FA-Cup Final Countdown: D-Day -10 : Mikrofonkrullet gav oss hoppet tillbaka
Jag var på match i London den 28 April. Kvällen lade sig över norra London och Gunners slog Newcastle efter en bitvis håglös insats. Man satt uppflugen på läktaren bland alla andra svenska fans och såg Koscielny, Özil och Giroud göra målen. Det var glädje naturligtvis och Newcastle var katastrofalt dåliga.
I halvtid intervjuades en man som färändrade många kanonjärers liv. En gråspräcklig man med Arsenalhalsduk. Som tagen ur en brittisk deckarhistoria. Det som saknades var en thékopp, ett plommonstop och en liten käpp. Om de inte hade påannonserat honom före pausen, så hade man nog aldrig gissat vem det var. Många yngre kanonjärer visste nog inte vem han var, men för mig betydde Alan Sunderland the world.
Alan Sunderland avgjorde the "five-minute-final" 1979. Efter åtta år av själlös promenad i norra London och efter en löjlig förlust mot Ipswich i finalen året innan, så visade Alan Sunderland vägen den där soliga London-eftermiddagen i mitten av maj 1979. Då var han långt ifrån gråspräcklig och skunkliknande. Då hade han ett magiskt mycket tidsenligt mikrofonkrull. Ett stort yvigt krulligt hår, som vaggade på hans skalp. Det var flertalet brittiska spelare med dylika krull på den tiden. Det snyggaste hade Coventrys Ian Wallace. Men Alan Sunderlands mörkbruna vaggande krull var magiskt och ännu mera elektrifierande blev det när han dök upp vid Gary Baileys bortre stolpe i nittionde minuten och stötte in bollen på Graham Rixs tajmade inlägg.
Han förlöste oss efter att vi haft en ledning med 2-0 i paus. Jag minns känslan i paus. Jag satte mig på min cykel i pausen och åkte runt i kvarteret och förkunnade för alla som ville höra att Gunners höll på att vinna FA-cupen. Jag var 12 år gammal. En skitunge vars liv för evigt skulle förstöras. Mitt Gunnershjärta slog stenhårt i kroppen redan då. Det rann blod med små kanoner längs med kapillärer, vener och gener, men eftersom jag bara varit fyra år gammal och knappt fått skägg när Gunners vann dubbeln, så var mina minnen av en Gunnersframgång väldigt begränsade. Nu satt jag framför TVn och skrek, jublade, hoppade, väsnades och mina föräldrar satt redo med tvångströjan.
Men Gordon McQueen stötte in 2-1 på en hörna i åttiosjätte minuten och Sammy McIllroy sprang igenom och så förnedrade retligt rullade in 2-2 i den åttioåttonde minuten och helt plötsligt hade en stor fet röd djävul satt sig bredvid mig i soffan. Han grinade illa, han log skälmskt och var allmänt otrevlig.
Enter Mikrofonkrullet Sunderland.
Brady ut till Rix och långt inlägg. Där var han. Alan Sunderland. Köpt från Wolves för att göra mål och med en minut kvar avgör han matchen.
3-2 till Gunners. Lyckan var gjord.
Sankte Per väntade med sina nycklar. Minsann hade de inte en liten Arsenalfigur med ett styort yvigt burr som en liten bild. Alan Sunderland tog med oss till himmelriket denna dag. Han klev in i mitt hjärta denna dag och stannade.
När jag såg honom i pausen på matchen i London blev jag väldigt glad och lycklig. Det enda jag saknade var ett stort yvigt krull.
