En imploderande affärsmodell
När marknaden erbjuder dubbel eller trippel lön runt hörnet så sätts Tottenhams affärsmodell på prov. Igår kväll kom en explosiv intervju i The Sun med Danny Rose som två dagar innan ligastart rör om ordentligt i grytan.
I den oändliga informations- och åsiktskloak som Twitter ändå utgör sveper så mycket förbi ens ögon. Men en tweet från i somras har fastnat. Det var en Manchester City-supporter som skrev:
”Allt jag tänkte på när Aguero stänkte in 3-2 målet mot QPR var att jag verkligen, verkligen hoppas att vi en dag ska balansera vår bankbok på samma sätt som Tottenham gör”.
Den tweeten fick mig att skratta gott. Engelsk banter när den är som bäst. Och den tangerade en åsikt som jag själv proklamerat under sommaren: spelare vill vinna titlar, därför är vår affärsmodell helt ohållbar.
Spelarnas karriärer är korta och marknaden sätter deras löner. Varför har inte Toby Alderweireld skrivit på nytt kontrakt? Jo, han vet ju givetvis att han skulle gå rakt in i de flesta toppklubbar i världen och i samma veva säkerligen dubbla sin lön. Minst.
Lojalitet är sällsynt inom fotbollen och det med all rätt.
Det är bara att se till sig själv. Jag har själv bytt jobb med ungefär fem års intervall. För en ny utmaning, för en höjning av lönen, för att utvecklas. Varför skulle inte fotbollsspelare vara likadana? Det finns alltid de som säger att: ja, men vad fan! Kane tjänar ju 50 miljoner per år. Vad spelar det för roll om han får 100? Han klarar ju sig ändå! Mjo, förvisso. Men det är naivt att tänka så.
Igår kväll kom då en nyhet att The Sun hade en ”exclusive” med en engelsk toppspelare som uttryckte att han var ”frustrerad” över att hans klubb inte satsade. Han var ”avundsjuk” på konkurrenternas sätt att spendera pengar och han kände att han var undervärderad. Tottenhamfansen fattade direkt att det rörde sig om Danny Rose och Twitter var på väg att implodera.
Men samtidigt var det ju The Sun. Deras paradgren är inte direkt trovärdigheten. Kanske hittar de bara på? Sex timmar senare vaknar jag och ser en mer utförlig intervju där man dessutom får se Danny Rose sitta och bli intervjuad.
Hans tajming är ju givetvis under all kritik. Två dagar innan ligan startar. Klubben är under massiv kritik av fansen för hur de har hanterat transfermarknaden. 800 miljoner in – 0 kronor ut. Den enda högerbacken som är tillgänglig är en junior. Två säsonger på rad har vi varit och nosat på att vinna ligatiteln, något som inte hänt sedan mina föräldrar var barn.
Hans tajming innebär att han antingen har gjort sitt i Tottenham och blir såld till Manchester United inom kort, eller så innebär det att han kommer att få göra en rejäl avbön vilken dag som helst. Men om man tittar på hur Pochettino har hanterat bråkstakare hittills så finns det bara ett scenario:
Danny Rose spelar inte en minut till i Tottenham.
Och jag tycker att det är helt fine. Pochettino har hittat sin väg och det funkar på många sätt och vis. Vi har en kontinuitet på tränarposten och en tränare som verkligen verkar älska Tottenhanm. Klubben mår bättre än den mått under min snart 40 åriga livstid. En ny arena växer fram som kommer att ge oss helt andra ekonomiska förutsättningar. Framtiden känns verkligen härligt liljevit och vi har en trupp som Pep Guardiola skulle köpt rakt av om han bara kunde. Det finns så sjukt mycket positivt kring Tottenham. Men man lever inte upp till sitt eget motto: ”audere est facere”.
Ekonomin bakbinder givetvis Tottenham när man ska bygga en ny arena. Men vi ligger i runda slängar 700 miljoner plus på de sex senaste somrarna – en summa som Pep Guardiola har möjlighet att lägga på bara en spelare om han vill.
Vill Tottenham vara en klubb som vågar och vinner så måste man våga och vinna på transfermarknaden också. Skicka signaler utåt att de spelare vi har ska ha marknadsmässiga löner. Skicka signaler till våra spelare att vi satsar.
Som spelare måste det vara sjukt märkligt att se alla konkurrenter satsa. Och vi som varit närmast titeln de två senaste säsongerna, ja… vi bara väntar snällt på vår tur och ser vad andra klubbar gör.
