Falkens decemberfunderingar : 1 December 2017 - Om ett år och en viktig match
Att sitta med en kopp kaffe och inse att det är 1 december 2017, det gör att man spritter till av glädje. 2017 har varit ett omtumlande år på många sätt.
Själv klev jag över det stora staketet till den andra tredjedelen av mitt liv. Jo, gubbjäveln blev lill-gammal under året och när man säger så på jobbet efter att de sagt "hö-hö, välkommen till dô-halvan", så konsterar jag kallt att - "nä, nu skall du inte vara så, jag ser detta som den andra tredjedelen, för om femton-tjugo år så har läkarvetenskapen nått så långt att man får ett stolpiller uppkörd i kroppen och man lever lika länge som en japansk dam på Okinawa som tuggad mangoblad i hela sitt liv. Årets begivenhet var annars att stå på Afrikas topp i mars. Att se solen resa sig över Tanzania var mäktigt. Att jag sedan stod med helskägg och frusen spya i skägget efter att en energi-gel studsat upp och ned i kroppen och valde att snabbt avlägsna sig och frös på vägen ned genom skägget- det hör till.
Gunners FA-cup-vinst i maj var en lycksalighet och att få göra en häftig resa till västra delarna av USA samt se solen studsa ned i havet utanför Tjurpannans reservat på Bohuslän. Minnena är många när man nu skickar iväg sina tankar i december. Mörkret lägger sig, ljusen tänds och Gunners slår Huddersfield med 5-0. Det är en massa tankar som öses genom kroppen. Jag var på en välbehövlig massage igår och gav mig tid att resonera kring liv, Gunners och London. Att ge en äldre dam med händer från att ha knådat tvätt i 100 år fria händer med en rygg och ben? Gör inte det.
När hon väl bläddrat undan alla skinlager, skrattat förläget över de tappra försök till msukulatur hon hittat, ropat in sina kollegor och viskat "kolla fötterna..hur gick det till?", gjort en selfie vid ett av mina gamla ledbandskador på knäet och sedan med en van rysk kulstöterskas vana krafttag fullständigt lemlästat allt vad möjlig bindväv, leder och muskulatur.. då hade jag hunnit tänka en hel del. En av de tankarna som slog mig var att Gunners ändå gjort det riktigt bra i år. Jo, jag vet- Vi vinner inte titeln i år heller, såvida inte Pep själv börjar spela mittback - , men efter 14 matcher är vi fyra i ligan, har häng på både tvåan och trean, vi är i kvartsfinal i Carabao Cup(Ligacupen för helvete) och vann gruppen i Europa league.
Dags att andas.
När man sedan ser efter ordentligt, så inser man att vi har gått till kvartsfinal och avancemang i dessa cuper utan att röra på första-elvan i premier League. Istället har Wenger lyckats ge spelare som Maitland-Niles, Nketiah, Nelson och Willock mycket speltid. Aldrig har väl Wenger introducerat så mycket nytt blod i en trupp? Jag räknade väl till en sju-åtta debutanter detta år och då har han låtit Osei-Tutu, Gilmour olch Dragomir sitta på bänken. han har komplett vilat både Özil och Sanchez från dessa cuper och låtit dessa långsamt hämta kraft efter sommarens transferbesvikelser, Confed Cup, sjukdomar voch skador. När vi nu ser November damma undan, så konstaerar vi att dessa båda herrar har börjat leverera och Mesut Özil har gjort en November av guds nåde. Vi har en Lacazette med halvdussinet mål på hösten, vi har Olivier Giroud som kommer in som avbytare och levererar och ett "andra-lag", som i princip spelat nästan lika mycket som den första-elva som kliver runt i premier League. Carabao cup och Europa League har givit nio matcher att ta sig en an uppgift. Det är bra möjligheter det.
Jag skall dock vara mycket ärlig med er. Jag har inte sett allt. Många matcher har jag sett i efterhand, någon match- bara målen. Resor, barnens aktiviteter och annat har tagit mig iväg från det kära Gunners. Nu är det dock december, julens månad och varför inte glädja min omgivning med några tankar och funderingar?
Till helgen är det United. Å vad jag vill att Gunners knäpper Mourinho på näsan. Gärna med en välriktad frispark. United kan spela med hur många svenskar som helst. Skiter i det fullkomligt. Hoppas att Özil, ramsey och andra springer åttor runt Lindelöf och gör några baljor. Om VNL yrar upp på sittplats, så ge killen en biljett till Västerås.
För femtontalet år sedan var detta matchen som verkligen gjorde att man levde upp. Den gamla anrika fajten mellan Wenger och Sir Alex blossade som värst då. Pizza-gate i spelartunneln, Keowns vrålande på "Horseface" van Nistelrooj, Vieira-Keane bråken och systrarna Neville som jagade livet ur tekniska kanonjärer. Ur dimman blixtrade ibland Henry eller Pires med något mål och 2002 avgjorde Silvain Wiltord ligan på just Old Trafford. Fejden mellan lagen lade sig när de två ärrade tränarna insåg att man var rätt lika varandra, tyckte om ett glas Chablis och att man fick en gemensam yttre fiende i José Mourinho. Nu är rivaliteten mer balanserad. Det finns få s.k "hatobjekt" i lagen längre. Uniteds fullständiga avsaknad av profiler - ok Pogba är hyfsad - och Arsenals ibland rätt profillösa spel gör att hetsen, skriken och vrålen inför och under matchen blir inriktade på vissa enstaka händelser under matcherna och inte mot enskilda spelare. Att jag sedan ser United-matchen som den matchen, förutom matcherna mot Spurs och Liverpool , som jag helst vill att vi vinner är en annan sak. Minnena från ovettiga och sanslösa matcher mot just united är många, djupa och långt tillbaka i tiden. De ärren går aldrig bort och Manchester United är och kommer förbli ett lag som vi alltid skall vinna och som jag aldrig unnar en titel. Aldrig.
Det är en viktig match i helgen. Förlust och avståndet är stort, jobbigt och svårt. En seger och vi defeinitivt är med. bakom jagar lagen. Att Spurs tappar är väntat. Wembley-spöket är alltid jobbigt. Att spela i CL och samtidigt byta arena är inte det enklaste. Jag ser fram emot St Totteringham's day redan nu. Har börjat klä av bucklan och putsa upp den.
Många tankar. Förvirringen är total. Viktig match i helgen.
Kaffet är nu kallt. December har börjat.
Ha en trevlig dag.
