En krönika om historia och Arsenals arenor

Jag har varit och sett säkert tio-tolv matcher på Emirates Stadium. Jag har varit och bara gått runt arenan , när det inte varit match - säkert tio gånger förutom detta, jag har gått på tre stycken rundvandringar på arenan och varit på Arsenal museum tre gånger. Varje gång jag har tid i London- så går jag de fem kilometrarna från innerstaden till Isington-Holloway Road bara för att få se, känna och gråta Arsenal-tårar. Jag har försökt att förklara för vänner och bekanta vad det betyder för mig, för många fattar det inte. Jag försöker beskriva det med att om det hamnar i ens hjärta full av känslor, så är det fast och det försvinner inte. Arsenal är där. Mitt i prick. 
Första gången jag besökte Emirates Stadium var sommaren 2006 och jag var på plats när de slog upp portarna till the Armoury. Det var 35grader i London och någon kompis ringde och sade "Skynda dig upp till the Armoury, två av spelarna är på plats för att skriva autografer". Jag tog mig upp, möttes av en kö som var en kilometer, men ställde mig tappert i kön. Kön ringlade genom hela shoppen, ut på gatorna och ned till de väldiga kanonerna. Långsamt tisslades det och tasslades om vilka stjärnor som var på plats. Till slut nåddes man av namnen "Mathieu Flamini och Alexander Hleb". Svetten rann och man stod redo med en tröja att signera. Jag hade också laddat hårt för att ta bild med mobiltelefonen. Förmodligen på den tiden en Ericsson eller Nokia. Hursomhelst, så var det på väg att snabbt laddas ur. Paniken spreds. Jag hade en laddare i fickan, men att på the Armoury hitta en ladd-station och samtidigt inte lämna kön.. tjena moss. batteriet gick långsamt ned på rött, då var det femtio-talet före mig i kön. Då började jag leta febrilt och frågade en kille bakom mig om han visste något. Då sade han de magiska orden.. "No worries, just give me your e-mail, I make a photo of you and the guys and send it to you". Normalt sett tänker man- va fan, han skojar ju; men han såg rätt borstad ut så jag hoppades på tur. Fram till Flamini och Hleb, ett foto - som jag fortfarande efter alla år har som Facebookprofil-en signatur på en tröja och jag försvann ut. Svetten lackade och döm av min glädje när det dök upp ett foto av mig, Flamini och Hleb på min e-mail några dagar senare. 

Emirates Stadium är för mig som ett andra hem. På samma sätt som anrika Highbury var. Jag besökte Highbury första gången 1988-jo, så jävla gammal är jag- och det var dagen efter FA-cupfinalen 1988 då Wimbledon episkt slog Liverpool. Mina kompisar som var med softade på rummet efter en hård kväll på The Empire och jag tog tunnelbanan ut. Äntligen. Arsenal Station och så mot Highbury. East Stand, West Stand, Clock End och North Bank. Allt var på plats. Denna enorma fantastiska Art-Deco-byggnad från 1910-talet stod i sin prakt och alldeles tom. Säsongen var över, flaggorna var nedplockade, fansen var borta och kvar var några vakter. 
Jag vandrade upp och ned med min Olympus-kamera ned två väldiga objektiv. Ett 70/210-objektiv ringlade runt halsen som en anakonda och jag vräkte på med fotografier. 36 kort per rulle. När jag stod det och beundrade arenan, så ropade plötsligt en vakt på mig. Vad kunde nu han vilja? Hade jag gjort något jag inte fick? Min 21åriga lekamen masade sig fram till vakten som frågade vad jag höll på med. Jag svarade på min bästa svensk-engelska att jag var en stor Arsenafan och att detta var första gången jag såg arenan. Vakten tittade på mig och sade "Do you want to see it from the inside?". Himmelriket öppnade sig och Sankte Per klev ned och slog upp portarna. Vakten öppnade upp och ledsagade mig in i himmelriket. Han tog mig först upp till läktaren förbi trofé-rummet, bysten på Herbert Chapman, ligapokalerna och sedan ut på arenan. Det var West Stand och en soldränkt fotbollsarena, som var helt tom förutom en gräsklippare som bearbetade gräset. Det går inte idag att beskriva den känsla man uppbringade denna dag, då jag första gången såg Highbury från insidan och just det faktum att jag leddes genom trofé-rummet ut på läktaren. Jag är för evigt tacksam för detta minne och jag bar det med mig när jag såg första matchen på Highbury 1994. 

Genom åren har jag sett nästan tjugo Arsenal-matcher i London och aturligtvis tröttnar jag aldrig på att vandra längs med Holloway Road, glida in mot Emirates Stadium, stanna upp vid rondellen, titta på kanonerna, se the Armoury och bara älska Emirates Stadium och dess omgivningar. Hoppas på snar återträff. 

Magnus Falk2023-01-12 18:19:06
Author

Fler artiklar om Arsenal