En hyllning till de stora: Jay-Jay Okocha
Många bra spelare har spelat för Bolton Wanderers men få har haft så lätta fötter, eller inbringat så många nya fans som Augustine "Jay-Jay" Okocha gjorde under sina fyra år i klubben. Detta är min hyllning till en av mina hjältar.
Jag kommer att då och då publicera artiklar i en serie av hyllningar till forna stjärnor som alla spelat för Bolton Wanderers och för evigt etsat sig fast i våra minnen. Ordningen jag publicerar spelarna i, är helt irrelevant. I mörka tider som dessa kan det vara skönt att få drömma sig tillbaka till guldkantade dagar och ett Bolton med spelartyper som helt enkelt inte existerar längre.
.............
Först ut är ingen annan än Jay-Jay Okocha som spenderade fyra år med Bolton och ristade in sitt namn i många Boltonhjärtan på den korta tiden. Detta är en hyllning till trollkarlen från Enugu.
Okocha var en av de sista fanbärarna för en idag, enligt mig, nästan utdöd spelartyp. Dribblern. De omständiga och avancerade dribblingarna som vi såg senast från Ronaldinho. Nutidens tekniker står för en renare, effektivare och rakare fotboll som är vägvinnande men också ganska mycket tråkigare. Man ser helt enkelt inte en spelare chippa en boll över en spelare för att sen snurra runt ett varv och sedan klacka bollen över sig själv. Okocha var aktiv under en tidsepok inom fotbollen då det fanns plats och acceptans för divor och då dribblingar inte var vissa spelares väg ut ur en trängd situation, utan något som verkade vara hela poängen med deras närvaro på planen.
Okocha föddes 1973 i Enugu i Nigeria och hittade till Europa genom en slump egentligen. Han besökte en vän i Tyskland och provspelade då med Borussia Neunkirchen, ett lag som höll till i tyska tredjedivisionen. Han tillbringade två säsonger med dem innan bundesligaklubben Eintracht Frankfurt värvade honom. I Frankfurt gjorde han så bra ifrån sig under fyra år att turkiska storklubben Fenerbahce värvade honom. Okocha öste in mål i Turkiet från sin offensiva mittfältsroll och efter två säsonger med Fenerbahce betalade Paris Saint-Germain 24 miljoner euro (då Franc), vilket vid den tidspunkten var den största summan någonsin betald för en afrikansk spelare. Okocha stannade i Paris i fyra år och hade vid detta laget gjort sig ett namn inom världsfotbollen. Sommaren 2002 anlände Jay-Jay till Bolton som Bosman och skulle redan första säsongen bli en favorit hos fansen.
För mig var detta hela anledningen till att jag föll för Bolton. Jag hade sett på VM i Sydkorea/Japan samma sommar och blivit trollbunden av denna nigerian som tycktes spela en helt annan sport än övriga 21 spelare på planen. Chipparna, klackarna, överstegsfinterna och snurrfinterna, jag fullständigt älskade allt! Fram tills detta hade AC Milan varit det största laget i mitt hjärta men det ändrade Okocha på snabbt, men jag minns fortfarande hur jag flera gånger i veckan drömde om hur milan värvade denna magiska spelare. Idag är jag väldigt glad att något sådant aldrig skedde.
Okocha hjälpte Bolton att klara kontraktet med ynka två poängs marginal och stod för ett fantastiskt mål redan första säsongen. Målet, mot West Ham, skulle senare bli utnämnt till Boltons snyggaste mål i Premier League genom tiderna. Okocha blev så uppskattad att tröjor trycktes med texten ”Jay-Jay – so good they named him twice”. En sådan tröja hänger i min garderob och är mitt värdefullaste plagg jag äger.
Okochas mål mot West Ham: http://www.youtube.com/watch?v=CMYXB15i73c
Säsongen efter det klättrade Bolton och mäktade med en åttondeplats i ligan och Jay-Jay blev i november månad utsedd till ”player of the month”. Samma månad blev för övrigt Big Sam utsedd till ”manager of the month”. Detta var klubbens bästa säsong på över femtio år (!) och Okocha ska sin beskärda del av äran. Kronan på verket skulle ha varit Carling Cup titeln (då Football League Cup) men Middlesbrough visade sig vara numret för stort trots ett mål av en viss Kevin Davies. Säsongen därefter blev en lyckad säsong för Okocka såväl som för Bolton, då laget för första gången i klubbens historia kvalificerade sig för spel på kontinenten via en sjätteplacering i ligan. Säsongen efter blev Okochas sista säsong i Bolton och den präglades en del av skador såväl som ihärdiga rykten om en flytt till Qatar. En fantastisk spelare hade gjort sitt på den stora scenen och avskedet blev inte vad det borde ha blivit. Faktum är att Bolton förmodligen aldrig varit så framgångsrika som de var under tiden Okocha var i klubben, även om givetvis en hel drös av spelare och ledare ska ha tack för den perioden.
Det må så vara att han inte är tidernas bästa spelare. Det må så vara att han inte ens är en av de hundra bästa genom tiderna, vem vet? Men för mig, och säkerligen en massa Boltonsupportrar, har han betytt fruktansvärt mycket och placerar sig enkelt på topp fem viktigaste spelarna för mig.
Vi glömmer aldrig hur han, under en era då Bolton blev framröstat till Englands mest hatade lag för sin extremt fysiska och ibland ganska cyniska fotboll, kunde göra en hel dag underbar med hjälp av ett dussin sulfinter och en nypa klackar. Det kommer för alltid vara fastetstat på min hornhinna, en bild av Okocha med bollen, tacklad från alla håll och kanter alltjämt med bollen klistrad vid fötterna vägrandes att trilla för en enkel frispark.
Tack Augustine Azuka ”Jay-Jay” Okocha. Tack för all glädje du spred.
Kommentera gärna men håll en god nivå.
