Matchrapport: Everton - Arsenal 2-2 (2-0)
Tre på fyra. Aaron Ramsey är knappast formtoppad, men målnätet fortsätter han att finna.

Matchrapport: Everton - Arsenal 2-2 (2-0)

Ibland räcker det att göra tio godkända minuter för att få med sig ett önskvärt resultat. Arsenal kom ännu en gång tillbaka från underläge och återigen så var det de utskällda spelarna som gjorde det möjligt.

Först Aaron Ramsey. Sedan Olivier Giroud. Varsitt mål och räddad poäng borta mot ett mycket skickligt Everton. Både Aaron och Olivier har gått igenom perioder där stora delar av fansen vänt dem ryggen. Även fast Walsaren nu är tveklöst älskad av fansen så var det inte länge sedan det höjdes röster om att ett lån vore på sin plats och att det inte går att utmana om ligatiteln med spelare som Ramsey i laget. Giroud är inne i en liknande period just nu. Han gör det inte alltid lätt för sig genom att faktist göra ganska katastrofala insatser med jämna mellanrum. Men ändå fortsätter han att peta in bollar med jämna mellanrum och han har aldrig sviktat i sin kärlek mot vare sig fans eller klubb. Ramsey och Giroud var inte heller de enda som ifrågasatts och som låg bakom vändningen. Nacho Monreal och Santi Cazorla bidrog med varsin briljant assist. Mesut Özils ankomst förra sommaren har gjort att Cazorla, som var en av Premier Leagues bästa spelare under sin debutsäsong, fått finna sig i att den frihet han åtnjöt när han kom till klubben har blivit allt mer strypt. Monreal är tveklöst andraval som vänsterback och har i synnerhet de två senaste mötena med Everton (på bortaplan) varit ganska usel när han isolerats mot Lukaku.

Och det är ju så härligt när fans har fel och spelare visar vad de kan. Visst, varken Monreal eller Ramsey gjorde någon speciellt bra match. Monreal hade det svårt i offensiven och ännu svårare i defensiven. Ramsey knackade bort bollar och var inte riktigt vän med bollen. Många var nog väldigt nöjda när Cazorla ställdes över i förmån för Özil och Oxlade-Chamberlain samt att Giroud förpassats till bänken för att ge plats åt Alexis som nia. Nu skulle vi få se ett Arsenal som anföll snabbt, med löpningar och omställningar och vår nya stjärna som absolut referenspunkt i anfallet. Istället fick vi se ett likblekt Arsenal helt utan sammanhållning. Att sitta och hänga ut individer känns meningslöst - alla var svaga. Men likväl är det ovan nämnda spelare som vänder matchen och räddar en poäng åt Arsenal. Det visar på deras uppenbara betydelse för Arsenal och att vi som fans aldrig får glömma bort det.

Det var inte länge sedan Wilshere hyllades unisont av en hel fotbollsvärld. Dominant som 19-åring mot det Barcelona som då regerade fotbollsvärlden, uttagen i Årets Lag i Premier League och utsedd till Arsenals bästa spelare. Sedan kom skadan som höll honom borta från fotbollen i över en säsong. Nu går han igenom en period då hans plats i laget är starkt ifrågasatt. Paul Scholes menar att han inte utvecklats någonting sedan han var 19 och Aaron Ramseys framfart har gjort att Wilsheres plats i startelvan inte längre är självklar. Faktum är att de två ej knappt har spelat tillsammans - åtminstånde bredvid varandra som centrala mittfältare. Aaron Ramsey har spelat för Arsenal sedan 2008. När Wilshere slog sig rakt in i Arsenals startelva 2010, var Aaron Ramsey fortfarande trasig efter Shawcross på Britannia Stadium. När Ramsey var hel efterföljande säsong, spelade Wilshere inte en minut på hela säsongen. När de spelats tillsammans sedan dess har oftast någon av dem varit förpassad till en ovan position på kanten. Tvivlet mot duons kompatibilitet höjdes ytterliggare efter premiärförlusten mot Aston Villa i fjol, då Arsenal blev söndersmulade på mittfältet och aldrig kunde bromsa upp bortalagets kontringar. Efter den matchen återgick Wenger till att spela Arteta som en av balansspelarna, oftast tillsammans med en glödhet och opetbar Aaron Ramsey.  Därför älskar jag idén med att spela Arteta bakom duon. Det blir som att lära sig cykla. Först cyklar man med stödhjul därbak. När man känner sig tillräckligt trygg för att ta bort stödhjulet så gör man det. Sedan kan man cykla.

Wilshere och Ramsey är Arsenals framtida mittfältspar. Vänj er vid tanken. Kan Real Madrid balansera sina galacticos med Kroos och Modric så ska det nog gå ann med Wilshere och Ramsey. Problemet ligger som sagt i att de inte fått spela tillsammans. Wilshere är en betydligt mer sittande mittfältare än Aaron Ramsey. Ramsey vill löpa i djupled och avsluta anfall och det är ingenting som Wenger vill strypa - han är helt enkelt för bra. Detta sätter dock en väldigt stor press på den andra mittfältaren att fatta rätt beslut och förutse faror. Båda mittfältarna kan inte bomba fram samtidigt, då går det som det gjorde för Brasilien. Det är därför Wenger älskar Arteta, som är väldigt skicklig på att värdera lägen och avgöra när han kan spela med risk eller inte. Wilshere anses nog fortfarande för ung och oerfaren för att kunna gå in och göra det jobbet - speciellt när Aaron Ramsey bara är drygt ett år äldre. Därför älskar jag idén med att spela Arteta bakom duon i en omvänd mittfältstriangel. Det blir som att lära sig cykla. Först cyklar man med stödhjul på bakhjulen. När man känner sig tillräckligt trygg för att ta bort dem så gör man det. Sedan kan man cykla.

Första halvlek
Everton var precis så bra som man vant sig vid att se dem. Martinez har gjort laget oerhört passningskickligt och med stor bredd och högt passningstempo lät de aldrig Arsenal komma nära dem. Arsenal hoppades nog kunna kontra mer än i förra veckans match mot Crystal Palace, men Everton var oerhört organiserade. Gareth Barry och James (Scha-Mez????) McCarthy bromsade upp alla Arsenals försök att få upp fart i anfallsspelet. Arsenal skapade några halvchanser, där Oxlade-Chamberlains skott var det farligaste frammåt efter ett bedrövligt felbeslut av Seamus Coleman. Men sedan fick Coleman revanch när han kunde stånga in Barrys inlägg och därmed ge Everton ledningen i matchen. Efter målet sjönk Everton en aning och bjöd in Arsenal att kliva högre upp, så att Everton kunde börja kontringspela. Strax efter 1-0 målet frispelades Mirallas och det borde nog stått 2-0 i det skedet. Arsenal försökte spela sig igenom men fastnade gång på gång. Everton var för snabba, för starka och för positionssäkra - Arsenal för osäkra och helt utan skärpa. Till slut, i halvlekens slutskede kom en sådan där sekvens som fick en att minnas Goodison Park förra säsongen, när Lukaku gjorde sånt som Lukaku gör. Han stångade undan Mertesacker och löpte förbi Chambers (som missade sin chansbrytning ganska rejält) för att sedan servera (en offsidelöpande) Naismith som rullade in 2-0 till hemmalaget. Styrka, snabbhet, teknik och speluppfattning - man förstår varför Everton slog sitt transferrekord för att få behålla sin guldklimp från i fjol.

Andra halvlek
Efter paus så fick Alexis ge plats åt Giroud, för att ge laget en referenspunkt i anfallsspelet. Alexis har odiskutabel kvalitet, men är fortfarande litet vilsen i Arsenals spelmodell och framför allt spelet som central anfallare. Giroud visade dock snabbt att han inte riktigt prickat in formtoppen ännu, då han missade grovt efter att ha blivit vackert serverad av Oxlade-Chamberlain i halvlekens inledning. Everton tycktes i det här skedet mest försöka bevaka sin ledning och Arsenal hade fortsatta problem med att skapa. När de väl lyckadess så saknades skärpan i avslutssekvenserna och Giroud brände flera lägen. Wenger genomförde sina två sista byten när han plockade in Santi Cazorla och Joel Campbell (som fick göra sin tävlingsdebut för Arsenal - över 1000 dagar efter att han skrivit på för klubben) med en kvart kvar. Och det blev ett lyckat drag.

Arsenals reducering kom i den 83:e matchminuten, då inbytte Cazorla utmanade från sin vänsterkant. Det var en vacker sekvens där Santi visade tillräcklig kyla och tålamod för att låta Ramsey genomföra sin löpning. Passningen från Cazorlas vänsterfot var perfekt och Ramsey kunde tackla in bollen från nära håll. När laget äntligen fått vittring så började det hända saker frammåt, men det fanns inte mycket tid att jobba med. Men en av Arsenals mest utskällda spelare skulle få sin revanch för de chanser han missat under matchens gång. I den 90:e minuten slog Aaron Ramsey en till synes misslyckad crossboll, som landade på andra sidan straffområdet hos en korrigeringslöpande Monreal. Monreal visade där och då sin klass genom att med en fin nedtagning, ge sig själv uttrymmet att slå ett perfekt inlägg mellan Evertons mittbackar. Där fanns Giroud precis som han ska och kvitteringen blev ett faktum. En poäng på bortaplan mot Everton är inte dåligt och sett till insatsen en väldigt god poängskörd.

Betyg (1 = Usel, 2 = Underkänd, 3 = Godkänd, 4 = Bra, 5 = Mycket bra, 6 = Världsklass)

Wojciech Szczesny: 3 - Gjorde en bra match, inte mycket mer. Två svåra mål att stoppa, även om inget av dem var omöjliga att rädda.

Mathieu Debuchy: 3 - Hade det svårt offensivt, men gjorde det godkänt defensivt. Högerkanten känns trygg.

Calum Chambers: 3 - Blandar och ger. Han framstår stundtals som en gigant som borde knacka på Roy Hodgsons kontor och kräva en plats i Englands startelva. Sedan skiner det igenom att han fortfarande är ung. Misstag sker och kommer fortsätta att ske, men de sker sällan för att vara en 19-årig mittback. Direkt inblandad i båda baklängesmålen, vilket drar ner på betyget.

Per Mertesacker: 3 - Skönt att Per är tillbaka i startelvan och som kapten i och med Artetas skada, men han är inte riktigt färdig ännu. Fick viktiga minuter, vilket var viktigt för framtiden. Vi behöver få igång BFG.

Nacho Monreal: 3 - Tråkigt med treor, men svårt att ge annat. Minus för målen, plus för assisten till Girouds kvittering.

Mathieu Flamini: 2 - Fungerade inte alls och blev närmast överflödig bakom Aaron och Jack. Vårdade inte bollen som han bör och bromsade inte upp kontringar som han ska. Underkänd.

Aaron Ramsey: 3 - Ingen toppmatch, men godkänd på grund av målet. Tredje målet på fyra matcher.

Jack Wilshere: 3 - Är bättre än Ramsey i spelet. Har ett mycket behärskat passningsspel och försöker visa hjärta. Kommer hitta kemin tillsammans med Ramsey till slut!

Oxlade-Chamberlain: 3 - Var den spelare som skapade någonting under den tiden han var på planen och borde haft minst en assist i protokollet. Det här blir en viktig säsong för "The Ox".

Mesut Özil: 2 - Kanske lite för tidigt för Özil, samt att han spelade ur position. Han visade stundtals riktigt hög klass med individuella aktioner, men såg loj ut i stunder. Viktigt att Özil fick 90 minuter i benen - han kommer snart vara tillbaka i sitt ässe igen.

Alexis Sanchez: 2 - Alexis sämsta match så här långt. Potentialen som central anfallare finns där - men Wenger har höga krav på sin frontman och han måste bli bekväm med rollen först. Sätt mycket giftigare ut när han spelat på kanten. Jag tror att vänsterkanten är skräddarsydd förr Alexis.

Inbytta spelare:

Olivier Giroud: 3 - Missar mycket - men är den som gör kvitteringsmålet. Klarar av allt som Alexis inte klarar av ännu. Ännu lite minuter i kroppen och ännu närmre toppformen. Två mål på fyra matcher, varav endast en start är en bra inledning på säsongen.

Santi Cazorla: 3 - Briljanta fötter. Briljant assist.

Joel Campbell: 3 - Bidrog inte med supermycket, men han inte sänka sitt betyg heller. Svårt att underkänna en spelare, speciellt i sin Premier League-debut, som bara spelade 15 minuter och var med och hämtade upp ett 2-0 underläge.

Matchens spelare:
Svårvald denna match, då ingen utmärkte sig. För mig var Jack Wilshere den som utmärkte sig mest i spelet. De övriga kandidaterna höjde ganska mediokra insatser, till godkända betyg genom mål och assist. Debuchy var trygg, men långt ifrån framgångsrik, men värd att omnämnas. Jack var stabilast. Så Jack Wilshere, it is.

Matchens frågetecken:
Domslut jämnar ut sig över en hel säsong, sägs det. Det får vi verkligen hoppas!

Matchens utropstecken:
Evertons possesionfotboll är så där löjligt effektiv när den fungerar. Arsenal kom aldrig nära Everton i första halvlek.

Robin Bratt2014-08-24 17:20:48
Author

Fler artiklar om Arsenal