Den enda vägen är upp
En turbulent säsong med höga förhoppningar slutade i ett fiasko för West Bromwich Albion. Nye managern Valerien Ismaël, som lett Barnsley till en sensationell femteplats 2020/21, lyckades inte ta laget till de höjder som förpliktigar i en klubb som ’Baggies’.
Vi tar det från början, för säsongen inleddes planenligt. Efter tio omgångar var West Brom obesegrade serieledare i Championship. Sex segrar, fyra oavgjorda och 20-8 i målskillnad. Anfallsduon Karlan Grant och Callum Robinson dansade fram, Alex Mowatt bombade in drömmål och Dara O’Shea såg Ballon d’Or-bra ut i försvaret - tills han blev skadad. Sen hände något. Fyra raka bortaförluster (förvisso starka resultat på hemmaplan däremellan) och det började knaka i fogarna framåt senhösten. Trots flera målkavalkader var supportrarna tidiga med att identifiera brister i spelet. Och så rätt de fick. Mellan 17 december och 28 februari spelade West Bromwich tolv matcher i Championship. Man vann bara en. Då hade Ismael fått gå ett par veckor tidigare och ersatts av Steve Bruce. Som i och med det slog något sjukt inofficiellt rekord. Vem har tränat tre West Midlands-klubbar, båda lagen i Sheffield samt både Newcastle och Sunderland?
Men anställningen av den rutinerade räven hjälpte föga. När Bruce tog över låg ’Baggies’ sexa. När säsongen summerades slutade West Brom på en svag tiondeplats, åtta poäng från playoff. Det var klubbens sämsta placering sedan man blev 21:a i Division 1 (dåvarande namnet på andradivsionen) 1999/2000, med bland andra Graham Potter i laget. Och en bra bit bakom Huddersfield, då med Steve Bruce vid rodret.
Men nu ska Steve Bruce, i vissa kretsar känd som ’Mike Bassett’ (ni som vet, ni vet), få trasten att lyfta.
Den enda vägen är upp.
När undertecknad och poddkollega Leo pratar om drömarenor att besöka i Championship så nämns The Hawthorns i toppen av båda. Klassisk och mytomspunnen, med ett tryck från förr. Det i kombination med en redan intressant grundtrupp gör att jag håller West Brom som en given toppkandidat tidigt in på försäsongen. Transferfönstret har knappt öppnat, men Baggies har redan hunnit förstärka imponerande starkt. Personlige favoriten John Swift, som mer eller mindre på egen hand räddade kvar Reading i Championship, har skrivit på för tre år med West Bromwich. En central mittfältare med näsa för en mål och en högerfot som är guld värd. Åtta i poängligan (11+13) som icke-anfallare i ett bottenlag är starkt, riktigt starkt.
Dessutom har man fått in Jayson Molumby, som var i klubben på lån från Brighton, den gångna säsongen, samt Millwall-talismanen Jed Wallace. Den sistnämnde, som kan användas både centralt och på en kant, gjorde sex mål och tolv assist för Millwall 2021/22. Fina siffror det också för en spelare som även han blir ett hot med sina känsla i skon.
"Behöver ett halvt lag"
Redan i maj var Bruce ute och pratade om hur många förstärkningar han räknar med.
– Fem-sex stycken, vi behöver ett halvt lag och förhoppningsvis får vi in ett par av dem innan försäsongen har dragit igång.
Huruvida man också kommer att titta på lån återstår att se, men de brukar ofta komma in i sista stund.
– Om man ska vara ärlig så kommer de stora klubbarna att ta en noggrann titt på sina ungdomsspelare och ta beslut huruvida de ska vara kvar eller inte. Vi måste ha tålamod, men jag skulle gissa på tre eller fyra (värvningar) före säsongsstart.
Hela seniortruppen har rest till Algarve för försäsongsläger och den nya trion är med, vilket naturligtvis är viktigt för hela gruppen.
Känner man Steve Bruce rätt lär han inte frångå sitt 4-4-2 alltför ofta, även om tillfälliga formationsförändringar förekom redan under våren. I form borde Daryl Dike och Karlan Grant vara givna på topp, särskilt med tanke på att Bruce inte använde Callum Robinson mer än som inhoppare. Bredvid Grant eller Andy Carroll fanns oftast Grady Diangana, men personligen håller jag Robinson högre. Dessutom var partnerskapet mellan Grant och Robinson näst bäst i hela serien.
Det stora frågetecknet är det centrala mittfältet, där kapten Jake Livermore (som blandar och ger) och begåvade men skadebenägne Alex Mowatt redan finns. Och alltså Jayson Molumby plus John Swift ska försöka ta plats. Dessutom finns 20-årige portugisen Quevin Castro som en joker.
"Nöjd med positionen"
Är David Button tillräcklig i mål för att utmana om de framskjutna placeringarna? Han har inte varit förstaval sedan säsongen 2016/17 med Fulham. Men Bruce verkar inte tvivla.
– Jag är nöjd med dem (Button och Palmer). Button är förstemålvakt i nuläget efter att ha avslutat säsongen väldigt bra och unge Griffiths har återvänt från lån, så jag är nöjd med positionen.
Framför Button bör Dara O’Shea vara helt given. Med Kyle Bartley och Semi Ajayi i konkurrens om den andra mittbacksplatsen. Och Cedric Kipré som outsider. Som wingbacks fick Conor Townsend (vänster) och Darnell Furlong mest speltid, där egna produkten Taylor Gardner-Hickman konkurrerade till höger. ”TGH” kan också aspirera på en mittfältsposition.
Trolig startelva i nuläget:
Grant - Dike
Reach - Livermore - Swift - Wallace
Townsend - O’Shea - Bartley - Furlong
Button
Så vill jag se West Brom:
Grant - Dike - Robinson
Swift - Wallace
Molumby
Townsend - O’Shea - Ajayi - Furlong
Button
Kommentar: Som sagt, det stora frågetecknet är mittfältet. Eller frågetecken. Snarare lyxproblem.
Livermore bör ha en given tröja med tanke på att han är kapten, men jag tycker att ”the Enfield Iniesta” är för ojämn. Nu lär 4-4-2 vara den mest använda formationen och då bör ju en av de två spelarna centralt vara balanserande. Livermore eller Molumby, således. Med Swift eller Mowatt i en något mer kreativ roll. Frågan är dock om inte West Brom har så pass hög kvalitet att man inte behöver spela med en bollvinnare utan kan ha två (eller tre) spelskickliga mittfältare centralt.
I mitt tidiga tips är West Bromwich seriesegrare. De har potentialen i klubben, de har erfarenheten av finrummet, de har värvat klokt tidigt och grunden ska hålla för en topp sex-placering, om inte mer. Steve Bruce talar möjligtvis emot, men inte ens han ska väl kunna sätta käppar i hjulet?
