Ett år i Chelseas tecken
Ett år har gått, toppar har blandats med dalar. Glädje, ilska och total eufori. Alla är beståndsdelar i något vi kallar Chelsea heaven, Chelsea hell. Ett riktigt Chelseaår med andra ord.
2017 kunde inte börjat sämre, förlust mot Tottenham och tvivlet kring Chelseas titeljakt började vakna i cynikern inuti mig. Vi ledde ju trots allt premier league med 5 poäng fortfarande men något i mig har en förmåga att måla fan på väggen när det kommer till Chelsea. Skulle det komma en kollaps? Skulle Tottenham eller Liverpool gå om Chelsea? rent av vinna titeln? Svaret blev dock som så många år förut, samma svar som ekat under hela min livstid: Fan heller.
Chelsea trummade på under våren under ledning av den karismatiske Antonio Conte som charmat oss så mycket under hösten efter ett byte till det pragmatiska 3-4-3, hans 3-4-3. Det blev inga 13 raka vinster under våren men poängen trillade likväl in och när vi närmade oss April hade Chelsea inte förlorat sedan den där Onsdagskvällen på White Hart Lane i början på Januari. Crystal Palace stod på schemat den första april och jag hade packat väskan och tagit mig till Skavsta nån dag tidigare för en härlig helg i ett vårsoligt London tillsammans med andra CSS:are. Tidig ledning genom Cesc Fabregas och allt talade för en härlig eftermiddag på Stamford Bridge.
“APRIL APRIL!”
Säger Wilfried Zaha och Christian Benteke och 8 min senare ligger Chelsea under 2-1, ett resultat som står sig till slutsignal. Sällan har jag varit så frustrerad över en Chelseamatch jag sett live. Chelsea avslutade tillslut säsongen med två förlorade hemmamatcher, någon slags hyllning till min känsla för timing borde vara på sin plats kan jag tycka.
Trots debaclet mot Crystal Palace fortsatte Chelsea att plocka in poängen och förutom en mindre imponerande insats på Old Trafford såg det onekligen ut som om titeln var påväg till sydvästra London. Med vinster över Southampton, Everton och Middlesbrough tog sig Chelsea fram till Dagen D, 12 Maj 2017 var Chelsea en vinst från att bli mästare. En Fredag har aldrig gått så långsamt på jobbet, längtan tillsammans med lika delar fruktan inför vad som komma skall. Chelsea hade drömläge och även vid eventuell förlust hade man 2 matcher till på sig att ta den där vinsten som skulle garantera mästarstatus.
Det struntade min puls fullständigt i när jag klev in på Dollys på Götgatan strax innan kl 21 på Fredagen den 12 Maj. Det finns någonting speciellt i luften inför så viktiga matcher, det är inga glada tillrop och ölsejdlar i luften. Det är ren och skär ångest som är så pass konkret att den skulle kunna fångas in och förvaras i en glasburk. Matchen var krampaktig och länge såg det ut som att det inte skulle bli något genombrott, inget titelfirande. Det fanns något oerhört poetiskt att en snespark från Gary Cahill ställde till det i motståndarnas straffområde för en gångs skull, bollen föll till Azpilicueta som i sin tur la in den till en fristående Michy Batshuayi. 1-0, 82 min. Total eufori utbröt, händerna flög upp mot taket, ölen flög i luften, jag flög på farsan. Som det ska vara helt enkelt.
Efter ett firande som hette duga satt jag på pendeltåget på väg hem för mig själv och kände mig tvungen att påminna resten av tåget att “John Terry has won the double” och att “we know what we are” med mer. Jag var på toppen av världen och inget kunde dra ner mig, inte ens min sambo som väcktes kl tre på morgonen av en segerrusig Chelseasupporter med begränsad motorik.
Säsongen avslutades dock i moll med en förlust mot Arsenal på Wembley i FA cupfinalen och jag som hade hoppats på liknande scener på Dollys ett par veckor senare blev besviken. Det svider alltid att förlora mot Arsenal, särskilt på Wembley. En ligatitel tröstade dock gott när man går på sommaruppehåll tyckte jag.
Under sommaren försvann den personliga favoriten och målgarantin Diego Costa till förmån för en annan spansk anfallare vid namn Alvaro Morata. Ytterligare nyförvärv inkluderade: Tiemoue Bakayoko, Antonio Rudiger, Danny Drinkwater, Davide Zappacosta och Willy Caballero. Jag var liksom många andra kritisk mot styrelsens ovilja att backa Antonio Conte i transfermarknaden och förstod att ett titelförsvar skulle bli svårt.
Hösten inleddes med en chockförlust mot Burnley på hemmaplan och smärtsamma spöken från Chelseas förra titelförsvar kom till liv. Chelsea viftade dock bort de spökena med en 2-1 vinst borta mot Tottenham i omgång två och farhågorna kring en ny tiondeplats och kollaps lugnades en aning. Chelseas fortsatte in på hösten och visade på samma höga högstanivå vid tillfällen men alldeles för mycket dalar. Ojämnheten har tyvärr definierat Chelseas säsong såhär långt tillsammans med en trögare offensiv. Den ojämnheten innebar att Chelseas titelförsvar i praktiken var över efter omgång 10 med ett Manchester city som likt Chelsea förra säsongen kört över allt i sin väg, än mer imponerande säger många. Ytterligare en match mot Crystal Palace lyckades jag besöka, ytterligare en 2-1 förlust och ytterligare irritation mot klubben från Södra London som numer blivit något av ett personligt hatobjekt.
Champions league fotbollen har kommit tillbaka in i vår vardag men även där har ojämnheten i prestationerna stått i centrum, från supermatch mot Atletico Madrid borta med ett sista minuten avgörande från Batshuayi som fick en att flyga ur stolen till totala bottennapp i Rom som gjorde att man sjönk igenom golvet. Man vann i vart fall övertygande i Azerbaijan till min stora glädje då jag med 10 timmars resa tagit mig till Baku för att se Chelsea möta landets stolthet Qarabag och vinna med 4-0.
När vi nu går in i det nya året parkerar Chelsea på en tredjeplats och ska möta Barcelona i åttondelsfinalen av Champions league, inte någon ultimat situation. Jag börjar så sakteliga acceptera att topp 4 får bli målet i Premier league och förhoppningsvis en vinst på Wembley i Februari eller Maj för att sätta lite guldkant på säsongen. Som Chelseafan kan man aldrig ge upp hoppet om Champions league dock, jag tror stenhårt på att allt är möjligt men vi har oddsen emot oss. Jag brukar säga som så att om jag har sett Chelsea gå hela vägen och vinna Champions league med en högerkant bestående av Bosingwa och Salomon Kalou då är allt möjligt. Jag har ett dubbelrum i centrala Kiev bokat i Maj sedan i somras, keep the faith.
Under året har 3 stora personliga favoritspelare fått lämna klubben, jag vill ta tillfället i akt och tacka Branislav Ivanovic, John Obi Mikel och Diego Costa för minnena.
Även ett speciellt tack till "Captain, Leader, Legend " John Terry. En konstant i min uppväxt och den sista ur laget jag förälskade mig i som barn att lämna klubben. Tack för allt John, den mest framgångsrika kaptenen i Chelseas historia. Jag saknar dig.
Slutligen skulle jag vilja avsluta med en högst personlig årsbästa lista under rubriken Årets:?
Årets Spelare: N’golo Kanté
Årets Match: Atletico Madrid (A)
Årets mål: Eden Hazard, Arsenal (H)
Årets Topp: Ligatiteln i Maj såklart.
Årets bottennapp: Roma (A)
Årets Roligaste: Paul Merson och hans usla förutsägelser är alltid roligast varje säsong, utöver det: Victor Moses alla felinkast.
Årets resa: Qarabag away - Tveklöst.
Årets hjälte: Bradley Lowery.
Jag blickar mot 2018 med tillförsikt. Vi hoppas på ett grymt år på planen, läktaren och puben.
Up the Chels!
