FA-Cup Final Countdown: D-Day - 16 - Om Colin Pates och en tröja med hål i
Det fanns en tid i Gunners historia när "One-Nil to the Arsenal" sjöngs på pubar, klubbar och läktare. Gunners var kända som "boring Arsenal" istället för "Scoring Arsenal" som de kallades under Chapmans tid.
George Graham bildade världens främsta försvarsblock med Seaman-Dixon,Adams,Bould och Winterburn. Det var solitt, vattentätt och Tony Adams ledde försvaret med en offsidefälla som inte ens Milans Catenaccio-försvar kunde göra bättre. Men George Graham ville ännu mer. Han ville säkra upp ännu mer och under början av 90-talet börjar en tid som man kalla "mittlåsets tid" för nu väller det in mittbackar. Från juniorlag och andra lag. Under året 1991 till 1995 så florerar det sex-sju mittbackar av varierande kvalitet. Adams, Bould, O'Leary och Keown var alla toppspelare. Men sedan börjar det välla in spelare som Linighan, Steve Morrow, Scott Marshall och så Colin Pates. Nu kan vän av ordning säga - men vafan Linighan och Morrow avgjorde ju cuperna 1993, absolut, men deras bidrag till övriga delen var begränsat.
En av dessa värvningarna var Colin Pates.
Jag förstod aldrig riktigt varför han kom till Gunners. En spelare med rätt begränsad rörelseradie på nedgång, men när man läser vad han själv säger så fanns det orsaker.Pates hade lämnat Chelsea efter nästan 300 matcher och gått till Charlton Athletic, när George Graham ringde" I was quite happy at Charlton but I think they were struggling for money at the time,’ he says. ‘I spoke to George Graham and I signed for them knowing I was going to be cover. At that time, in my opinion, they had the best back four in the world. Tony Adams, Steve Bould, Lee Dixon and Nigel Winterburn were unbelievable.‘George said he wanted to sign me to win trophies and I did, I won two trophies with the reserve team. I played around 15 games in four years for the first team. I wasn’t starting and I didn’t really get a chance, but it seemed to be the right decision at the time."
Colin Pates gjorde ett dussin matcher för Gunners och gjorde ett mål, då han nätade mot Benfica i Europacupen 1990.Hans syfte var att täcka upp för de stora mittbackarna i laget och då han passerat 30, så var hans bästa dagar förbi. Han lämnade Gunners efter fyra år och återvände senare till Chelsea. För hos "the Blues" är han nära på en legendar eftersom han är den förste Chelsea-kapten som lyft en buckla på Wembley, då Chelsea vann Full member's Cup mot Manchester City. Pates gjorde 12 år i Chelsea och var även kapten. En gosse med bra boll-touch och som aldrig gav upp. Hos Gunners nådde han aldrig några höjder under den tid då Graham gödslade med mittbackar..
****
Jag tittade på min Gunnerströja från 1982. En umbro. Utan reklam. Utan namn. En enkel tröja. Den har fått sig några törnar. På framsidan, där den numera stramar över min fantastiskt vältränade mage (8-pack) så är det ett litet hål och på sidan av den har sömmen gått. När jag tänker efter hur hålet på framsidan uppkommit så småler jag. Jag tar mig tillbaka till 1998. FA-cup-final mot Newcastle. Vi hade ett gäng som provade Whiskey och tog några öl hemma hos en kompis. Samtidigt rullade FA-cupfinalen bakom. Overmars och Anelka tillser att Gunners tar dubbeln och jag beger mig hemåt till min lya. Lätt tassande till fots tar jag mig. Efter en tunnel svänger gångvägen skarpt höger och precis där får jag möte. Av en kille på cykel. Frontalkrock. Han rasar av hojen. Jag stupar som en klubbad oxe. Rakt ned i asfalten med en rejäl smäll. Vi blir liggande. Det rinner lite blod från mina knän. Huvudvärk. Näsblod. Cyklisten har rasat in i ett buskage och är knappt mörbultad. "Hur gick det?" frågar han och inser att han borde tagit kurvan annorlunda. Jag mumlar något ohörbart och inser att jag blöder lite här och var. *inget brutet?", Nejdå, svarar jag. Jag känner efter. Leder, senor och ben. Nä, jag är nog Ok. Får fixa lite papper på macken en bit bort och torka mig om näsan och knäet. Han ber om ursäkt och kollar att jag inte har några "hard feelings". Jag skakar på huvudet och lommar iväg. Han trampar iväg. Det är när jag har kommit 50 meter som jag upptäcker det fasansfulla. Det hemska. Det brottslihga och det otänkbara. Min Arsenal-tröja har gått sönder. I kontakten med asfalten har ett hål uppstått på framsidan. Vilken misär. Vilken olycka. Jag ställer mig på asfalten och vrålar mot den flyende cyklisten som är en kilometer bort "Du kan bryta mitt ben, du kan krossa min näsa, du kan förstöra min frisyr, men du skall fan inte förstöra min Arsenal-tröja".. Vet inte vad cyklisten hette och mina efterforskningar har inte lett någonstans heller. Jag har på mången bar och restaurang klämt åt kring grabbars genitalier och frågat "jahaja.. cykel? Krock i tunneln.. var det du? " Alltid nekande. Ett par gånger har jag kastats ut från krogarna och de har skrikt smädelser efter mig, men jakten fortsätter. Hålet på min Arsenaltröja är inte lagat. Minnet består dock och jakten fortsätter...
