Ett naivt försök att föregå mörkret
En dryg månad har passerat sedan januarifönstret obarmhärtigt stängde sina dörrar till många rödvita supportrars fullständiga förtret. Besvikelsen och frustrationen som var så intensiv och övergripande har sedan dess ebbat ut en aning. Diskursen har förflyttats ifrån vad Edu Gaspar och Richard Garlick gjorde, eller inte gjorde, med truppen utanför planen då till vad Mikel Artetas lag gör på planen nu (goda fotbollsresultat brukar ha den effekten). Prestationerna kommer att avgöra om effekten bara är tillfällig eller mer långvarig. Marginalerna är små. Ett par svaga insatser, mindre missräkningar och uteblivna poäng kommer förmodligen att räcka för att vi ska kastas tillbaka in i misströstans mörker. Ett retroaktivt rytande raseri kommer isåfall att skölja över oss. Uteblivna värvningar och avsaknaden av bredd skulle åter bli temat. Låt oss försöka föregå den debatten.
Till att börja med behöver vi reda ut vad bredd egentligen innebär. Bredd betyder, åtminstone för mig, att ett lag har många fullgoda alternativ. En bred trupp kan kompensera för skador och samtidigt möjliggöra för en tränare att vara taktiskt flexibel och oförutsägbar. Arsenal har under lång tid haft enorma spelartrupper som varken har varit bra eller breda. Trupper så fullpackade med överbetalda, mediokra och till synes ointresserade spelare så att vi inte ens har haft möjligheten att registrera samtliga. Hög kvantitet men låg kvalitet. För en klubb som har som uttalad ambition att vara självförsörjande är det ett ekonomiskt oförsvarbart överflöd. Framförallt med tanke de senaste årens kombination av uteblivna inkomster ifrån Europaspel och de finansiella begränsningar som pandemin medfört.
Klubbledningen har de senaste säsongerna tillslut försökt att såväl artikulera som hantera den här ohållbara utvecklingen. Truppen har trimmats ordentligt. Detta synliggjordes allra tydligast i januari när sex spelare lämnade utan att ersättas. De två senaste åren har lönekostnaderna samtidigt mer än halverats. I nuläget förfogar Arteta över en trupp som innehåller blott tjugoen spelare. Antalet behöver inte nödvändigtvis vara ett problem. Manchester City, som slåss på tre fronter under våren, har som jämförelse tjugotvå spelare i sin synnerligen breda trupp. Jämförelsen mellan lagen bör dock både påbörjas och avslutas där.
Arsenal har en smal trupp men till skillnad ifrån föregående säsonger så är det faktiskt en bra trupp. En talangfull och hungrig trupp med ligans lägsta medelålder. Det är dessutom en spelargrupp som känns mer solid och sammansvetsad än på många år. En trupp som även lyckats att förena en inte sällan splittrad supporterskara och som vi ska våga ha höga förhoppningar om på lång sikt även om resultaten skulle utebli på kort sikt. Laget behöver, som vi alla är medvetna om, förstärkningar både på mittfältet och i anfallet för att ta nästa steg men om rätt spelare inte fanns tillgängliga i januari är i vart fall jag glad att vi väntade. Klubben har tagit alldeles för många reaktiva, obegripliga och kostsamma beslut det senaste årtiondet.
Jag hoppas att vi kan bemöta eventuella motgångar med mer tålamod och tillförsikt när vi ser att klubbledningen försöker förbättra sin metodik. Jag hoppas att raseriet begränsas även om resultaten rasar. Det är mina förhoppningar men inte mina förväntningar. Jag väntar mig vulkanens vrede. Eftersom vi är och förblir en klubb som hellre vrålar än viskar när vinden viner.
