Henrik Persson om sitt supporterskap till AFC Wimbledon
Vi låter skribenter och supportrar komma till tals där de får berätta om hur deras relation till favoritlaget ser ut och historien bakom den uppstådda kärleken.
AFC Wimbledon har sakta men säkert klättrat i det engelska seriesystemet och även om man nu slåss för sin fortsatta existens i League One är drömmen att fortsätta resan framåt. Henrik Persson skriver om föreningen här på sajten och berättar nu sin historia om varför kärleken uppstod samt delar med sig av många fina minnen han samlat på sig genom årens gång.
Har du som läser lust att dela med dig av hur du blev supporter till ditt favoritlag och hur den relationen ser ut? Tveka då inte att skicka ett mejl till mig för att anmäla ditt intresse på filip.wollin@svenskafans.com
* * *
Hur, när och varför började du följa och supporta AFC Wimbledon?
- Jag har följt Wimbledon sedan mitten av 90-talet och har varit fast sedan dess. Såg min första match säsongen 1998/99, en tung 2–0-torsk mot Southampton på Selhurst Park. Uppväxt med en far som alltid hade med mig i tv-soffan under Tipslördag sedan småbarnsåren, men han som Leicester-fan fick mig inte att välja ”The Foxes”. Svårt att sätta fingret på varför det blev ”The Dons”, men tror inte på tesen att man bara kan välja ett lag utan det finns något starkare än så. Har tidigare jämfört det med kärleken till din respektive finns något där som framkallar starka känslor annars skulle man inte hålla på som man gör.
Har du något specifikt minne under din tid som supporter du håller kärt?
- Med tanke på vår snabba återkomst till The Football League så har man genom åren fått uppleva både det ena och det andra. Uppflyttningar från dåvarande Conference 2010/11 när vi slog Luton uppe i Manchester på Etihad Stadium var stort och innebar att vi var just tillbaka i The Football League och League Two. Vilken dag man fick uppleva. Vi var kraftigt uträknade när ”The Hatters” var tre gånger så många som oss. Vinsten mot Plymouth Argyle i playoff-finalen 2015/16 var mäktig. Vilken enorm känsla att få vinna på Wembley, en pojkdröm som gick i uppfyllelse.
- Om jag ska backa bandet lite och banta ner det till lite mer personliga minnen så är det cupfinalen från 2004 när vi slog North Greenford med 4–1 på Wokings hemmaarena vid namn Kingfield Stadium. Första titeln sedan cupfinalen mot Liverpool 1988, otroligt stort för oss trots att det var i Premier Challenge Cup. Planinvasion och fest hela natten lång denna magiska fredagskväll.
- Sedan säsongen 2008/09 när vi tog klivet upp i Conference efter att han vunnit Conference South i näst sista omgången genom att kryssa borta mot tvåan Hampton & Richmond. Sista matchen var hemma mot St Albans på Kingsmeadow och jag hade inte råd att åka då jag var student, utan var helt inställt på att fira på hemmaplan. Morgonen efter vinsten mot Hampton & Richmond ringer mina engelska polare och meddelar att de pröjsar min flygbiljett över då de haft insamling. Grabbarna meddelade att ”it wouldn`t be the same without you mate, you bloody student”. Så över kom jag. Otroligt stort och som sagt fest hela natten lång med fans och spelare. Dagen var även lite av en milstolpe då det var ”The last day of amature football”. Säsongen efter i Conference (division 5) väntade då lag med hela trupper med heltidsproffs.
Vilka är de största för- respektive nackdelarna med att följa klubben?
- Fördelen med klubben är helt klart att den är medlemsägd via ”One vote, one share”. Det är som sagt en liten familjär klubb vilket märks är en otrolig sammanhållning i klubben mellan fansen och styrelsen. Finns en stolthet som är enorm efter det fansen gjort genom att starta om från noll för att nio år sedan vara tillbaka i The Football League mot alla tvivlare. Sedan krigarmentaliteten om att aldrig ge upp syntes återigen när klubben fick det tungt ekonomisk på grund av nya arenabygget. Fansen drog igång insamlingen där du kunde investera i nya bygget och nu innan coronakrisen tog bort fokus hade fansen samlat in nästan 5,4 miljoner pund, magiskt!
- Nackdelar med Wimbledon kan det verkligen inte finnas några. En livslång kärlek, det är allt.
Har du någon favoritspelare i dagens lag?
- Ser man till dagens trupp hittar ni min favoritspelare i mittfältaren Anthony Wordsworth. Ingen stor teknisk spelare, utan en kille som spelar med hjärtat och är en bra pådrivare och viktig kugge. Killen har även varit supporter sedan barnsben vilket är stort. Sponsras även av oss i den svenska supportförening SweDons.
Och genom tiderna, vilken spelare har betytt mest för dig personligen?
- Ska man se tillbaka på AFC Wimbledon-tiden så får jag nämna tidiga namn som Keith Ward och Matt Everard – tuffa försvarare som tidigt satte stommen i Wimbledon. Sedan spelare som Jamie Stuart och Jonathan Meades, för att senare vara Jake Reeves som ihop med Lyle Taylor är de bästa som representerat oss. Listan kan göras lång men hugger in med en sista som får bli Aaron Ramsdale. Målvaktslånet som under fjolåret var fenomenal och bidrog starkt till att vi hängda kvar. Numera förstamålvakt i Bournemouth.
Hur brukar du följa matcherna och hur ofta är du själv på plats?
- Matcherna följer jag alltid via ifollow som sänder matcherna live och har jag inte möjlighet att se matchen då åker hörlurarna på, så lyssnar jag på matcherna via radioreferat. Ända sedan första säsongen har denna möjligheten funnits via Wdon som sänt live. Sedan är jag på plats fyra gånger per säsong för resor som är bokade. Sedan finns det alltid en cupkassa om FA- eller ligacupen går bra och vi får ett bra motstånd. Då bär det av igen.
Om du varit på plats, har du någon upplevelse som du minns lite extra?
- Har blivit många resor genom åren och får jag lyfta ett extra är det när vi vann playoff-finalen mot Plymouth Argyle. Efter matchen på Wembley begav sig en stor del av supportrarna tillbaka till hemmaarenan Kingsmeadow i sydvästra London dit spelarna ryktades komma tillbaka. Mycket riktigt så dök de upp och jag lyckades via ett fönster tränga mig in i VIP-baren där det firades friskt. Såg att vår mittfältare Jake Reeves stod i närheten med bucklan så ropade ”give me the trophy. mate”, vilket han gjorde. Fick lyfta bucklan där i fönsteröppningen och hans polare fick fota. Efter att ha kysst bucklan åkte jag på tidernas förkylning som höll i sig i tre veckor. Kallar det fortfarande för ”min bästa förkylning” någonsin. Det var så jävla värt det.
Hur mycket skulle du säga ditt supporterskap påverkar dig i vardagen?
- Mycket, helt klart. Älskar den engelska fotbollen med tillhörande kultur så det genomsyrar helt klart det mesta. Min sambo och våra småtjejer har som sagt fått ärva lite av pappas galenhet med tanke på att de båda är juniormedlemmar i klubben. Första gemensamma resan med min sambo gick så klart till London. Långhelg med insprängd ligacupmatch mot Millwall på The New, riktigt romantiskt. Som sagt har det nog inte undgått någon som känner mig hur läget ligger till.
Anser du att ditt supporterskap ändrat sig med åren?
- Under årens lopp sedan säsongen 1998/99 har jag varit på plats runt cirka 70 gånger och ser idag inget slut på resandet alls. Har numera sedan laget tog steget upp till League One sett laget genom varenda division i ligasystemet där vi spelat. Har varit så himla kul att följa laget i de lägre divisionerna, flyga över en weekend för att stå längs med sidlinjen på en plan i Londons utkanter och kolla Lower League fotboll.
- Generellt blivit mycket bortamatcher. Dels för att se England med omnejd, men även bästa sättet att träffa och lära känna supportrar. Folk tycker ibland vi är lite smått galna när vi dyker upp i Hartlepool, Plymouth, Burges Hill, Gateshead med mera, så SweDons som vi heter är ett välkänt namn bland supportrar till Wimbledon.
- Många nya bekantskaper har knutits genom åren sedan jag träffade mina första engelska polare, Jim och Barrie, säsongen 1999/00 på tågstationen St Pancras i London för avfärd mot Leicester och bortamatch på Filbert Street. Har genom åren bott hos dem, så väldigt många resor har varit billiga tack vara denna logi. Sedan har vi även fått ihop ett rätt så bra gäng här i Sverige vilket är roligt när vi är fler som reser. Sedan här i Stockholm har vi alltid anordnat pubsamlingar vid varje tv-sänd match sedan möjligheten funnits. Redan under Conference South-tiden kunde man se matcherna via irländska Setanta Sport vilket är grymt. Får skicka ett tack till O´Connells på Stora Nygatan i Gamla Stan som alltid tagit emot oss med öppna armar genom åren. Sedan har vi även numera ett gäng som vi samordnar resor med från Finland samt Baskien. Grymt kul.
Finns det något eller några lag du direkt ogillar?
- Wimbledon har en lång historia sedan starten 1889 då vi grundades som Wimbledon Old Centrals. Våra antagonister under årens lopp har inte förändrats, utan snarare har det tillkommit. Lag som Chelsea och Fulham är välbekanta för många men vi kan även lägga till lag som Sutton United och Hampton & Richmond, men även klubbar under säsongerna i de riktigt låga divisionerna som AFC Wallingford, Bromley och Chelmsford. Sedan ska vi icke förringa Milton Keynes som tillkommit med tanke på ombildningen och vår omstart. Låt oss inte prata mer om dem...
Slutligen, har du någon personlig dröm eller målsättning du hoppas få förverkliga i egenskap av supporter?
- Det som jag känner nu är väl den nuvarande krisen som hela fotbollsvärlden befinner sig i, i samband med effekterna och de kommande konsekvenserna av covid-19. Ingen vet någon sluttid, men man vet det faktum att många klubbar inom engelska ligasystemet är skjutet i sank. Wimbledon bygger en ny arena där kostnaderna ökat viket lett till att det för en stund var så pass illa att man pratade om att sälja av delar av klubben för att kunna finansiera bygget, med konsekvensen att man förlorar sitt inflyttande. Under hösten kunde man donera pengar, vilket man gjorde. Sedan under årsskiftet kunde supportrarna själva investera i klubben från fem till 20 år med vald avkastning. Har investerat rätt så mycket under de senaste månaderna vilket känns rätt. När supportrarna sluter samman ställer man upp.
- Drömmen är att vi kan etablera oss i League One. Vi har varit ett bottenlag sedan vi gick upp och ekonomiskt har vi inte förutsättningarna för att spela där och att konkurrera med klubbar som Sunderland och Portsmouth, för att nämna några, är tufft. Att få komma hem till Wimbledon och till The New Plough Lane, endast ett par hundra meter från vår legendariska Plough Lane som vi fick lämna 1992, med a-laget känns stort. Stora frågan är när vi åter får resa till England, eller som jag kallar ”det förlovade landet”. Kommer nog dröja och jag räknar inte med resor i år, tyvärr. Lite sorgligt då nya arena väntas stå klar i oktober och med största sannolikhet kommer den invigas inför tomma läktare.
