Lamont i London - Gräsrotsfotbollen

En vacker torsdag i centrala London. Solen lyser i Shoreditch, de olika marknaderna är öppna och turisterna börjar ta sig dit. Mitt i allt, under bron vid Shoreditch High Street Station finns ett fotbollskomplex med 13 fotbollsplaner och organiserad ligafotboll.

Tryck "här" för en fullskalig bild

Jag ställer mig och kollar på en match i väntan på de som jag kommit hit för att träffa. Det är små planer (5 a side), men kvalitén på dem är bra och spelet blir intensivt. Jag blir minst lika underhållen av att bara stå och lyssna på konversationerna mellan spelarna som att kolla på spelet. Det är väldigt mycket vilja, vissa tar det på blodigt allvar, vissa tror de kanske är lite vassare än vad verkligheten visar, andra är bara där för att det är kul att spela.
– Oy! Jamie for fucks sake, don't let the cunt do ya that easily.
Beklagar att vissa av citaten ofta blir på engelska, men vissa känslouttryck går inte att göra rättvisa på svenska.

Det börjar närma sig matchstart och jag går in till omklädningsrummet för att hälsa på Max Hilding och några av de andra från ComeOn FC som just anlänt. Max och hans vän Leon har blivit inringda då laget haft spelarbrist, men han brukade tidigare spela för laget när han var med företaget. Det är annars ett kontorsgäng från spelbolaget ComeOn! som satts ihop och bildat ett lag. De ska möta Charles Stanley, lag från en aktiefirma i närheten. Max, menar att det finns en helt annan kultur med företagslag i England och att han inte tror att något liknande skulle fungera i Sverige. Lagets tröjor är sponsrade av företaget och det uppmuntras att man deltar. Det är delar av deras lunchtid som används, men att de enkelt kan flexa lite om tiden skulle rinna över.

Han visar upp det rosa/svarta-kitet med loggan på bröstet och förklarar vidare varför han tycker att det är en bra idé.
– Det är lätt för nya att komma in i gruppen. Även om man inte skulle prata språket så gör fotbollen att man kommer varann närmare. Det blir ju en bättre sammanhållning på kontoret också, en bättre gemenskap.

Laget spelar i Shoreditch Power League - Thursday lunch league och motståndet för dagen har efter tre matcher lika många poäng som dem, 3 av 9.
– Vi förlorade en av matcherna på walkover då det blev för spelare, så det räknades som en förlust med 10-0, förklarar han.

Det är en blandning av britter, norrmän och svenskar i dagens startuppställning.

Dean Taylor, Lars Henrik Thomesen, Ben Cullen, Bjørn Øyvind Hove Ås
Max Hilding, Leon Jiber

Domaren, en äldre man som för dagen är klädd i mjukisbyxor från Adidas och en jacka som gör att han är ser ut att vara redo för rävjakt, blåser igång matchen. Spelet blir omedelbart intensivt och irriterat. Domaren får frekevent använda visselpipan, men det stoppar inte tacklingarna och efterslängningarna från att hagla. Det är precis som i den första matchen underhållande att lyssna på det ständiga tjafset mellan spelarna, mothuggen, vinnarmentaliteten som lyser igenom hos vissa. Då lagen spelar 5 vs 5 så är det alltid minst en avbytare från vardera lag på sidlinjen och det leder till att hetsen fortsätter när de står bredvid varann där.

Matcherna spelas 2*12, men då planen är så liten och spelarna generellt inte är i sitt livs form så räcker det mer än väl för att pulsen ska ligga på topp. ComeOn gör 1-0 via Leon och Dean dunkar strax efter det in 2-0. Det är grinigt hos bortalaget och domaren får efter ett tag ta norrmannen Lars och den mest högljudda i Charles Stanley åt sidan för ett snack. Det bjuds inte på något skönspel, men är ändå väldigt underhållande då det känns som att nästa tackling/hetsiga diskussion ständigt hänger i luften. Den spelare i bortalaget som tidigare fått prata med domaren lyckas med en till efterslängning och får se det gula kortet, vilket betyder en två minuters lång utvisning. Det sista som händer i första halvleken är ändå att bortalaget får in en reducering.

Det hetsiga snacket fortsätter i början av den andra halvleken och en av de äldre spelarna i Charles Stanley skriker mot Max en duell och säger att han ska "ta honom" efter matchen. Jag kan innan något bli allt för orolig avslöja att de kramades om vid sidan av planen efter att matchen tagit slut. Leon gör 3-1 och det följs snabbt upp av ytterligare ett mål från Lars. Det märks att bortalaget börjar tröttna, med undantag för nr 12 som konstant ropar ut kommandon/skällsord.
– Cmon lads! They're focking shite. We can beat them.

Tryck "här" för bilden i fullstorlek.

En snabb tanke är att det känns som de flesta "5 a side-lag" eller amatörlag i regel har vissa stereotyper när det kommer till spelarna.
Den som var en stor talang, någon som provspelade för *******, vinnarskallen som spelar på gränsen, pratkvarnen, råtalangen som är lite för lat.

Charles Stanley reducerar till 2-4, men närmare än så kommer de inte. Dean punkterar matchen med sitt 5-2 mål, Björn rullar in 6-2 och sista 30 sekunderna hinner Leon med att göra två till.

ComeOn! FC - Charles Stanley 8-2 (2-1)
1-0 Leon Jiber
2-0 Dean Taylor
2-1
3-1 Leon Jiber
4-1 Lars Henrik Thomesen
4-2
5-2 Dean Taylor
6-2 Bjørn Øyvind Hove Ås
7-2 Leon Jiber
8-2 Leon Jiber.

Matchens spelare: Leon Jiber

Leon, som tidigare varit ungdomsspelare i Hammarby, vill göra klart att även om spelet är väldigt tufft och alltid på gränsen, så är det på sätt och vis hur det måste vara när planen är så liten och spelet så intensivt. Spelarna är medvetna om vad som gäller och går (generellt) inte över gränsen.

Spelarna går efter matchen igenom det hektiska gatorna i London och mot kontoret. Det är trots allt några timmar kvar på arbetsdagen.

_________________________________________________________________________________________________________________________________

Notis: Medveten om att "Gräsrotsfotboll" är en något ironisk rubrik när de spelar på plastgräs.