Ett besök i London
Det började egentligen som en skakning på nedre däck. Ett isberg, Mikael Wiehe som sjöng och två glada gooners om satt på Gunners pub i juli ifjol och hånlog åt en Stella Artois. Solen sken från en klarblå himmel. Fullständigt omöjligt kan man tro. Vi är ju fan i London, men just över denna del av Norra London skiner solen jämt. Åker man nordost några kilometer till de delarna av norra London som är mera förfallet och kåkstadsliknande, så regnar det. Alltid.
Efter en helg i sus-och-dus, förbannat god mat, "We will Rock you" och en fullständigt osannolik Gay Pride som vandrande Oxford Circus via Regent Street till Piccadilly, så tittade kollegan "Chippy" Ruben på undertecknad och bräkte på sitt uppblandade östgötska medelpadsmål."Next year, same procedure? Fast med match."
Enigheten var total och planeringen fick börja. På håll hördes en mård kvittra och minsann passerade inte Sir Paul McCartney förbi och sade "Obla-di..obla-da". Gunners väntade på oss. Igen.
Som Gerry Rafferty sjöng i "Baker Street"
Winding your way down on Baker Street
Light in your head and dead on your feet
Well another crazy day, you'll drink the night away
And forget about everything
När årets lista över matcher presenterades i Augusti så kastade vi oss över schemat som två hökar. Jag bjöd in till en planeringsafton, barnen och sambon förpassades till husets minsta rum. Där rullar alltid en gammal VHS med gamla klassiska mål av kanonjärer. In med en påse chips och det brukar funka en halvtimme. Jag sade det till kollegan Chippy och vi satte timern. Planeringen var total. Likt ökenräven Rommel drog vi upp linjer med linjaler, flyttade bilar till höger och vänster , mätte avstånd, läste gatunamn, googlade på internet och tittade på matchschemat. En och annan dryck gled ned. Till slut var planeringen färdig. Jag tittade på timern. Räknade.. 29, 56..29,57..29,58...29,59...30.00. Vände blicken mot kollegan och sade .."nu kommer det". Då hörde jag avgrundsvrålet från det lilla rummet. "Faaaaan, pappa. Jeffers är ju med på videon. Näääääj, bu-hu. " och så kom det klassiska "Gubbj..." och från min sambo hördes ingenting men av det taktfasta ljudet så förstod jag att hon försökte kasta ut förlovningsringen genom fönstret men antaglingen glömt att öppna det.
Matchen vi valde? Manchester United. 26 April 2013. Here we fucking go.
Man kände sig som Damon Albarn i Blurs "best Days" när han sjunger "
Picks up the london yo-yos
All on their own down soho
Take me home
*****
En styv kvart efter att vi landat på Schiphol, så hade vi glidit in på KLMs lounge och satt oss. En och en halv timme skulle förseglas med lite frukost, något glas av det ädla mousserande vinet och kanske en halvtimmes sömn för att vara skapligt pigg i benen när man väl anlände till London. Schemat var digert. Som alltid. Fredagen innebar ett besök på Shakespeare's Globe Theatre exempelvis och vi funderade även på en musikal. Nu blev dock planet till Heathrow försenat och jag hade naturligtvis besparat er detta sus och dus i en lounge... om nu inte tyskfan dök upp.
Mitt emot oss satte sig nämligen en Boris-Becker liknande typ.
Full med fiskfjäll och med en osedvanligt otäck mustasch. Han hörde att vi var svenskar och började prata med oss. Främst mig, då kollegan Chippy drömde drömmar om får. Till en början var han hyfsat trevlig, men sedan gav han sig in i den svenska integrationspolitiken. Å på vilket sätt. Vips var han expert på hur vår invandrarintegration var, påtalade hur fel vi hade och gjorde och hur man borde göra. Vidare hade han en hel del anstötande homofobiska uttalanden.Han mästrade runt, pekade finger och var en klassiskt otäck tysk Messerschmidt. Jag har bott i landet, har mött många av dylikt slag och avskyr alla som pesten. Till slut gick en säkring hos undertecknad och jag påtalande att jag hade svårt att ta folk med mustasch på allvar. Jag sade att "what did you say after you asked if we were Swedish. I have looked at your ugly moustasche and I have had difficulty concentrating me. ". Sedan höjde jag mitt glas med mousserande vin och sade "Hepp'åre", ryckte kollegan i överläppen och sade "Boarding, Liebling" och drog till London.
En pulserande stad. En mäktig stad. Fantastisk. Jag fullkomligt tokälskar London. 50 gånger? Kan det vara så. Möjligtvis. Första gången 1982 på en språkresa. Vi bodde i Kensington och våra ledare på EF sade att vi skulle hålla oss kring hotellet så att vi inte gick bort oss. Jag blev sugen på en Cola och passerade en "Tesco"-liknande affär. Det lyste i den, så jag antog att det var öppet. Slet i dörren. Tokstängt. Inne i butiken så viftade några med händerna och pekade. Jag gick återigen och slet i dörren. Stängt. En gång i tiden. Stängt. Sedan såg jag att en av butikskillarna kom fram till fönstret och viftade mig mot dörren. När jag gick fram till dörren, så skrek han "Fuck off". Jag tror jag gjorde i brallan på plats och fick kassera kallingarna i närmaste soptunna.
Riktigt så illa var det inte nu.
Efter att ha checkat in på det centrala hotellet nära Tottenham Court Road, så vandrade vi nedåt. Fortfarande är tunnelbanestationen vid Dominion under omkonstruktion. De har hållit på i tre år nu. Imponerande. Undrar om de försöker bygga om tunnelbanan så att man slipper gå upp och se "The Tottenham" det första man ser. Jag kan tänka mig att Londons turistbyrå ser att man tappar en massa turister där. Tänk er; Där kommer en familj på fyra. Två vuxna och två barn med glatt humör och ser fram emot Biig ben, Madame Tussaud's och the Shard.Här skall spenderas pengar. Kliver upp vid Tottenham Court Road och det första det ser är puben "The Tottenham". Barnen skriker, frun tar lugnande piller och maken drabbas av ångest. Klart de vänder. Next Stop Hastings.
Incheckning på det lokala hotellet följdes av en Boddington's på hotelpuben. Nu var man redo att se på alla blekfeta engelsmän och rödprickiga damer som vandrade hand-i-hand med dessa gossar på garorna och jag förstår fortfarande inte hur de hittar varandra? Men England är ju en ö och förr eller senare tar det slut. Vi hade ställt kosan mot Shakespeare Globe Theatre, härligt belägen på Themsens södra sida, mitte emot St Paul's och ett stenkast från Tate Gallery. En fantastisk skapelse med runt torvtak och vitmålad fasad. En rekonstruktion av Shakespeare's gamle "Globe Theatre", som brann ned på 1600-talet. En amerikan vid namn San Wanamaker byggde upp den och den är väl värd sitt besök och som vanligt fick vi en trevlig guide som berättade lite anekdoter och historia. Nedanför oss tränade de på sommarens föreställning "The Tempest". Såg jag inte Joey?
Utanför teatern finns den en mäng namnplattor, där prominenta och icke-prominenta personer donerat pengar och sedan fått sina namn inskriva. Tuffast är John Cleese som betalade 10 000 pund extra för att man skulle skriva kollegan Michael Palins namn fel. Följaktligen står det "Michael Pallin".
Besöket rundades av med med en rask promenad över "Wibbly-Wobbly-Bridge" till St Paul's området. Vi sökte upp en pub på vägen, släckte törsten och återvände till hotellrummet, vaskada av oss, tittade under lugg och sade "inget jävla sent ölande ikväll..", tryckte i oss en pasta, en G&T, en flaska vin på en flaska vin för att sedan studera nattlivet på en lokal pub. Gick till sängs med ett leende på läpparna.
Dag 2
Frukosten intogs på Garfunkel's innan vi satte kosan mot Londons nya adelsmärke - The Shard.
Vad är då "The Shard"? Jo,det är en 303 meter hög glasbyggnad vid London Bridge, i vilken man har en fullständigt enastående utsikt. Är man smart - å det är man - så handlar man biljetterna i förväg och ungefär elva så stod Arsenals Finest på toppen och såg ut över London. Magi. En fenomenal utsikt och vips tog vi ut kompassriktningen mot Emirates Stadium och inser att det är en av de få arenorna man ser från toppen. Strax bakom såg man en ristipp och det kan möjligtvis vara White Hart Lane. Themsen rinner snyggt och snabbt genom London; rakt nedanför Towern och Tower Bridge. Vi enades snabbt om att lägga Towern på nästa års "att-göra-lista". Jag har stått utanför och tittat in, men aldrig sett Kronjuvelerna. I alla fall inte de engelska. Jag har sett massor av s.k kronjuveler, men mest på tyska internetsajter.
Dags nästa år. London är stort. Man såg Greenwich på håll och ser hur förorterna breder ut sig. Men att se Emirates Stadium var naturligtvis höjdpunkten.
Utanför väntade ett regn och vi tog ett snabbt beslut om nästa uppdrag på listan. "Charles Dickens Museum".
Rock'n Roll.
För undertecknad, som är en fullfjädrad Dickens-läsare med större delen av hans böcker bakom mig, så är ju detta en högtidsstund. Museumet ligger inte långt ifrån Russel Square och i det område som kallas Holborn alt City. Att gå in i detta hus, i vilket Dickens bodde endast två år, var fascinerande. Sex våningar med ett par rum i varje våning. Kök och tvättstuga i källaren och man inser att det inte var helt enkelt att tampas med diverse ovälkomna husdjur, en kyla och ohyra. Men Dickens presterade mycket i huset och skrev Pickwick Papers, Oliver Twist och en del av Barnaby Rudge i huset. Längst upp inhuset finns en tidskarta över hans liv och man inser att han var ganska förmögen och hade också en hel hög med barn att ta hand om. Tio stycken. KIllen var produktiv. Trevlig vistelse och en överraskning.
Efter att ha besökt ett par ställen där de serverade något gott att dricka så avslutade vi som Arsenal-supportrar förtjänar en lördag- nämligen på en rejäl kött-restaurang. Kollegan Jakob hade rekat upp "the Goodman's" på en tvärgata till Regent Street och jag kan ärligt säga att det var bland det absolut bästa jag ätit någonsin. Mot slutet var det en kamp mellan köttet och undertecknad och som vanligt vann jag. Men vilken mat, vilket kött, vilket vin och vilken service. 10 av 10. På natten sov gossarna tungt och det rapades köttsaft. Den kossan måste ha varit nöjd med sitt kött.
Dag 3
Matchdag.
En dag som denna inleds självfallet med frukost. En ganska tidig sådan innan man ger sig upp till arenan. Om matchen börjar 4PM, så är man vid arenan runt 11AM, så att man hinner känna in stämningen, smaka på ett par Staropramen, ljuga med några andra gooners, titta på klientelet runt omkring och få en plats i solen. För det var sol. Redan när man kliver av Arsenal(T-Banestationen), så möts man av diverse supportervagnar som säljer T-shirts, tröjor, halsdukar, korv, hamburgare, läsk, choklad med mera. Man känner pulsen öka och diskussionen mellan oss upptogs om hur vi trodde att Robin van Persie skulle emottagas. Denna match var efter att United hade vunnit ligan så de skulle få en extra hyllning innan match och man undrade hur van Persie skulle tas emot. Själv är jag inte mycket för detta "hat" som uppstår och även fast man läst att många tror att jag verkligen rå-hatar Spurs, så kan jag lugnt konstatera att så inte är fallet. Hat hör inte till fotboll. Att sedan Spurs är ett sop-gäng, det är en annan sak och att de är tacksamma att sparka lite på smalbenen för att de aldrig lyckas med något, det är en annan sak. Men nog om det. van Persie? Vi beslöt oss för att "nja, vi buar nog inte, men att applådera United...dream-om. Har aldrig hänt. Kommer aldrig att hända..". Däremot fanns det andra glada gossar som tyckte annorlunda när vi kom fram till The Gunners Pub. En av de stora sångerna var "She said "no,Robin",she said "No"..efter Kumbaya-ya, Kumbaya och med påminnelse till van Persie att han varit anklagad för våldtäkt. Denna trevliga text övergick sedermera i "You're a c--t, Robin, you're a c--t". När sedan The Away Boyz klev in på Gunners Pub och körde ett batteri av sånger, så fylldes puben rätt snabbt och det var mäktigt högljutt och sångerna överröste varandra. Jag läste nyligen ett reportage i Kanonmagasinet, där Jocke Lander intervjuat sångaren för The Away Boyz och inser att de knappast släpps in på Emirates Stadium, för sångerna är hyfsat remarkabla och inte rumsrena, men ändå sjunga med glimten i ögat, ett stort Arsenalhjärta och med hög och ljudlig röst.
Själv satt jag dock utomhus och lapade sol. Kollegan Jakob och jag studerade först några engelsmän som redan halv 12 visade tecken på att ha fått på tok för mycket. En av dem var märkligt röd i ansiktet, en annan sov med huvudet i träbordet. Döm sedan av vår förvåning när de fortsatte att ösa i sig öl och när klockan blev tre och vi lämnade puben, så var de hur pigga som helst. Intressant vad lite öl kan göra. Britter i ett nötskal. Sitter det i det inavlade?Vi diskuterade Gunners med två trevliga gossar från Ljusdal, som fått biljetterna av sina flickvänner. Trevliga gossar dessa två och det känns tryggt att det finns en Arsenalådra i ett sådant gediget Bandymekka.
Vandring till matchen skedde och när United klev ut till match, med Gunners som "Maid-of-Honors" med blommor, så blev det en blandad kaskad av applåder och busvisslingar. Jag tittade på van Persie och hur han skötte sig under uppvärmning, match och efter matchen. Alldeles rekorderligt skall sägas. Inga yviga gester. Han tackade publiken, han hälsade på sina gamla lagkamrater och efter matchen fick Wenger frågan "How is your relationship with van Persie?". Wenger sade "It's the best one. Right now he is actually in our dressing room". Journalisten tittade på honom.."It's because the food is better there.".
Ni känner alla till resultatet. 1-1. Stämningen på Emirates är ganska skön, men arenan är så stor att det aldrig blir någon riktigt bra stämning. Det är utkastade supportergrupper hör och var, en massa strö-biljetter är sålda och det blir aldrig något riktigt drag. Möjligtvis om Gunners slår någon av topplagen rejält eller det är en avgörande match, så kan kanske arena koka, men annars..nja... Emirates Stadium är annars en fantastisk byggnation. Allting ligger vid sidan av läktarna: mat,toaletter, dricka, trappor och det är märkligt enkelt att ta sin in och ut från matchen.
Dagen avslutades med en transport tillbaka till hotellet och det blev en skapligt lugn kväll med ett nytt pastahak, några kalla Peroni, lite tinto och man var ganska mättad efter helgens äventyr.
Dag 4
Packa ihop, Heathrow Express från Paddington, fyra timmar på Schiphol och man landar i Linkeboda vid fyra-hugget. Inga äckliga mustascher på vägen, men minnen från en förnämlig helg. Det brukar bli så. Kultur blandas med finkultur, god mat och en hel del vandringar.
Redan nu planeras nästa tripp och listan på saker att göra växer.
Paa Gjensyn.
