FA Cup Final Countdown: D-Day - 2: Wales tar och ger tillbaka
"Mae fy hofrenfad yn llawn llyswennod"
Det var så det började.
Fritz Langs fantastiska film Metropolis om ett framtida expressionistiskt klass-samhälle uvisade en Romeo och Julia Saga bara några veckor tidigare. En jordbävning ägde rum i Japan och gav stora ekon på de japanska småöarna. På Storbritannien togs beslutet att utelämna Irland från United Kingdoms framtida namn; United Kingdom pf Great Britain and Northern ireland blev namnet som rullar framåt.
Jag pratar om 1927.
Det var så det började. Arsenals framgångsrika. mästerliga och numera hittills oöverträffade FA-cup-historia. Den började med ett möte med den Walesiska urkraften på Wembley. Gunners under Chapmans inledande regim var i final för att möta Cardiff från Wales. Att ett lag från Wales var i final var kanske inte så konstigt, då Wales hade en mängd fotbollsspelare av hög klass och Cardiff kom tvåa i ligan 1925 efter att ha förlorat på målskillnad till Huddersfield. 1925 förlorade de till Sheffield United i FA-cupen, så när Arsenal ställdes mot Cardiff 1927, så var inte ens Arsenal favoriter. Wales hade mängder av spelare av hög kvalitet ,ledda av den legendariske Fred Keenor, som man också kan se som staty utanför Cardiff City Stadium.
Att Dan Lewis tappade in bollen under sig och efteråt skyllde på sin tröja är vida bekant, men det som kanske inte har berörts så mycket är att Dan Lewis var Walesare. Född i Glamorgan i Wales och han gjorde en handfull landskamper för sin nation under 20-talet. Lewis var en målvakt med bra räckvidd och reflexer. Chapman trodde på sin walesare och att bollen gled in under honom- det kan hända alla målvakter? Minns Ronnie Hellström 1970 exempelvis. Det blev folk av honom också?
Efter matchen mot Cardiff så tog Lewis sin medlaj och vräkte den på gräsmattan i stor besvikelse och vemod. Hans kollega och landsman Bob John - f.ö en av Gunners stora legendarer med över 400 matcher i klubben - fångade upp den och tillsåg att Lewis tröstades.
Dan Lewis karriär i Gunners var dock inte över. Målvakten hade stångat sig fram till att bli Chapmans förstemålvakt. Ett par målvakter hade lämnat klubben och Chapman höll fast vid sin walesare. Hans revansch var på väg att komma.
1930 gick Gunners genom FA-cupen igen. Chelsea, Birmingham, Middlesbrough,West Ham och slutligen Hull City.
I alla matcher stod Dan Lewis.
När finalen kom så ställde Chapman in Charlie Preedy i målet.
Nu kanske det inte var så konstigt då Lewis skadade sig i en match några veckor tidigare, men var "hel nog" att spela finalen. Chapman valde ändå att satsa på Preedy, som höll nollan och Gunners tog sin första titel.
Lewis lämnade klubben året efter.
Mae fy hofrenfad yn llawn llyswennod
Å det senaste minnet vi har från en FA-cup-final binder ihop den Walesiska historien. 26 December 1990 föds Aaron Ramsey i den lilla staden Caerphilly på den walesisk landsbygden. Staden har en romerk bakgrund och fornlämningar visar att romarna var i staden och röjde runt Kristi födelse. Då var inte Aaron Ramsey född- även fast det känns som han har varit med ett tag.
Ytterst talangfulle Ramsey gick den långa vägen genom Cardiffs ungdomssystem och debuterade redan som 16åring för Cardiff. 2008 spelade han sin första FA-cup-final, då han förlorade med sitt Cardiff, då Portsmouth vann. Mål av gamle goonern Nwankwu kanu för övrigt.
Ramsey lyftes sedan över till Gunners, där Wenger sajnade upp honom före Alex Ferguson och en saga börjar som går genom problem med skador, missnöjda fans, sidledspassningar, sämre kreativitet till ett stort fantastiskt genombrott i slutet av säsongen 2012/13, som ledde till en fantastisk säsong 2013/2014 som avslutades med målet mot Hull City och dagen då det kändes som att Cardiff gav tillbaka något av det som de tog 1927. För visst var det så...
Wales binder ihop oss. Vare sig vi vill eller ej och för er som undrar vad ovanstående "Mae fy hofrenfad yn llawn llyswennod " betyder, så är det ett citat från Monty Python som betyder "My Hovercraft is full of eels" å varför inte?
*******
En av de absolut viktigaste sakerna när man springer en "mara" är att man har rätt musik. Jag räknar med att springa med min telefon i en "armband" och med extremt tuffa lurar i örat. Till det ett pannband- modell Federer. Tror ingen kommer att se så tuff ut som jag. Viktigt att hålla stilen. Även om jag stapplar in i mål med kramper i hela kroppen, spasmiska knäryckningar och med en tunga som ser ut som på en Cocker Spaniel på Speed, så skall jag kunna säga "jag var inte snabbast, men jag var starkast". Här kommer musiken in. Det gäller att välja rätt låtar och dagen till ära så skapar jag en egen Spotify-lista kallad Marathon. Inläggning av låtar har påbörjats och är i princip klar. Det gäller att vara taktisk. Exempelvis funkar ju inte Håkan Hellströms "Ramlar" eller "Loser" av Beck. Queens "Bicycle Race" gick också bort, medan Pernilla Wahlgrens "Piccadilly Circus" föll bort i sista gallringen. Istället åkte Markus Krunegårds band Laaksos "Västerbron" in på ett bananskal. Någon lokalförankring måste man ha. Funderade ett tag på "När vi Gräver Guld i USA", så att jag har något att minnas när man passerar Rålambhovsparken, men så är den rätt tempofattig å jag behöver ha något som lyfter mig, ger mig tempo och får igång trötta ben efter några timmar, så jag har nu öst in låtar av E-Type, Alice Deejay, Captain Hollywood, Culture Beat, Modern Talking, det extremt intressanta bandet Austra, lite Rammstein, lite klassisk tysk gammaltekno av DAF, den svenska gruppen Ashbury Heights hängs in med några trivsamma dängor och sedan en hel del tysk musik i form av Revolverheld, Adel Tawlii och österrikiska DÖF. Startlåten blir nog "If heaven were to fall" från en av E-Typs tidgare skivor.
Vän av ordning menar - om jag hade den musiken i öronen, så hade jag kastat mig i Mälaren å kanske blir det så. Jag funderar nämligen på att - någonstans - smyga ned till vattnet och simma till Västerbron och vila benen på vägen. Det värsta är att jag förmodligen då är så desillusionerad att jag hoppar i på fel ställe och simmar ut till Fjäderholmarna. Ni som bor ute vid Vaxholm- om ni ser en kille med Arsenal-linne, simmandes hundsim , runt halv fem på lördag. Skicka ut en livboj: det kan vara jag...
Men musiken är viktig och nu måste ju naturligtvis "Run to the Hills" in mot slutet... vad bra det blev nu då.
