innan avspark. Han har lindat halsdukar runt båda handlederna och viftar två Chelsea-flaggor i något slags kampsportsinspirerad dans. Flaggviftandet blandas med några taekwondosparkar i takt med musiken.
Chelsea inleder trevande, men tar kontroll över matchen. Lauren James ledningsmål är logiskt och kommer efter ett välorkestrerat anfall. Flaggmannen rusar ner till barrikaden, där råkar en svängdörr vara olåst. Flaggmannen snubblar halvt in på planområdet men backar snabbt ut med skrämd blick. En munter steward känner sig tvingad att tillrättavisa vår capo, han lyfter fram ett gult kort till läktarens stora förtjusning. Några minuter efter 1-0 försöker Sam Kerr runda målvakten efter ett klapp klapp-anfall. Chelsea verkar passiva i andra änden av planen, Villa kvitterar med sitt andra avslut på mål. De regerande mästarna verkar närmast provocerade. James flyger i väg i en kontring tre minuter in i andra halvlek och stänker in sitt andra mål för dagen, med högern denna gång. Med knappa halvtimmen kvar är James den yngre framme igen, detta är hennes match. Hon vinner boll högt upp och spelar fram Sam Kerr, som enkelt kan fastställa slutresultatet 3-1. Lauren James är fantastisk rolig att se på, hon har en acceleration och bollkontroll som få andra. Nu verkar adderar hon stabil poängproduktion på det. Minst lika underhållande i mina ögon är dock nyförvärvet Ève Périsset. Ytterbacken är skoningslös ute på sin högerkant och smäller på ordentligt. Dessutom är hennes leverans på fasta situationer suverän, en roll hon ärvt från Jonna Andersson.
Innan matchen hunnit ta slut får Magda Eriksson sällskap av landslagskompisen Johanna Rytting Kaneryd på planen. Den beständiga svenskkolonin i Chelseas damlag är bara en av många anledningar att följa deras framfart. Detta är klubben för mig, alltså stöttar jag våra representationslag. Svårare behöver det inte vara. Laget samlas i en cirkel på mittplan när domaren blåst i pipan för sista gången. Radien på deras ärevarv är inte särskilt lång, detta har varit en rutininsats för dessa världsspelare. Wimbledons gamla hemmaplan är näst intill fullsatt, 4373 själar på plats enligt speakerrösten. Om tre veckor spelar damlaget hemmamatch på Stamford Bridge mot Tottenham. Kingsmeadow har sin charm, du kommer otroligt nära planen. Jag hoppas dock att FA framöver försöker passa in Premier League- och WSL-schemat bättre i framtiden. Enstaka gästspel på Stamford Bridge, Chelseas hem, är för dåligt. På tåget in mot hotellet läser jag på klubbens hemsida att sjukskrivna Emma Hayes såg matchen från läktarplats. Hennes återkomst är så välkommen, tacksamt nog har vi vunnit samtliga matcher sedan hennes operation.
Min studentbudet till trots har jag unnat mig en extra natt i London. Bekväm som jag är vill jag inte stressa hem en söndagskväll när jag varit på match. Känslan är densamma som under hemresan vårvintern 2020. Jag måste tillbaka, snarast möjligt. Det handlar bara om prioriteringar. Om du läser detta och inte löst medlemskap i CSS ännu, gör det. Om du redan är medlem, tveka inte att höra av dig. Att åka och kolla Chelsea med likasinnade är det bästa jag vet. Känslan och sammanhållningen utgör en berusning långt mycket starkare än den du kan framkalla medelst Guinness-stop. På återseende.
