Everton – Chelsea 0-3 (0-0)
Mötet på Goodison såg länge ut att gå mot delad pott, men sent skulle Chelsea vakna och ta ytterligare kliv mot titeln.
Premier League-våren har alltmer utvecklats till ett lopp mellan en ledare och en jagare. Chelsea har snubblat till två gånger på senare tid, vilket har gjort att Tottenham Hotspur har kunnat knapra in. Spurs var ju så nära så nära att vinna sin allra första PL-buckla i fjol. I år gäller det för Chelsea att hålla undan.
Dagens möte var tveklöst klubbens största utmaning av de återstående matcherna. Sjundeplacerade Everton, som fortfarande har en teoretisk chans till Europaspel, har vunnit åtta hemmamatcher i rad – deras bästa facit på hela 27 år. Och två och halv timme senare skulle ju Spurs ta emot Arsenal. En laddad söndagseftermiddag, med andra ord.
Antonio Conte ställde upp med ett lag utan skador, med Eden Hazard och Diego Costa med från start. Ronald Koeman kunde inte mönstra en helt skadefri uppställning, men hade en stark elva på plan, där bland annat Leighton Baines gjorde sin 350:e match i Evertontröjan.
Everton rivstartade direkt och hade ett stolpskott redan efter en dryg minut som dock inte ledde till något. Kort därefter avlossade Chelseas kapten Gary Cahill en mörsare från långt håll som avstyrdes med viss tveksamhet. Ett böljande spel, där Chelsea inledningsvis skapade flera vassa attacker på kanterna, med blixtsnabbe Pedro som ettrig ytterspelare. Everton hade studerat Manchester Uniteds taktik och hade försett Hazard med stenhård markering från Idriss Gueye.
Ett sagolikt spel från Chelsea hela vägen upp från bakre egen planhalva fram till Hazard via en stark Costa resulterade nästan i dagens första mål, men belgaren träffade burgaveln efter att ha rundat målvakten Maarten Stekelenburg. N'Golo Kanté fortsatte att snappa upp svaga, slarviga Evertonpassningar på mittplan vilket kunde ha gett utdelning vid flera tillfällen. Första kvarten var Chelseas, mycket tack vare snabba omställningar och läckert samspel, snarare än bollinnehav.
Efter drygt 22 minuter fick skytteligaledaren Romelu Lukaku sin första riktigt stora chans, tack vare lite flaxigt Chelseaförsvar, men sköt tätt utanför. Kort därefter var det Costas tur, men han brände högt över på volley. De stora männen i topp för respektive lag var givetvis i fokus denna eftermiddag. Lukaku skapade hela tiden oro i Chelsealeden, där till och med David Luiz stundtals såg lite timid ut. Lukaku har återigen kopplats ihop med klubben som han älskade som barn. Conte är en stor beundrare av Lukaku, och Chelsea behöver onekligen en tung, kraftfull center längst fram – inte minst om Costa är på väg bort.
35 minuter in hade dock matchen gått ned betänkligt i intensitet och inget av lagen skapade några direkt vassa chanser. Några frisparkar hit, några kantlöpningar dit. Men också mycket bollrullande på mittplan och irriterande mycket halvslarv. Framför allt missade man att utnyttja de fasta situationerna. På stopptid fick Chelsea till ett par bra omställningar och en smågiftig hörna, men utan resultat. 0–0 var ett ganska naturligt halvtidsresultat.
Costa kickade igång andra halvlek, som inleddes ungefär på samma sätt. Unge lovande 18-åringen Tom Davies fick ett ypperligt läge när Nemanja Matic – inte för första gången – såsade med bollen på mittplan, men utan resultat.
Pedro fortsatte att rusa runt och skapa oreda i Evertons försvar, vilket nästan gav resultat vid en dubbelhörna efter drygt 50 minuter. Likaså var Costa en urkraft på topp, något som dock resulterade i ett gult kort när han krockade med Stekelenburg i samband med en svag tillbakapassning. Everton gjorde kort därefter ett sina få anfall, där Valencia skapade en hörna, vilken blev resultatlös. Därefter ett ny Chelseaanfall, nytt gult kort (nu för Everton) och fortsatt spel på mittplan, dock med mer kamp och intensitet än på länge. Fler och fler avbytare började värma upp.
Då small det till. I 66:e minuten fick Pedro bollen strax utanför straffområdet. Snurrade runt, vände till vänster och satte upp den otagbart i Stekelenburgs högra kryss. Vild glädje på bortasektionen. Och bland Conte och hans mannar vid sidlinjen.
Hemmapubliken gjorde sitt yttersta för att driva på sitt lag, men kände också att något vitalt saknades; något som skulle kunna vända matchbilden. I 72:a minuten gjorde Koeman dubbelbyte för att hitta på något framåt. En minut senare verkade som om David Luiz skulle få lämna planen med skada på baklåret, men Aké fick vända om och sätta sig igen. Kort därefter fick Everton en frispark i giftigt läge, men en allt blekare Lukaku avslutade svagt. Det gjorde inte Hazard och Cahill som tillsammans såg till att Chelsea utökade sin ledning via en frispark i 79:e minuten. Cahills knä fick Conte i extas igen.
Nyinsatte Mirallas fick nytt frisparksläge, men sparkade ännu sämre än Lukaku nyligen. David Luiz haltade av i 82:e minuten och då vandrade även Pedro av, lyckligt applåderande Chelseaklacken. In med Cesc Fàbregas och Aké. Mer bollhållning. Samtidigt som Costa var ungefär 10 centimeter från att nå en långpassning. Hazard slapp att ha Gueye innanför byxorna längre när han byttes ut mot Willian i 85:e minuten. Som hann vara inne på plan i knappt en minut innan han gjorde mål. Framspelad av Fàbregas. Ett klassmål som definitivt punkterade matchen. Evertonfansen började att lämna Goodison Park när deras lag hängde alltmer med huvudena. Willian var nära att sätta sitt andra på stopptid, men fick nöja sig med ett. Chelseas drömseger måste ha nått spelargången i White Hart Lane när det var dags för Spurs att ta sig an Arsenal. Nu återstår fyra matcher för Chelsea. Med minst fyra poängs marginal.
